Med Hjärtis i magen och hjärtat i handen. En blogg om graviditet och föräldraskap, hyperemesis och feminism. Längst ner på sidan hittar du kategorier och bloggens arkiv – leta gärna upp gamla inlägg där!

Annons

Nästa vecka

Insåg igår att jag har bf nästa vecka. Alltså, förstår ni – nästa vecka?! Det känns som om jag har varit gravid halva livet, och samtidigt har det gått så fort. Men det har ju varit en evighet till förlossningen, ett halvår, jättemånga månader, massa veckor – och nu är det plötsligt nästa vecka. Visst, jag vet, det finns inga som helst garantier för att Hjärtis ska titta ut nästa vecka bara för att hen är beräknad då. Tvärtom så verkar inte ens fem procent av alla små knoddar komma just på det beräknade datumet. Men ändå, det är något speciellt med den där dagen. Och nu är den alltså inom räckhåll. Nästa vecka.

Det är så coolt att jag nästan smäller av!

/ Thérèse

Annons

Vid ett fönster i vecka 39

Jag har tyvärr varit dålig på att dokumentera graviditeten med min riktiga kamera. Min Samsung S7 är så rackarns bra att det gör tröskeln något högre att plocka fram min Panasonic Lumix. Men idag var det så vackert vårljus in i matsalen så jag knäppte äntligen några bilder! Har dock inte orkat redigera dem än, men det kommer kanske det också.

Tretton dagar till beräknad förlossning. Magiskt!
fönster1 fönster3 fönster5ansikte

/ Thérèse

Annons

Om skillnaden mellan tvång och villkor

I tisdags skrev två Liberaler en debattartikel i Dagens Samhälle där de uttrycker att de vill undersöka om man kan kräva att barn ska vaccineras för att få gå på förskola. (Något jag berört tidigare, här och här.) Artikeln ledde förstås genast till debatt, och ett av de motargument som fått fart i kommentarsfälten är att detta skulle innebära tvångsvaccinering. Det är väldigt spännande.

Den svenska hälso- och sjukvårdslagen, under vilken vaccination faller, bygger på frivillighet. Du har rätt att tacka nej till sjukvård, med vissa specifika undantag. Detta ska förstås fortsätta gälla.

De undantag som finns, där det faktiskt handlar om tvång, är dels psykiatrisk tvångsvård. Där kan patienten inte neka vård. Sjukvården får tvinga patienten till vård och behandling, vilket inkluderar sådant som läkemedelsbehandling. Liknande gäller med smittskyddslagen, var syfte är att tillgodose befolkningens behov av skydd mot smittsamma sjukdomar. Den medger exempelvis att en patient isoleras om hen inte frivilligt går med på smittspridningsbegränsande åtgärder. Två av de sjukdomar som det finns vaccin emot och som ingår i vaccinationsprogrammet för barn är klassade som allmänfarliga, och kan leda till tvångsåtgärder enligt smittskyddslagen (polio och difteri). Drabbas ditt ovaccinerade barn av någon av de sjukdomarna kan alltså tvång helt klart aktualiseras!

Men det som nu föreslås att utredas, nämligen möjligheten att neka ovaccinerade barn* rätt till förskola, kan inte på något sätt kallas för en tvångsåtgärd. Däremot är det något så simpelt som ett val som ger konsekvenser, i likhet med det mesta annat i livet. Föräldrar kan välja att vara hemma med sina barn i fem år – konsekvensen blir dock att de inte får föräldrapenning för alla fem åren. Men det är inte det samma som att föräldrarna tvingas att arbeta. Regelverket kan möjligen uppfattas som ett tvång, men så länge det finns alternativ – vara hemma utan ekonomisk ersättning – är det inte tal om tvång.

I det här fallet handlar det dessutom om ett beslut som inte bara rör dig själv. När du beslutar att neka ditt barn vaccinationer, utsätter du inte bara ditt eget barn för en risk, utan också andra människor i er omgivning. Idag är det ett val som föräldrar kan göra med hyfsat stor trygghet. På de flesta håll i landet är vaccinationsnivåerna så höga att ovaccinerade kan förlita sig på flockimmuniteten – något som är helt avgörande för individer som av medicinska skäl inte kan eller bör vaccineras. Men på sina håll, bland annat i den del av Stockholm där tio fall av mässling nu är konstaterade, ligger vaccinationsnivån betydligt under riksgenomsnittet, och under den gräns som krävs för att upprätthålla flockimmuniteten.

Att de som väljer att stå utanför vaccinationssystemet, och som väljer att bidra till minskad trygghet inte bara för sitt eget barn utan för hela samhället, får ta vissa konsekvenser för det ser jag inte som det minsta orimligt. Vill du inte vaccinera? Fine, du behöver inte, men då får du också ta konsekvenserna av ditt val. Min gissning är att det då ganska snart kommer startas alternativa förskolor för ovaccinerade barn. Åtminstone i storstadsområden, som på Södermalm i Stockholm, där vaccinationsnivåerna enligt uppgift är låga. Ytterligare alternativ är att ha sitt barn hos dagmamma eller privat nanny/barnvakt/äldre släkting.

Så nej. Att kräva vaccin för att barn ska ha rätt till förskola är inte att tvinga någon. Det är att villkora en otrolig förmån, i syfte att minska risken för att potentiellt dödliga sjukdomar ska spridas på nytt, när vi med mycket enkla medel kan undvika det.

Jag har mycket svårt att se det problematiska i ett sådant agerande.

/ Thérèse

* Självfallet ska barn som av medicinska skäl inte kan eller bör vaccineras undantas kravet

Annons

Inget barnbidrag och ingen förskoleplats utan vaccin

För tre månader sedan skrev jag ett långt blogginlägg där jag menar att det är ett privilegium att vara emot vaccin. Idag är det blogginlägget mer aktuellt än någonsin. De senaste dagarna har media rapporterat om sju fall av mässlingen i norra Stockholm; två vuxna och fem barn. Idag rapporterades även om en hotande mässlingsepidemi i Texas, USA. I Europa har antalen fall av mässlingen femdubblats mellan åren 2007 och 2013, och över hela jorden var det över 130 000 personer som dog i mässlingen år 2015. Mässlingen är dessutom extremt smittsamt, runt 90% av de som utsätts för smittan och inte har något skydd, utvecklar sjukdomen. I Sverige ges första dosen av det kombinerade mässlingsvaccinet  när barnet är 18 månader. Dessförinnan har barnet ett visst skydd från moder, om hen har ammats, men är mer utsatt än vaccinerade individer. Dessutom finns personer som av hälsoskäl inte kan vaccineras, som är helt beroende av att resterande befolkningen vaccinerar sig.

Ändå finns det föräldrar som ”tycker” att vaccin är dåligt. Som ”tycker” att de inte vill utsätta sina barn för det obehag en vaccinationsspruta innebär. Som ”tycker” att de vet bättre än alla världens forskare, läkare och vetenskapspersoner som med stor övertygelse visat att vaccin är enda sättet att hindra spridningen av sjukdomen. Människor som ”tycker” att vaccinet bara är en stor konspiration som måste bekämpas. Som ”tycker” att vaccin orsakar autism, och därigenom bidrar till vidrig funkofobi.

Australiensiska föräldrar som inte vaccinerar sina barn förlorar ett årligt bidrag om ungefär 100 000 kronor. I andra länder nekas barn att gå i förskola eller skola om de inte är vaccinerade, det gäller bland annat statliga skolor i USA. Kör på, tycker jag. Staten kan inte bara stå och se på när den vansinniga antivaccinrörelsen breder ut sig. Att vaccinera sig är en solidarisk handling och en direkt skyldighet om du frågar mig, men vill man inte gå så långt som att lagstifta om vaccin är det här en ypperlig mellanväg. Neka ovaccinerade barn en plats i förskola och skola, och stryk barnbidraget – eller varför inte föräldrapenningen – till föräldrar som väljer bort att vaccinera sina barn. Förhoppningsvis kan det få en och annan vaccinmotståndare att tänka om.

/ Thérèse

I media:
Aftonbladet
DN

Annons

Om rätten att inte alltid göra lemonad

Något jag brottats en hel del med under den här graviditeten är mina motstridiga känslor.

Det verkar inte finnas någon gräns för hur tacksam jag känner mig för graviditeten. Det låter säkert lökigt och tramsigt, men när jag var uppe och kissade vid fyrasnåret i natt och blinkade frenetiskt av det starka ljuset på toaletten, drabbades jag av en sån intensiv glädje över magen jag skymtade i spegeln mellan mina kisande ögonlock. Jag har varit medveten om min graviditet i snart åtta månader och kan fortfarande golvas fullständigt av mirakelkänslan. Jag är gravid! Vi ska bli föräldrar! Det jag under så lång tid trodde aldrig skulle inträffa, är nu bara veckor eller dagar bort. Det är helt otroligt!

Men hur rosaskimrande det än kan låta, så finns det en sida till av graviditeten. Den där jag varit sjukskriven sedan vecka sju eller något sådant, först på halvtid, och nu på heltid. Den som innebär att jag kräkts i ett halvår, mått illa dagligen i åtta månader, har foglossning och sammandragningar som gör att jag inte kunnat gå hundra meter utan smärta på evigheter, skräplåga blodvärden, ett stigande blodtryck och en överhängande risk för havandeskapsförgiftning. För att inte tala om den förlamande tröttheten: av graviditeten i sig, som konsekvens av dåliga järnvärden och som biverkning av de läkemedel jag tar för att inte kräka ihjäl mig.

Det här är ett motsatspar som båda är min sanning, min verklighet. Det första var vad jag önskade – en graviditet. Det andra – sjukdomarna och komplikationerna – var vad jag fick på köpet. Hade jag kunnat välja hade jag förstås hellre haft en annan graviditet, men jag fick aldrig någon beställningsmeny. Istället har det handlat om att hantera den situation jag hamnat i.

IMG_20170208_144818_458 - kopia

If life gives you lemons – make lemonade. Egentligen ett uttryck jag ogillar, men ofta gör jag det ändå. Faktum är att bristningar - kopialemonaden har varit en nödvändighet för att jag ska orka. Hade jag bara tuggat sura citroner hela graviditeten hade jag blivit tokig och sannolikt gått in i en ny depression. Men. Lika viktigt har det varit att inte bara ösa på socker och låtsas som att allt varit finemang, om ni ursäktar bildspråket. Ibland måste livet få vara surt som tusan. Ibland har jag behövt tillåta mig själv att sörja att min graviditet inte alls blev som jag drömt om. TROTS allt snack om att man ska vara tacksam för sin graviditet eftersom det finns de som aldrig blir gravida (som bilden här intill, som dök upp i mitt facebookflöde idag). Tro mig, jag vet. Men jag tar mig ändå friheten att vara oändligt tacksam för graviditeten, och ändå avsky alla krämpor den fört med sig. Jag tror inte att martyrskap gör mig till en bättre förälder.

/ Thérèse

 

annons