Min migrän är det sämsta jag har. Den ger mig huvudvärk från helvetet, illamående, synbortfall, minnesbortfall och språkbortfall. Den tvingar mig att lägga mig under täcket i ett mörkt rum och vänta, hur länge jag ska vänta eller vilken tid på dygnet det är när jag kan krypa upp från sängen igen får jag aldrig veta.
På ett annat sätt kan migränen vara det bästa jag har. Den fäller mig när jag springer för fort, den slår mig i magen när jag inte ens märkt att jag är fel ute, den är det enda som kan stoppa mig från att tänka på allt jag borde göra, på tapeter som ska målas och kalas som ska förberedas, möten som ska bokas, mål som ska nås. Den tar bort min förmåga att producera logiska meningar, den gör det omöjligt att ens kika på telefonen.
Och när det sakta vänder, när migränbubblan är på väg att spricka, då tänker jag att jag aldrig någonsin vill ha migrän igen. Och då börjar jag skriva listor på saker jag kan ändra för att sänka stressen, sakta ner tempot. Vi är ju överens där, jag och migränen. Stress är något man oftast kan välja och välja bort.
Just precis nu håller migränen på att släppa taget om mig. Jag säger hejdå migrän för den här gången, och även om vi tycker lika om en del så kommer vi aldrig bli kompisar. Jag önskar innerligt att du tar lång tid på dig att besöka mig igen.