om livets ljusa, mörka och beiga stunder

En otäck men ganska smart vän

Min migrän är det sämsta jag har. Den ger mig huvudvärk från helvetet, illamående, synbortfall, minnesbortfall och språkbortfall. Den tvingar mig att lägga mig under täcket i ett mörkt rum och vänta, hur länge jag ska vänta eller vilken tid på dygnet det är när jag kan krypa upp från sängen igen får jag aldrig veta.

På ett annat sätt kan migränen vara det bästa jag har. Den fäller mig när jag springer för fort, den slår mig i magen när jag inte ens märkt att jag är fel ute, den är det enda som kan stoppa mig från att tänka på allt jag borde göra, på tapeter som ska målas och kalas som ska förberedas, möten som ska bokas, mål som ska nås. Den tar bort min förmåga att producera logiska meningar, den gör det omöjligt att ens kika på telefonen.

Och när det sakta vänder, när migränbubblan är på väg att spricka, då tänker jag att jag aldrig någonsin vill ha migrän igen. Och då börjar jag skriva listor på saker jag kan ändra för att sänka stressen, sakta ner tempot. Vi är ju överens där, jag och migränen. Stress är något man oftast kan välja och välja bort.

Just precis nu håller migränen på att släppa taget om mig. Jag säger hejdå migrän för den här gången, och även om vi tycker lika om en del så kommer vi aldrig bli kompisar. Jag önskar innerligt att du tar lång tid på dig att besöka mig igen.

Rädd för åska, rädd för vegansk mat, rädd för att gå ut.

“rädd för att misslyckas
rädd för att få hjärtat krossat
rädd för åska
rädd för helvetet
rädd för förhållande
rädd för att bli fet på vegansk kost
rädd för att gå utanför dörren”

För att få hjälp sätta ord på något jag tänker på ibland tar jag Google till hjälp. Jag skriver “rädd för” och låter google berätta om rädslor. Man kunde tro att människor är rädda för spindlar och flygplansresor. Trånga utrymmen och torg. Kanske en och annan dödsskräckslagen. Men google berättar om andra människor. Google berättar om en soppa av rädslor. Och när jag märker det, när jag fått svar från Google vill jag berätta någonting alldeles själv. Det handlar om att vara rädd och det är utan googlefusk.

Jag ser mig som en ganska normalstörd person och jag har precis som andra i perioder varit rädd för både vanliga och ovanliga saker. Jag har varit lite rädd och jag har varit mycket rädd. Ibland har jag varit livrädd och då har jag behövt någon som påmint mig om det enda man behöver veta när man är riktigt rädd; att rädsla i sig inte är farligt. Faktiskt så finns det bara en enda sak som är riktigt farlig att vara rädd för och det är ironiskt nog rädslan själv.

Om man kan acceptera att skrika rakt ut, att hjärtat slår dubbelvolter och att andningen liksom stannar upp och att hela kroppens varnings- utrymnings- och larmsystem sätts igång på samma gång. Om man kan leva med det vi kallar panik men som egentligen bara är en massa kemiska reaktioner i vår kropp, om man kan leva med det en stund så kan man också våga att öppna dörren och ta ett litet steg ut. Eller svära i kyrkan fast helvetet känns närmare. Eller ge sin kärlek till någon man älskar. Eller somna om fast det åskar utanför. Eller äta vegansk mat fast den kan vara fet. Då är man modig.

Det skulle kanske inte handla om att vara rädd egentligen, utan om att vara modig. Så jag avslutar med att fråga Wikipedia vad mod är egentligen. Och Wikipedia svarar att “mod är att vara rädd men övervinna rädslan för att göra det som ska göras”.

Nyvunnen kanelbullsdoft

Som en orm kryper ur sitt skinn
ömsar du din vitlöksaura.
Köper kanelbullsdoft på sprayflaska
säger
nu blir det andra bullar.

Du liksom nyanländer i livet
och med nyvunnen naivitet
sätter du tänderna i allt som glänser.
Mellan framtänderna
solsken,
i mungipan
glitter

vågar du äntligen
returnera den där klumpen i magen
som du aldrig beställde,
reklamera
alla taggar i hjärtan alla ögonmöten utan magkänsla alla kroppskontakter utan hjärtklappning.

Kortfattat

 

”Skrivkramp eller mogigrafi, förr även ofta kallat skrivarsjuka, är en typ av arbetsskada som yttrar sig som muskelkramp eller spasmer i hand och fingrar efter långvarigt skrivande med penna eller till exempel pianospel. Fenomenet, som är besläktat med musarm och tennisarmbåge, kan även åtföljas av smärta. Typiskt för de drabbade är att de oftast kan utföra andra saker med händerna, där rörelserna inte är desamma som den aktivitet som utlöst problemet.”

”Skrivblockering är ett psykiskt fenomen som innebär att en skribent temporärt förlorar förmågan att författa. Orsaken kan vara prestationsångest eller bristande inspiration.”

Två diagnoser jag inte vill ha och nu har jag drabbats av båda, samtidigt! Den ena kan jag bota genom att regelbundet uppsöka ett gym, skaffa lite starkare muskler. Den andra är mycket svårare. ”Prestationsångest eller bristande inspiration”. Jag vet inte. Det är bara tomt. Tomt i huvudet, fast jag brukar kunna omvandla varenda liten tanke till poesi.  Tillsammans med tio påbörjade blogginlägg har jag sparat ramarna, planerna, karaktärerna och vändpunkterna för en roman i datorn. Men när jag börjar skriva kommer ingenting. Som om orden tagit slut.

Jag ska fatta mig kort (inte för att jag vill utan för att det är det enda jag kan). Det här blogginlägget är ett rop på orden. Kom tillbaka, genast!

Början

Bloggen har stått still ett tag. Jag har skrivit andra ord, samlat stoff till det som är tänkt att bli en ungefär 180 sidor lång roman. Jag håller på att hitta en röd tråd, forma fyra karaktärer och tänka ut ett lagom klurigt slut. Jag skulle kunna skriva dygnet runt men livet tillåter inte det just nu. Som tur är finns det andra viktigheter jag måste hinna med att ta hand om. Och med er som saknar mina blogginlägg (jag fantiserar om att ni är ett helt gäng), med er delar jag det allra första utkastet till den allra första delen av det allra första kapitlet:

På skrynkligt brevpapper: ”Den största ensamheten bor inte under täcket i en tjugofemkvadratmeters-lägenhet i fel ände av stan. Den drabbar dig mitt i en gruppkram. Mitt i publikhavet på konserten där din favoritartist just ska gå på, där hugger den dig i ryggen. Den får dig att falla fast det ser ut som att du står, den tömmer dig, den äter dig inifrån tills du bara är ett skal.
Det starkaste modet är inte att utan en enda bokad hotellnatt eller reskamrat kasta sig jorden runt. Det starkaste modet är är att våga stanna. Möta de blickar som undrar hur länge du ska stå ut med att inte vilja åka jorden runt. Det starkaste modet får inga applåder, det är osynligt.”

Det är din artonde tisdag under täcket och du tror att du vet att det här är ensamhet. Medan ditt passfoto ler stelt i en nyinköpt backpacker-ryggsäck biter du dig i läppen för att stoppa tårarna. Du tror att du inte orkar gråta mer, men det här är bara början. Jag skulle vilja hålla om dig men jag är långt borta. På ditt hallgolv ligger ett brev. Du vet det inte än, men mellan grå dörrmatta och lerig vänsterfinstövel har ett skrynkligt kuvert landat. Ett gammalt hederligt handskrivet, med frimärke och poststämpel. När du läser brevet ska du undra vem jag är. Vi känner inte varandra men jag vet något som inte du vet. En dag ska du förstå. Men det här är bara början.