Med Hjärtis i magen och hjärtat i handen. En blogg om graviditet och föräldraskap, hyperemesis och feminism. Längst ner på sidan hittar du kategorier och bloggens arkiv – leta gärna upp gamla inlägg där!

Annons

Ett fång rosor och en förlossningsberättelse

Jag hade en tuff graviditet. På något sätt kändes det skönt när jag och min barnmorska på mödravården skulle sammanfatta graviditeten, och hon med sina 30+ år av erfarenhet sa det rakt ut. Det är inte bara min upplevelse, utan även i hennes ögon har det faktiskt varit kämpigt. Hyperemesis, foglossning, högt blodtryck, järnbristanemi, karpaltunnelsyndrom och till sist havandeskapsförgiftning. Ändlösa kontroller på mödravården i Mjölby, ett dussin läkarbesök i Motala och flera inläggningar, behandlingar och undersökningar på US i Linköping. Den stora tacksamheten, och det som gjort det hela uthärdligt, har varit att lilla Hjärtis – Alice – har mått bra hela tiden. Då har jag kunnat ta att jag mått dåligt. Och det faktum att vi genomgående träffat superproffsig personal.

Men ju närmare beräknad förlossning vi kom, desto svårare blev det att härda ut. Jag var trött. Så outsägligt trött. Kroppen var fysiskt nedbruten efter nio månader av inaktivitet och ett halvår av dagliga kräkningar. Dagen före bf, den 29 mars, hade jag tid för kontroll hos min barnmorska. Den här gången visade proverna plötsligt att den misstänkta havandeskapsförgiftningen blommat ut ordentligt. Jag fick order att ringa hem maken från jobbet och bege mig till förlossningen. ”Och vi ses inte för ny kontroll nästa vecka, för då kommer du ha ditt barn hos dig” sa min underbara barnmorska när vi sa hejdå till varandra.

Jag blev inlagd på BB-gravida, en avdelning för gravida med komplikationer. Mitt blodtryck var återigen alldeles för högt och medicineringen tredubblades. Det togs toxprover som visade påverkan på njurar och blodplättar (tror jag), och jag blev kvar för observation och för att överväga en igångsättning. Tack och lov kan även partner kan stanna på BB-gravida,  så Mattias var kvar med mig hela tiden. I två dygn gick vi och väntade, mätte blodtrycket, tog nya toxprover och hoppades på att förlossningen skulle komma igång spontant. Jag mådde allt sämre, fick kraftig huvudvärk och smärta i övre delen av magen – klassiska tecken på havandeskapsförgiftning. Så på fredagsmorgonen fick vi äntligen besked: förlossningen skulle sättas igång. Mina värden var fortfarande ”helt okej” (för att vara havandeskapsförgiftning), men när de nu börjat sticka iväg så kunde en försämring gå snabbt. Eftersom igångsättningen kunde ta tid ville de inte vänta längre och riskera att jag eller bebisen blev riktigt sjuka. Så nu skulle det ske. Nu skulle operation vräkning påbörjas.

20170330_121553

Det var en märklig känsla att ta den första läkemedelsdosen som skulle få min kropp att förstå att det barn jag bar i magen behövde flytta ut. Än märkligare blev de 32 timmar av väntan från den första dosen läkemedel till dess att vi hade Alice i vår famn. Det var långa timmar. Först fyllda mest av väntan, och sedan av tilltagande smärta, men framför allt trötthet. Så snart värkarna kommit igång på natten mellan fredagen och lördagen bestämde sig min kropp för att inte längre tolerera varken mat eller vätska, och jag var plötsligt tillbaka där jag var graviditetens första veckor. Vad jag än fick i mig kräktes jag upp med imponerande kraft. De sista 18 timmarna blev kämpiga. Blodtrycket vägrade lägga sig på en acceptabel nivå trots att de pressade i mig blodtrycksmediciner av olika slag, både i tablett- och droppform. Mattias var en klippa utan dess like, och vi jobbade verkligen som ett team. Men mot slutet var det som att ”min kropp trodde den var färdig två timmar innan den faktiskt var det”, som läkaren sa efter förlossningen. Krystvärkarna gav mig inte den kraft jag behövde, jag var urlakad av alla kräkningar och trött intill bristningsgränsen. De sista minuterna blev det bråttom och bebisen behövde komma ut nu. Tack vare ett snabbt klipp slapp vi sugklockan som redan var framplockad, och lilla Hjärtis kom till världen. Innan jag riktigt förstått vad som hänt var hon redan på väg till barnrummet vägg i vägg med Mattias och läkarna. Tio minuter senare hade hon fått lite andningshjälp med CPAP och världens stoltaste pappa bar in henne till mitt bröst.

Tyvärr var jag rätt medtagen efter förlossningen, och de första sex timmarna befann jag mig i någon slags halvt medvetslös dvala. Varje försök att resa mig slutade med någon slags helikopterfylla, och när det snurrade trots att jag låg och blundade i sängen fick jag påfyllning av diverse dropp och mediciner. Jag vet att vi ringde våra föräldrar, men annars minns jag ganska lite av timmarna före och efter förlossningen. Men framåt två på natten orkade jag vakna till och på riktigt se min dotter, och min man som plötsligt blivit pappa. Långsamt började kroppen återhämta sig, och det enda jag kunde göra var att titta på det mirakel som var vårt.

Förlossningen blev inte alls det jag hade föreställt mig. Jag missade helt delen att gå hemma och klocka värkar och fundera på när det skulle vara dags att åka in. Jag ville inte bli igångsatt och jag ville inte få en ryggmärgsbedövning, men båda delarna blev nödvändiga. Det hela slutade dessutom ganska skrämmande, och så här i efterhand är det inte smärtan jag minns, utan rädslan för att min kropp inte gav mig den kraft jag behövde. Men det som trumfar allt är det som också är skälet till hela det här långa inlägget – all den fantastiska, überkompetenta och stöttande vårpersonal vi hade äran att möta. Under de fyra dygn vi tillbringade på BB-gravida och förlossningen har det bara regnat guldkorn omkring oss. Vi har träffat barnmorskor, undersköterskor, AT-läkare, läkarstudenter, ST-läkare, anestesiologer, gynekologer och barnläkare, och alla har ta mig tusan varit bästa tänkbara. Jag har aldrig varit med om något liknande tidigare. I en situation där jag kände mig oerhört sårbar, och lätt hade kunnat känna mig överkörd, ignorerad eller kritiserad för minsta lilla, har jag istället känt mig stärkt och bekräftad. De sista tre timmarna av förlossningen var vi aldrig ensamma på salen, och de sista två timmarna ungefär hade vi både läkare, barnmorskor och undersköterskor omkring oss. De fanns för mig, men de fanns också för Mattias, och var otroligt bra på att ge honom en uppgift och visa honom hur han bäst kunde stötta mig. Vi kände oss burna och de gjorde vår tid där till något jag kommer minnas med ljus och värme, trots omständigheterna.

Därför är det inte bara en dagens ros jag vill ge dem, utan ett helt fång med rosor som räcker veckans alla dagar. De fick i uppgift att ta hand mig och min förlossningsrädsla, min havandeskapsförgiftning och min starka ovilja att vara patient, och de löste det bättre än jag någonsin vågat drömma om.

Tusen, tusen tack för det!

20170421_094148
/ Thérèse

Annons

Ett nytt liv

 

På dagen en månad har gått sedan mitt senaste inlägg här på bloggen. Då hade jag en vecka kvar till beräknad födsel. Nu är det dags att byta underrubrik på bloggen, för Hjärtis bor inte längre i min mage.

Den första april klockan 19.38 kom vår dotter Alice äntligen till världen, 50 cm lång och 3300 gram tung. I samma ögonblick blev mitt liv komplett. 

1070414Vi har haft några ljuvliga veckor hemma tillsammans alla tre, men idag började maken att jobba igen och jag ska försöka komma igång att blogga igen. Ett och annat inlägg lär bli tillbakablickande, och sen tar vi det väl helt enkelt härifrån. Vi är föräldrar nu. Vi har ett barn. Det är ett nytt liv – ett liv jag redan älskar.

/ Thérèse

Annons

Nästa vecka

Insåg igår att jag har bf nästa vecka. Alltså, förstår ni – nästa vecka?! Det känns som om jag har varit gravid halva livet, och samtidigt har det gått så fort. Men det har ju varit en evighet till förlossningen, ett halvår, jättemånga månader, massa veckor – och nu är det plötsligt nästa vecka. Visst, jag vet, det finns inga som helst garantier för att Hjärtis ska titta ut nästa vecka bara för att hen är beräknad då. Tvärtom så verkar inte ens fem procent av alla små knoddar komma just på det beräknade datumet. Men ändå, det är något speciellt med den där dagen. Och nu är den alltså inom räckhåll. Nästa vecka.

Det är så coolt att jag nästan smäller av!

/ Thérèse

Annons

Vid ett fönster i vecka 39

Jag har tyvärr varit dålig på att dokumentera graviditeten med min riktiga kamera. Min Samsung S7 är så rackarns bra att det gör tröskeln något högre att plocka fram min Panasonic Lumix. Men idag var det så vackert vårljus in i matsalen så jag knäppte äntligen några bilder! Har dock inte orkat redigera dem än, men det kommer kanske det också.

Tretton dagar till beräknad förlossning. Magiskt!
fönster1 fönster3 fönster5ansikte

/ Thérèse

Annons

Om skillnaden mellan tvång och villkor

I tisdags skrev två Liberaler en debattartikel i Dagens Samhälle där de uttrycker att de vill undersöka om man kan kräva att barn ska vaccineras för att få gå på förskola. (Något jag berört tidigare, här och här.) Artikeln ledde förstås genast till debatt, och ett av de motargument som fått fart i kommentarsfälten är att detta skulle innebära tvångsvaccinering. Det är väldigt spännande.

Den svenska hälso- och sjukvårdslagen, under vilken vaccination faller, bygger på frivillighet. Du har rätt att tacka nej till sjukvård, med vissa specifika undantag. Detta ska förstås fortsätta gälla.

De undantag som finns, där det faktiskt handlar om tvång, är dels psykiatrisk tvångsvård. Där kan patienten inte neka vård. Sjukvården får tvinga patienten till vård och behandling, vilket inkluderar sådant som läkemedelsbehandling. Liknande gäller med smittskyddslagen, var syfte är att tillgodose befolkningens behov av skydd mot smittsamma sjukdomar. Den medger exempelvis att en patient isoleras om hen inte frivilligt går med på smittspridningsbegränsande åtgärder. Två av de sjukdomar som det finns vaccin emot och som ingår i vaccinationsprogrammet för barn är klassade som allmänfarliga, och kan leda till tvångsåtgärder enligt smittskyddslagen (polio och difteri). Drabbas ditt ovaccinerade barn av någon av de sjukdomarna kan alltså tvång helt klart aktualiseras!

Men det som nu föreslås att utredas, nämligen möjligheten att neka ovaccinerade barn* rätt till förskola, kan inte på något sätt kallas för en tvångsåtgärd. Däremot är det något så simpelt som ett val som ger konsekvenser, i likhet med det mesta annat i livet. Föräldrar kan välja att vara hemma med sina barn i fem år – konsekvensen blir dock att de inte får föräldrapenning för alla fem åren. Men det är inte det samma som att föräldrarna tvingas att arbeta. Regelverket kan möjligen uppfattas som ett tvång, men så länge det finns alternativ – vara hemma utan ekonomisk ersättning – är det inte tal om tvång.

I det här fallet handlar det dessutom om ett beslut som inte bara rör dig själv. När du beslutar att neka ditt barn vaccinationer, utsätter du inte bara ditt eget barn för en risk, utan också andra människor i er omgivning. Idag är det ett val som föräldrar kan göra med hyfsat stor trygghet. På de flesta håll i landet är vaccinationsnivåerna så höga att ovaccinerade kan förlita sig på flockimmuniteten – något som är helt avgörande för individer som av medicinska skäl inte kan eller bör vaccineras. Men på sina håll, bland annat i den del av Stockholm där tio fall av mässling nu är konstaterade, ligger vaccinationsnivån betydligt under riksgenomsnittet, och under den gräns som krävs för att upprätthålla flockimmuniteten.

Att de som väljer att stå utanför vaccinationssystemet, och som väljer att bidra till minskad trygghet inte bara för sitt eget barn utan för hela samhället, får ta vissa konsekvenser för det ser jag inte som det minsta orimligt. Vill du inte vaccinera? Fine, du behöver inte, men då får du också ta konsekvenserna av ditt val. Min gissning är att det då ganska snart kommer startas alternativa förskolor för ovaccinerade barn. Åtminstone i storstadsområden, som på Södermalm i Stockholm, där vaccinationsnivåerna enligt uppgift är låga. Ytterligare alternativ är att ha sitt barn hos dagmamma eller privat nanny/barnvakt/äldre släkting.

Så nej. Att kräva vaccin för att barn ska ha rätt till förskola är inte att tvinga någon. Det är att villkora en otrolig förmån, i syfte att minska risken för att potentiellt dödliga sjukdomar ska spridas på nytt, när vi med mycket enkla medel kan undvika det.

Jag har mycket svårt att se det problematiska i ett sådant agerande.

/ Thérèse

* Självfallet ska barn som av medicinska skäl inte kan eller bör vaccineras undantas kravet