rehabilitering

Jag ser det snöar…

CSC_0021

Här i Huddinge har det snöat frikostigt i flera timmar nu. Och det är inga små snöflingor heller. Vilka var det som sa att snön skulle smälta bort? Jag tror bestämt att ni har fetfel och det har jag haft på känn hela tiden. Men å andra sidan, kan det ju förstås hända att snön smälter.

Jag har i alla fall varit iväg till simhallen och trampat vattengympa. Råkade på en megatrevlig tjej i min ålder så vi pratade en hel del då vi duschade och bastade. Vi babblade på så pass att jag kom hem 1½ timme senare än vanligt, haha. Det visade sig att hon kom ifrån en annan stad, alldeles i närheten av vårat landställe. Och så hade vi en gemensam bekant också. Och vi bor dessutom nästan grannar med varandra. Tänk vad världen är allt bra liten ibland.

Känner mig som en helt ny människa!

Idag var jag iväg till simhallen för ett träningspass med vattengympa. Perfekt avslut inför helgen och till min stora glädje var det min favoritgrupptränare med hockeyfrilla. Han är så härlig och peppar mig och pensionärerna till max. Och så ger han oss övningar som är bra för hela kroppen. Vissa grupptränare tränar för mycket axlar och armar och glömmer mage och rygg, men inte mannen med hockeyfrilla. Han har ett väl genomarbetet pass med musik som passar varena rörelse. 

Efter passet intog jag ångbastun, härligt värre. Duschade sedan av mig snabbt för att bege mig hemåt där jag tog ett bubbelbad, tvättade håret och peelade hela kroppen. Och nu efter bubbelbadet smorde jag in mig från topp till tå. Det enda som saknas är en hårinpackning, men annars känner jag mig så fräsch, ren och som en helt ny människa!

Ni alla skulle sätta en dag i veckan åt hemmaspa, det är verkligen heelande för själen på samma gång!

På tal om hudvårdsprodukter, måste ni absolut kolla in min tävling där två vinnare kammar hem en goodiebag fylld av kemikaliefria och Svanenmärkta produkter från Rosenserien. Klicka på bilden ovan för att komma till tävlingen som avslutas nu på söndag!

Hemkommen från träningspasset

rosenserien

Nu har jag trampat vatten med ett gäng pensionärer. Det änna härligt att vara igång med kroppen. Dessvärre blev jag något besviken idag, dels för att det inte var min favorittränare, men även för att han nästan bara körde armar och ben. Det gjorde med andra ord inte så stor nytta med mage och framförallt ryggen som jag verkligen behöver träna upp.

Nåväl, jag är i alla fall riktigt fräsch just nu. Tvättade håret ordentligt med proteinshampo och så peelade jag hela kroppen med kroppspeeling. Dessutom smorde jag in mig med fuktkräm och ögongelé. Och så duttade jag på läppcerat med smak av lavendel. Alla produkter kommer ifrån Rosenserien.

Nu ska jag iväg och träna!

Det finns en sak jag inte har berättat för er. Det är nämligen så att jag har halkat efter med träningen. Jag har inte kunnat träna på ett par månader på  grund utav vissa anledningar. Det fungerar inte heller att träna kvällstid. Men nu har vi ordnat så att jag kan göra detta på fredagar, så ni kan haja en som är taggad!

Tränar du något och i sådana fall vad?

Mama is back on track

De flesta av er vet ju om den svåra graviditeten och hutlösa förlossningen jag genomgick förra året. Dessutom har jag fått förfrågning varför jag inte längre bloggar lika mycket om den rehabilitering som jag fortfarande genomgår. Helt ärligt, så känner inte jag något behov av att få ur mig alla dessa känslor, just för att jag tror att jag har kommit till den punkten att jag förmodligen har kommit över det hela.

I höstas efter den horribla förlossningen var jag enormt snurrig. Att minstingen som två veckor gammal dessutom kom att behöva opereras var nog lite pricken över i:et. Jag var någon millimeter från att springa käpprätt in i väggen, ni anar inte hur nära det var. Men bloggen och samtal med en psykolog, hjälpte mig att komma förbi allt detta.

Vet ni vad? Jag mår ofantligt mycket bättre än vad jag har gjort på länge. Vad var det jag sa, så fort smärtan börjar ge med sig, så kommer allt att bli bra?! Jag börjar att känna igen mig själv och det känns helt underbart. Det är nästan att jag i skrivande stund håller på att börja gråta, av lycka.

Tidigare i veckan var jag hos min läkare ute på Lidingö och ni skulle bara veta vad han sa till mig. Han valde att avsluta mig som patient för att det går så himla bra för mig. Han berättade att han var helt fascinerad över min resa med smärtorna. Dessutom talade han om att de på kliniken faktiskt inte riktigt visste hur det skulle gå för mig, eftersom jag var i ett sådant dåligt skick när jag kom dit. Min läkare påtalade även att han såg en klar skillnad på mig som person, jag var inte längre den där rädda flickan.

Känns som att jag kan avsluta detta kapitel nu och inte skriva något mer om min rehabilitering, förutom i sådana inlägg om jag berättar att jag har varit iväg och tränat eller fixat med någonting.

Tack.