Tummy Tuck

Min resa har bara börjat (om)

Tack för all pepp och alla tips, både här, per telefon och över Facebook! Jag har släppt det där nu och tänker blicka framåt och göra mitt bästa av situationen istället för att lipa även om det var skönt att göra tidigare idag 😉 Jag var mest besviken på att här söker man vård, blottar sin kropp som man skäms för (hatar min mage) och sen får man inte den hjälp man är berättigad.

Jag ska börja om på nytt och förmodligen blir det att gå privat via klinik. Och därmed får jag betala allt själv. Det är en ganska omfattande kostnad men pengarna finns och jag är i behov av en operation. Vi får helt enkelt vänta med att köpa en större bil – hittar ju ändå ingen bil. Resor med familjen tänker jag inte utesluta för att spara in på pengar så det alternativet finns inte.

Jag kommer i alla fall börja med att träna upp muskulaturen, i synnerhet bålmusklerna som tyvärr ej finns där. Jag ska även styrka de magmuskler jag har även om jag inte kan träna ihop dem. Just nu är de extremt svaga och just därför buktar magen desto mer.

Jag har idag kontaktat en sjukgymnast och ska enligt receptionisten bli uppringd om 1-2 veckor. Jag räknar med en månad i alla fall. Men det känns skönt att ha det kirrat i alla fall. Jag ringde kliniken direkt när jag åkte från Södertälje. En gång i veckan ska jag försöka få till att gå hos sjukgymnast. Jag får se lite hur kliniken tänker där. De kanske bara kan en gång varannan vecka beroende på antal klienter.

Jag ska även skaffa mig en gördel som håller magmusklerna lite bättre på plats.

Ett måste är att promenera varje dag. Jag har inte bestämt mig för hur långa sträckor jag ska gå men jag ska börja med 1-2 kilometer per dag i alla fall och successivt utöka för längre sträckor. Jag vet att promenader gör mig gott i smärtväg,  med tankarna tillbaka efter förlossningen med Joshua.

Simning och vattengympa helst två gånger i veckan, men jag är nöjd om jag kan komma iväg en gång i veckan.

Angående mat så vet jag hur min kropp fungerar. Jag äter ju tre gånger mer kolhydrater för att bibehålla vikten, så det är inte så svårt att räkna ut hur jag på ett effektivt sätt kan gå ner snabbt i vikt. Nu behöver inte jag gå ner i vikt så, jag väger bara 58 kilo till mina 160,5 cm. Jag känner min kropp och vet att jag mår bra när jag ligger på 52-54 kilo så jag tänkte köra på det. Jag gör det hellre själv än fettsuger. Denna viktnedgång gör jag enbart för att ärret ska bli snyggare – och jag siktar inte på att bli underviktig om nu någon tror det! Om man som mig har kärlekshandtag, opererar sig och därefter minskar handtagen. Så kan detta påverka ärret negativt ur kosmetisk vinkel. Och lägger jag pengar ur min egen ficka så ska det banne mig bli så snyggt som det kan bli.

Jag kommer undvika kolhydrater och äta som jag annars alltid har gjort, det vill säga riktiga råvaror och mycket grönt. Hemlagat som alltid. Och jag ska tänka på protein, järn och allt det där. Istället för kolhydrater kommer jag att varva med blomkålsris, morotspasta och zuccinipasta.

Jo, förresten. Jag ska ha en ”fettar-dag” i veckan där jag trycker i mig det jag vill. Förmodligen blir det pasta i massor, haha!

Och vet ni vad? Jag har redan börjat min resa. Jag har promenerat mer denna vecka. Jag har även uteslutit kolhydrater i viss mån och istället vakt zuccini-pasta och blomkålsris som alternativ.

Promenader är väl ingen match, tänker säkert många av er nu. Men jo, det är precis vad det är när man inte har någon stabilitet i bålmusklerna. Nu efter veckans promenader så har jag ännu mer ont i svanken än vanligt fastän jag har tagit ett hett bad här ikväll. Då mina bålmuskler är utplånade så överbelastas andra muskler.

Hoppas ni vill följa min resa. Jag är på i alla fall! 🙂

Projekt: banta

Ja, ni läste rätt. Jag ska banta. Jag ska banta ner mig 4-6 kilo. Faktiskt. Aldrig någonsin bantat, men någon gång ska väl bli den första. Detta för att som det ser ut nu, kommer jag att få betala för min operation. Och då ska jag banne mig ha ett snyggt ärr om jag ska pynta 100 000 riksdaler. Det kan ni ge er fan på. Jag väger väl typ 58 kilo idag (har inte vägt mig på ett bra tag) och har så kallade kärlekshandtag. Så det skulle vara bra om jag låg runt 52, max 54 kilo. Det är så jag alltid har vägt och det är inte underviktigt heller.

Sååå… Jag har faktiskt kontaktat en sjukgymnast redan idag. Jag ska gå hos en som inriktar sig på mammakroppen, då det är viktigt att jag tränar rätt. Jag ska förstärka bukväggen och försöka få tillbaka bålmusklerna. För när jag har opererats, och då har stärkt bukvägg om än delade magmuskler, så blir återhämtningen lättare att hantera än om jag skulle ha helt förslappat som det är just nu. För just nu spelar det ingen roll om jag inte har ätit. Jag ser gravid ut ändå, även på tom mage. Hela magen är som en ballong. Det har alltså blivit värre sen efter senaste förlossningen. Jag ser ut som ett biafra-barn. Inte illa ment utan för att ni ska förstå hur jag menar. Som ni ser, jag blottar mig själv rätt duktigt här och det är väl inte det lättaste att göra direkt. Men det är så verkligheten är för min del, tyvärr. Den suger stenhårt.

Men, men. Jag har gråtit mitt för idag, nu ska jag blicka framåt och ta tag i min kropp. Jag har rätt att må bra jag också. För som det är just nu, så mår jag inget vidare faktiskt. Jag har såna smärtor att jag är berättigad sjukskrivning om jag bara knäpper med fingrarna. Jag kämpar på så gott jag kan, men det är tufft. Det är inte alls kul. Jag har ju barn också och en familj att ta hand om. Och jag tar ju barnen före mig själv. Och tyvärr har jag då missat att träna exempelvis. Men jag ska ta tag i det. Jag blir kallad till sjukgymnasten inom två veckor, förhoppningsvis. Och så ska jag köpa kort på simhallen och försöka komma iväg 1-2 gånger per vecka i alla fall. Tänkte varva både simning och vattengympa, så det ska jag kolla upp vilka dagar som passar mig, då även Simo måste få chans att träna han också.

Det är mycket tack vare Simo, att jag mår så pass bra som jag gör. Jag är ju inte nere precis, även om jag liksom ni har mina dagar såklart. Något annat vore ju inte normalt. Simo hjälper mig mycket här hemma med både barn och städning – precis som det ska vara i ett jämställt förhållande 🙂

Vem vet, ni kanske får er några före- och efterbilder när allt är klart. Då kommer ni att få se hur en kropp kan förändras av graviditeter och få sanningen i vitögat.

Avslag igen då

Som jag misstänkte, blev det åter avslag gällande bukplastik. Läkaren ljög mig rakt upp i ansiktet flera gånger om. Trots röntgen å konstaterat bråck (av tre olika läkare) så har jag inte bråck. Jag ha tydligen inte heller kraftigt delade magmuskler fastän 10-tal olika läkare och behöriga har konstaterat detta. Jag har heller inte längre 4 cm häng som hans kollega konstaterat, fotat å mätt. Nääääää. Nu är det tydligen under 3 cm. Sen ska jag köra sit-ups på detta – det är den ”bästa” träningen för en med delade magmuskler. Jo, men tjena. Det är de värsta. Han försökte dessutom göra mig rädd för eventuell operation genom att säga att jag kan få jordens infektion, hela magen kan spricka upp och jag vet inte vad. Sedan sa han att sy ihop magmusklerna inte finns. Eller snarare att det inte fungerar å att han som 38 år  i branschen menar att det inte håller utan släpper å magmusklerna glider isär igen. Och om jag tränade så skulle hänget bli mindre… Ja, detta å en hel del annat glappade ur hans käft. Allt för att Landstinget ska slippa betala för min operation.

Fuck Södertälje sjukhus!!!!!!

Ångest; idag gäller det

Börjar dagen med ett enda stort suck. Jag vet inte hur länge till jag orkar kämpa… Jag ska till Södertälje idag för att träffa en läkare då man för en månad sedan ställde in tiden medan jag satt i bilen på väg dit. Det räcker liksom inte redan att jag inte hade sovit den natten med ren å skär ångest…

Förstår verkligen inte detta hit och dit hela tiden. Jag är berättigad operation då jag stämmer in på alla kriterier. Givetvis handlar det om staten och dess pengar. Så långt ut i båten är jag inte. Men för tusan, jag har bråck. Och inte bara det.

Nä jag vet inte. Urk. Bättre att jag rycker upp mig, men det är inte så lätt.