Månadsarkiv: november 2016

Signad advent

Jag är född den 25 december. Om det har med saken att göra vet jag förstås inte, men jag är ett riktigt vinterbarn. Vintern i allmänhet, och adventstiden i synnerhet, är min tid på året. Nu går jag in i dofterna, ljusen, färgerna och stillheten.

I kyrkan önskar vi varandra gott nytt år: kyrkoåret inleds nämligen idag, den första advent. Jag brukar stå på körläktaren och sjunga in adventstiden, men idag satt jag och Hjärtis i kyrkbänken med resten av församlingen. Under hela inledningspsalmen – Bered en väg för Herran – kunde jag bara sjunga några få stavelser. Resten av tiden rann tårarna utmed kinderna. Inte av sorg eller ledsenhet, utan av oändlig tacksamhet och vördnad inför allt som är så mycket större. Inför Hjärtis i min mage, inför det lilla Jesusbarnet som ska födas om några veckor, inför allt som den här tiden bjuder. Allt det där det saknas ord för, men som känns betydligt mer. 1070077Hemma har jag gjort mina sista akrobatiska övningar för den här graviditeten: satt upp adventsstjärnorna i matsalsfönstren. Med 3.40 i takhöjd är det en utmaning att få upp dem, men jag är envis och maken jobbade så mot bättre vetande klängde jag i fönsterkarmarna. Allt gick bra, men i januari blir det maken som får plocka ner dem igen. Fortsättningsvis håller jag mig på golvet. 20161127_141643När maken skrev predikan till dagens högmässa, satt jag i köket och band en krans till ytterdörren. Många av de kransar som säljs är tänkta att hänga på en ytterdörr utomhus, inte i ett trapphus. De förstörs av värmen och den torra luften inomhus. Därför tänkte jag testa att göra en egen. Så under eftermiddagspromenaden med hunden plockade jag ett stort fång nedfallet björkris. Lite sytråd, några meter sidenband, ett gäng färgglada svampar och en timmes pysslande senare blev det här resultatet. Förhoppningsvis klarar den sig åtminstone fram till jul. Det var en betydligt mycket bättre aktivitet för mig och Hjärtis än att klänga runt i fönsterkarmarna.

Så här ska jag tillbringa resten av adventstiden. Men stämningsfull musik, tända ljus, väldoftande hyacinter och magnifika amaryllisar. Jag ska baka, vila, skriva, fotografera och sova. Det här är min tid. Så här års blir jag hel. Det är känslor och stämningar jag hoppas kunna dela med Hjärtis i många år framöver.

/ Thérèse

Alla dyra ting är tre?

När vi plussat i somras insåg vi ganska snart att det fanns tre stora inköp vi behövde göra som skulle gräva djupa hål i plånboken. Barnvagn, bil och babyskydd.

Vi börjar med barnvagnen. Planen var att köpa vagn begagnat – det kändes rent utsagt dumt att köpa en ny! Så vi åkte 20161007_164119till barnvagnsaffären och rullade oss igenom en lång rad olika modeller. Snart fastnade vi för en Emmaljunga Super Viking, men den visade sig nästan omöjligt att få tag på på andrahandsmarknaden i det utförande vi ville ha den. Så plötsligt reades 2016 års modeller ut, och nästan precis den modellen vi ville ha fanns med. En Emmaljunga viking. Och plötsligt kunde vi få en ny vagn – med garanti – till samma pris som en begagnad (som vi alltså inte lyckats hitta någon i vår närhet). Efter lite funderingar fram och tillbaka var beslutet fattat: en ny Emmaljunga Viking fick det bli. Den står här hemma och väntar på lilla Hjärtis!

Del två var bilen. Vår gamla Volvo mådde fortfarande förträffligt, men den hade 22 år på nacken och krocksäkerheten var förstås därefter. Så vi började leta och för någon månad sedan rullade vi hem med vår nya, fina Citroën.

Plötsligt var den största posten i budgeten avklarad och kvar var bara babyskydd. Nu kunde vi leta efter ett med ISO-fix IMG_20161027_202621(fanns inte i gamla bilen) och dessutom ville vi att den skulle gå att klicka fast på barnvagnen. Efter lite research och läsandet av ett antal recensioner stod valet mellan en Be Safe izi Go och Maxi Cosi Cabrio Fix. Och så plötsligt seglade black friday upp och Jollyroom sänkte priset med nästan 40% på Be Safe. Det var för bra för att låta bli.

Så nu sitter vi här med barnvagn, bil och babyskydd. Plånboken behöver lite tid att återhämta sig men vi är otroligt nöjda med att ha de tre tyngsta posterna i bebisbudgeten avklarade. Men nu tar vi nog en paus i barnshoppingen några månader!

/ Thérèse

Winter wonderland

Idag vaknade vi till tre minusgrader, strålande sol och magisk rimfrost. Min foglossning verkar ha svarat positivt på akupunkturen jag fick i måndags, för jag vågade följa med maken ut med hunden. I vanliga fall stannar jag hemma när han är ledig och kan ta ut henne, för att fp vila. Men idag gick det bra och det blev en härlig promenad! Så tacksam för stunderna då kroppen orkar! Jag är verkligen ett vinterbarn och försöker njuta så mycket jag kan av den tidiga bonusvintern.

1060020 1060970 1060964

/ Thérèse

Halvvägs!

Idag välkomar vi vecka 21, vilket alltså innebär att vi är halvvägs! Helt fantastiskt och ganska ofattbart. Hjärtis och jag 20161111_130822har klarat halva graviditeten, trots envis HG, enorm trötthet och massa foglossning. Det gick! Och nu är det faktiskt nedförsbacke kvar (jaja, jag inser också att en och annan eller alla morsor garvar läppen av sig nu, skrockar och skakar på huvudet och mumlar ”hon skulle bara veta ..” Ni har säkert rätt. Det blir kanske bara värre och värre. Men trots elak foglossning så mår jag ändå sammanvägt bättre nu än jag gjort sen jag plussade – trots fysiska begränsningar).

Igår var jag på jobb i Helsingborg och höll ett föredrag i en studentgrupp i Svenska kyrkan. nu sitter jag på tåget hem och lär behöva helgen för återhämtning, sömn och vila. Illamåendet blir alltid värre några dagar när jag jobbat, men det får det vara värt. För Hjärtis känns inget pris för högt att betala.

 

/ Thérèse

P.s. Tack för alla kommentarer på tidigare inlägg. Svarar när jag är hemma och sitter vid datorn igen.

Blått eller rosa – om barnkläder, färg och bemötande

Det här inlägget är en utveckling på mina tankar om barnkläder och genus som jag berörde här. Det handlar alltså om barnkläder. Spelar det egentligen någon roll vad barnen har på sig, så länge kläderna är funktionella? Varför menar vissa att det är ett problem att bara klä döttrarna i rosa? Och behandlas verkligen barn olika beroende på sitt kön? Om detta ska jag försöka skriva idag. Jag kommer konsekvent att använda begreppen flickor och pojkar, väl medveten om att det finns fler kön än så. Men när det gäller bemötande och barnkläder är könsbegreppet fortfarande ruskigt dikotomt, så för enkelhetens skull blir det mitt ordval.

Fram med kaffekoppen och putsa läsglasögonen, ity det blir ganska långt!

Hur vi klär oss har betydelse. Det gäller för vuxna och det gäller för barn. Vuxna människor som uppfattas som välklädda får exempelvis bättre bemötande och snabbare betjäning i butiker, än vuxna som uppfattas mer ledigt eller ovårdat klädda. Hur kläderna påverkar beror förstås på sammanhanget, men våra hjärnor behöver gruppera information för att orka processa all stimuli den ständigt utsätts för. Vi tilldelar människor vi möter en viss grupp: män, kvinnor, tonåringar, pensionärer, flickor och pojkar. Olika attribut hjälper oss att göra den här indelningen. En vuxen person med kort hår som saknar ansiktsbehåring kodar vi ändå som kvinna om vi ser sådant som nagellack, örhängen eller en handväska. Ett litet barn som bär rosa kläder tolkar många som flicka, trots att ingenting annat utseendemässigt talar varken för eller emot just det. Så ja. Hur vi ser ut och vilka kläder vi bär har betydelse för hur omgivningen uppfattar oss.

Men spelar det någon roll? Gör det något om pojken i rosa tas för flicka? Ja, det beror väl på hur man ser på saken. Att en pojke tas för flicka eller vice versa är ju inte så problematiskt. Däremot innebär de olika grupperna – pojke och flicka – att vi vuxna bemöter barnen på olika sätt. Och där börjar problemen.

Men låt mig först bara backa bandet och säga detta: även om rosa och blått idag känns mycket starkt förknippat med flickor respektive pojkar, så är det en ganska ny förekomst. För bara hundra år sedan var rosa snarast en pojkfärg (den ansågs starkare och mer beslutsam) och blått en flickfärg (den ansågs blekare, nättare och var dessutom jungfru Marias färg). Dessförinnan kläddes barn främst i vitt. Först på femtiotalet blev förhållandet de vi idag är vana vid, och som dessutom främst gäller i västvärlden [1]. Även om vissa forskare har försökt bevisa att flickor har en genetisk och medfödd preferens för rosa, har det inte lyckats. När riktigt små barn får välja mellan rosa och blå leksaker finns ingen skillnad mellan vad flickor och pojkar väljer. Skillnaden inträder efter två års ålder och blir tydligare med tiden. Då väljer flickor i högre utsträckning rosa och pojkar blått. Det är osannolikt att en genetisk förkärlek för respektive färg skulle uppstå först efter flera år, och forskarna drar slutsatsen att det istället handlar om sociala faktorer. Enkelt uttryckt: barn lär sig vilken färg de förväntas föredra [2].

Tillbaka till huvudspåret: spelar färg eller typ av kläder roll för barn? Det korta svaret är ja. Olika kläder på barn, genererar olika typer av bemötande från vuxna. Flickor som kläs i klassiska flickkläder (rosa, spetsar, rosetter, volanger…) får ofta komplimanger för just detta: att de är söta eller gulliga. Flickornas kläder uppmärksammas före barnet och dess handlingar, och leder till att flickorna lär sig att de ska vara just söta, gulliga eller fina. De får också komplimanger när dessa egenskaper kommer till uttryck, som när de hjälper till eller är duktiga. Pojkar som kläs i typiska ”pojkkläder” med mörkare färger och lite tuffare snitt än flickornas kläder bemöts då oftare i linje med detta, att de är tuffa eller coola. [3]

Färger och typer av kläder är också en viktig markör barn emellan. I en förskolestudie visade det sig att flickor som hade rosa kläder och ville vara med och leka Batman, nekades detta av äldre pojkar på förskolan. Rosa och Batman passade inte ihop. För barnen var färg den främsta och starkaste markören för att skilja ut kön. När roller i lekar skulle fördelas, fördelades dessa ofta beroende på vilken färg barnen hade på kläderna (pappa, mamma, Batman, prinsessa…) [4].

Förutom färg spelar också typ av kläder och modeller roll. Som uppmärksammats flera gånger i media de senaste åren än barnkläder sydda för flickor betydligt snävare än barnkläder sydda för pojkar.[5] Flickors tröjor och byxor ger dem helt enkelt mindre rörelseutrymme än pojkars dito. Hur kläderna sitter på kroppen påverkar förstås barns möjlighet till lek. Det är också viktigt att flickors trosor inte syns (däremot verkar det inte lika bekymmersamt om pojkars kalsonger blottas). Detta innebär att flickor får kritik om de exempelvis har på sig kjol eller klänning och hänger i knävecken på en lekplats, eller sitter i skräddarställning eller med benen isär så att trosorna blottas. Flickorna får på så vis fler normer kring rörlighet att förhålla sig till, än pojkar [4, 6].

Det är dessutom så att barn redan från början får olika bemötande av personal inom förskola beroende på om de uppfattas vara pojke eller flicka. Pojkar ges generellt större utrymme och får mer personalstöd i förskolan än flickor får. Pojkar får exempelvis mer hjälp med påklädning. I en observation gavs pojkar hjälp 62 gånger utan att ha bett om det – motsvarande siffra för flickorna var 3. Flickor kan, även då de ber om hjälp, istället uppmanas att försöka själva. Liknande tendenser har hittats även vid måltider (där pojkar får mer hjälp) och vid samlingar (där pojkar tillåts ”störa” mer och flickor förväntas sitta stilla) [7, 8].

Sammanfattning
Okej. För att göra en lång historia (hyfsat) kort så finns det gott om stöd för att färgerna vi väljer till barns kläder har betydelse för hur vuxna bemöter barn. Mycket av forskningen är gjord inom förskolan, men det finns all anledning att tro att den gäller vuxna i största allmänhet. Flickor som kläs i rosa får beröm för att de är söta och gulliga, egenskaper och beteenden som sedan premieras. Pojkars kläder i mörkare färger leder till kommentarer om att de är tuffa och coola, och sådant beteende uppmuntras.

Färg på kläder har också betydelse för när barn ”gör kön” sinsemellan, alltså när barn ska försöka tolka och förstår vuxenvärldens syn på könskoder. Vilken färg barnet har på kläderna har betydelse för vilka lekar de får delta i, och vilka roller de tilldelas.

Flickkläder begränsar också barnets rörlighet dels genom att flickors kläder genomgående är trängre än pojkars, och dels genom att kjolar och klänningar kan leda till skuldbeläggande om barnet rör sig så att underbyxorna syns.

Redan från början tycks det finns olika förväntningar på flickor och pojkar, som mycket förenklat kan sägas vara att flickor är lugna och tysta som klarar sig själva, och pojkar är utåtagerande, bråkiga och i behov av hjälp. Att klä ett barn mycket könsstereotypt kan ytterligare bidra till att förstärka dessa skillnader.

Lösningen
Är lösningen då att aldrig klä sin dotter i rosa? Att bara låta pojkar ha rosa och spets? Att klä barnen i starka färger som inte har tydlig könskoppling? Att försöka sudda ut barnets kön? Det är förstås upp till var och en att bestämma. Själv har jag ingen avsikt att försöka göra mitt barn könlöst. Däremot vill jag göra vad jag kan för att inte låsa fast mitt barn i snäva föreställningar om hur en flicka eller pojke förväntas vara.

Personligen har jag en stor fäbless för klassiskt flickiga kläder: mjuka pasteller, volanger och spetsar. Om Hjärtis visar sig vara en flicka kommer jag att klä henne i det. Men. Jag kommer göra det med stor medvetenhet om vad kläderna signalerar. Jag kommer välja tillfällen då sådana kläder är okej, och framför allt: också klä henne i andra färger och modeller. Om Hjärtis visar sig vara en pojke måste jag dystert erkänna att jag inte kommer klä honom i det allra mest spetsbeprydda eller rosettöversållade butikerna har att bjuda. Däremot kommer jag aktivt att välja mjuka färger och kläder som i andras ögon kanske inte uttalat är sydda för pojkar.

Eller så blir jag en vansinnigt könsstereotyp morsa som går bananas på barnavdelningarna – den som lever får se. Hjärtis lär förhoppningsvis bli människa ändå.

P1050938

De senaste inköpen till Hjärtis, kläder som enligt mig och maken passar både flickor och pojkar.

/ Thérèse

Urval av referenser för vidare läsning:
[1]. Pink and blue: the color of gender.
[2]. Preferences for pink and blue: the development of color preferences as a distinct gender-typed behavior in toddlers.
[3]. ”Sen vet man att man vill behandla alla lika” – en undersökning av hur pedagoger bemöter pojkar och flickor i förskolan.
[4]. Kan Batman vara rosa?
[5]. Tjejplagg mindre än pojkplagg.
[6]. Hur flickor och pojkar gör kön (2003). Bronwyn Davies.
[7]. Det finns inga tjejbestämmare – att förstå kön som position förskolans vardagsrutiner och lek.
[8]. Bemötande i förskolan. Möten som formar.