Hjärtis i magen blev en Alice i famnen. En blogg om barn och föräldraskap, graviditet och feminism. Längst ner på sidan hittar du kategorier och bloggens arkiv – leta gärna upp gamla inlägg där!

Annons

Ett år av liv

Idag för ett år sedan var det söndag och jag skulle vara assisterande liturg i högmässan. Jag hade dock mått lite konstigt de senaste dagarna. Varit otroligt trött och ruskigt illamående på mornarna. På lördagen impulsköpte jag ett gravtest, och var mentalt väldigt kluven. På ett sätt ville jag inte alls testa mig, jag orkade inte med ännu ett ”ej gravid”. Samtidigt var känslan annorlunda mot hur den brukade vara. I vanliga fall visste jag redan när jag köpte testet att det skulle vara negativt. Men den här gången kändes det annorlunda, även om jag inte riktigt vågade erkänna det för mig själv. Det vore ju att hoppas.

Söndagsmorgonen kom och jag smög upp och gjorde testet. Det har jag skrivit mer om här. Och plötsligt var det där. Plusset. Det vi längtat efter så länge. Det som var början på det som kom att bli vår älskade, älskade Alice.

Idag har du funnits i våra liv i ett helt år, och i nästan fyra månader har du funnits med oss här i världen utanför min mage. Varje dag med dig är en dag av glädje och tacksamhet. Du har gett mig ett helt nytt liv. Jag älskar dig!IMG_20170724_231947

/ Thérèse

Annons

Smakäventyret

Alices fyramånadersdag närmar sig, och enligt Livsmedelsverkets rekommendationer är hon då redo att börja med 20170718_121942smaksensationer: pyttesmå smakprov på mat, motsvarande ungefär ett kryddmått. Eftersom jag själv var väldigt kräsen som barn, och fortfarande kan vara skeptisk mot ny mat, så är det viktigt för mig att ge Alice så goda möjligheter som det bara går att uppskatta olika sorters mat. Därför har jag valt två böcker att läsa inledningsvis: Första hjälpen vid matbordet: om barns matkrångel, näringsbehov och smakfavoriter av dietisten Sara Ask, och Smakäventyret: att lära små barn äta mat av Anna Fernholm. Dagens inlägg handlar om Fernholms bok, och så återkommer jag med en recension när jag läst Asks bok.

Smakäventyret är en nätt bok på 150 sidor, plus referenser. Språket är lättillgängligt och fängslande: redan efter något kapitel vaknade min egen skrivlust. Det är så här man skriver för att få med sig läsare som saknar den kunskap man själv vill förmedla!

Boken består av 11 kapitel som berör lite olika aspekter av att hjälpa sitt barn att börja äta. Innehållet berör allt från kostlära och kritik av barnmatsindustrin (främst välling), till konkreta råd om hur man kan börja med mat för att optimera bebisens chanser att äta varierat och minska risker för allergi, tandbesvär och så vidare.

Att författaren tidigare skrivit böcker om socker, och att hon är mycket kritisk till socker i allmänhet och socker till barn i synnerhet, är ett återkommande tema i boken. Så pass ofta faktiskt, att jag som läsare blir lite irriterad. Hon hänvisar så många gånger till sina tidigare böcker om socker att mina varningslampor börjar blinka. Det får mig att fundera på om hon faktiskt har vetenskapligt stöd för sitt uttalade sockerhat, eller om det helt enkelt är hennes grej: socker är roten till allt, eller åtminstone mycket, ont. Och missförstå mig rätt: jag är ingen sockerivrare. Fernholm har säkert rätt i det hon skriver. Det handlar mer om hur man presenterar kritik. När ett visst parti ständigt skyller allt på invandringen har jag lite svårt att ta dess kritik på allvar. Tyvärr hamnar Fernholm stundtals i ett liknande dike när allt blir sockrets fel. Kanske funkar det bättre om man läst hennes tidigare böcker och har bättre koll på vad hon bygger sin hållning på.

Men utöver detta så är det en väldigt bra och lärorik bok, som också vunnit årets Svenska måltidslitteratur 2016 i smakäventyretkategorin Barn och mat. Jag tar särskilt med mig betydelsen av att introducera många olika smaker parallellt (det verkar göra barnet mer benäget att testa nya smaker än om man introducerar en smak i taget), att våga ge bebisen även starka eller beska smaker (hej röd currygryta!), att trägen vinner (det är värt att försöka igen om bebisen spottar ut till en början), betydelsen av järn (vilket jag redan visste kommer bli vår utmaning eftersom jag inte vill ge Alice rött kött) och kapitlet om välling.

Jag rekommenderar alla som väntar barn, både föräldrar och far- och morföräldrar, eller som har en liten en som snart ska börja äta att läsa boken. Den ger många lärorika insikter, och jag tog mig igenom den på bara några timmar. Den finns på Adlibris, Bokus och förstås på biblioteket. Boken är utgiven av Natur & Kultur.

/ Thérèse

Annons

Hyllningsbrev till min kropp, del II

För drygt två månader sedan skrev jag ett hyllningsbrev till min kropp. Det går att läsa här. Idag är det dags för en uppföljning. Om du inte mår bra av att läsa om vikt och kroppsförändring, i relation till graviditet eller i största allmänhet, så ber jag dig att sluta läsa här. Jag vill inte att min blogg ska göra dig illa.

*

*

*

Idag nådde jag den vikt jag hade när jag fick veta att jag var gravid med Alice. Om en vecka är det ett år sedan jag plussade. På det året har jag pendlat kraftigt i vikt. Först gick jag ner ett antal kilo för att jag kräktes så mycket av min hyperemesis, och sen gick jag upp, upp, upp och upp i vikt. Jag samlade en massa vätska och åt nästan konstant i försök att hålla illamåendet i schack. Och så föddes mitt livs stora kärlek, och vågen började raskt peka nedåt. För varje kilo som rann av, vann jag lite av min rörlighet tillbaka. Även om det känns otroligt att jag nu gått ner trettio kilo sedan förlossningen den 1 april, så är det faktiskt inte det som är den största vinsten, utan att jag fått tillbaka min kropp som jag känner den.

Redan i mitt förra hyllningsbrev skrev jag att jag orkade gå en halvmil och att det allra mesta kändes som vanligt. Det som hänt sedan sist är egentligen bara att allt blivit lite, lite bättre. Ryggen gör ont om jag burit Alice, men överlag är den också bättre. Jag har en del problem med yrsel som troligen hör ihop med den snabba viktnedgången, för mitt Hb som var lågt efter förlossningen är bra igen. Men annars är det bara bra!Jag kan nu gå sju, åtta kilometer och snittar en dryg halvmil om dagen. Mina magmuskler har gått ihop ytterligare och jag märker att bålstabiliteten är bättre. Jag har fått på mig min vigselring och väntar ivrigt på att förlovningsringen också ska passa. Mina fingrar har uppenbarligen bytt form sedan graviditeten, för viktmässigt ”borde” de ha passat för längesedan. Jag känner nästan inte alls av foglossningen längre, och smärtan i händerna efter karpaltunnelsyndromet är faktiskt helt borta!

När jag tänker tillbaka på graviditeten har jag svårt att förstå hur kasst jag faktiskt mådde, för frånsett att jag fortfarande är svagare i musklerna och har sämre kondis än för ett år sedan, så känner jag mig faktiskt precis som före graviditeten. Jag undviker ingenting mer än löpning, jag bär och klättrar och leker och hoppar och mår så himla bra!

Så tack kroppen, ännu en gång. Jag böjer min nacke och lyfter på hatten, för så här bra vågade jag aldrig tro att jag skulle må så snart igen.

Tack!

20170718_102223

En vecka efter förlossningen vs idag: tre och en halv månad efter förlossningen

/ Thérèse

Annons

Super Viking en supervagn

När vi väntade Alice började jag ganska tidigt att leta runt i olika barnvagnsgrupper och läsa barnvagnsbloggar för att få en känsla för vilken vagn som skulle passa oss. Jag hade ju en del tid där i början av graviditeten, delvis för att det var semester, och delvis för att jag inte gjorde mycket mer än att kräkas, sova och vila. Det blev rätt gott om timmar med mobilen i näven.

Rätt snart insåg jag att en Emmaljunga Super Viking lät som en vagn för oss. Den har stora hjul, svängbara framhjul, bra användarbetyg, inte en jättestor vagn men lämplig för såväl långa barn som långa föräldrar, och så gillar jag att den är svensktillverkad. Men, för att göra en lång historia kort, så blev det till sist en Emmaljunga Viking istället. Super Vikingens lillasyster, kan man nog säga. Lite mindre, lite nättare och lite billigare, men fortfarande väldigt bra.

20161007_164119I början var vi jättenöjda med vår lilla Viking. Den är nätt och tar sig fram överallt i stadsmiljö och är jättesmidig på pendeltåg och buss. Men så snart vi gick ut i skogen så blev det bökigare. Tanken på en Super Viking dök upp igen. Vi köpte bara chassi och liggdel till vår Viking och snart är Alice så stor att hon behöver en sittdel (hur gick det till?!). Skulle vi köpa en sittdel till VIkingen, eller skulle vi byta vagn helt? När vi började räkna på det insåg vi att det sannolikt skulle bli billigare för oss att köpa en Super Viking och sälja Vikingen, än att köpa en ny sittdel till vår Viking. Då var valet inte längre så svårt.

Den senaste månaden har jag således återigen hängt i en rad olika barnvagnsgrupper och på Blocket, idogt sökandes efter en Superviking med avtagbara lufthjul. För någon vecka sedan fick jag napp på en Super Viking i kanonskick med både liggdel och sittdel, till ett pangpris, där enda nackdelen var att den hade punkteringsfria hjul. Men eftersom det är deras nya variant på punkterinsgfria tänkte vi att vi testar – och igår kom vår nya skönhet hem till oss. Vi är SÅ nöjda!

Hjulen är inte alls så stumma som jag var rädd för, tvärtom så känns det plötsligt som en lättnad att inte vara orolig för punktering. Vagnen är högre, vilket både jag och maken uppskattar, och Alice kommer dessutom närmare oss. Den känns stadigare och viktigast av allt: den rullar finfint i skogen. Idag körde jag genom löst grus, och det gick hur bra som helst.

Visst är den lite större och lite tyngre, men eftersom hjulen är så mycket större (Super Vikings framhjul är lika stora som Vikingens bakhjul) så stör det inte. Den rullar så lätt ändå. Emmaljungas Viking är en fantastisk vagn för den som främst rör sig i stadsmiljö, men vill man kunna ha med sig vagnen ut i skogen är Super Vikingen tveklöst det bästa alternativet. Nu har Alice ett vrålåk för ett par år framöver!
SV

/ Thérèse

Annons

Historia på vinden

I helgen gjorde jag en djupdykning bland kartongerna på mina föräldrars vind. I kartonger som inte öppnats på över femton år hittade jag mina skolböcker från tredje klass, hemsydda klänningar, teckningar ritade på baksidan av manusutkast till mammas avhandling, en triljon småpryttlar, gosedjur, pussel och spel. Men också en del grejer som vi vill använda till Alice.20170702_190737

Min röda fina dockvagn/lära-gå-vagn från Miksi som jag älskade att köra runt leksaker och bädda ner mina dockor i. Den behöver lite kärlek (eller ännu hellre trälim) innan den kan utsättas för ett barns potentiellt bryska hantering, men sen kommer den fungera fint. Där fanns också katten Gustav som jag fick på min ettårsdag. Han får20170702_190322 nog gå ett antal varv i tvättmaskinen innan Alice kan få honom, men tills vidare kan han åtminstone taplats på en hylla någonstans.  Där fanns lite böcker (ni vet såna man hade ett kasettband till där någon läste boken, och sen sa det pling när man skulle vända blad i boken), en badanka och lite roliga klossar. Och så en kulram och den söta taxen från Brio. Allt passar förstås inte till Alice än, men det är fina färger för henne att titta på, så nu får de bo hemma hos oss istället för uppe på vinden.

Dessutom hittade jag en plastleksak att hänga på spjälsängen. Jag trodde att Alice skulle vara för liten för att använda den, men jag hade inte ens hunnit fästa banden på sängen innan hon var där och pillade fascinerat. Eftersom spjälsängen ändå inte används som sovplats för henne nu, utan som trygg plats när jag behöver lägga ifrån mig henne en stund dagtid, så kan det nog blir bra.

Till sist hittade vi en hel låda full av lakan, filtar och tyger till spälsäng och barnvagn. De två stickade filtarna på bilden har min mormor stickat, och de qviltade filtarna har mamma sytt till mig, precis som den lilla kudden och örngottet. Det är märkligt det där hur minnet fungerar. Jag minns mönstren från de qviltade filtarna (de rosa till höger i bild) så otroligt väl, trots att det är många, många år sedan jag såg dem senast. Nu snurrar allt rosa i tvättmaskinen och jag håller tummarna för att de ska överleva den behandlingen.20170702_190850

Det känns så fint på något sätt, att låta Alice få leka med och omges av små bitar av hennes, min och vår historia.

/ Thérèse

annons