GRAVID med TREAN

Ja, jag känner mig ensam…

image

Denna selfie-kamera alltså…haha. Nåja. Jag har jobbat i vanlig ordning. Min pappa kom hit igår och sov kvar över natten så jag skjutsade hem honom senare. Efter jobbet var det dags att veckohandla varav jag senare fick åka runt halva Stockholm för att hitta rätt ersättningsmjölk till Alyssa. Det tog mig en timme extra…

Imorse var jag ledsen dock. Saknaden av min mamma och så att jag känner att jag inte har någon att prata med om det. Tror nog ingen av mina vänner ens har träffat Alyssa, förutom om man har råkat stöta på varandra av en slump i typ centrum. Nog för att man blir ”tråkig” som gravid och när man skaffat barn…men det är ju jag, vi som garvade som fan tidigare och hade samma störda humor. Typ. Jag är fortfarande jag. Med samma humör. Med samma humor. Samma skratt.

När jag åkte på den där nedrans depressionen i höstas så låste jag mig totalt. Folk blir rädda för en när man är ärlig om sitt mående. Jag ville inte ha sympati eller så utan mer förståelse. Mobilen slutade plinga…jag blev bara kontaktad om det fanns något jag kunde göra. Folk sa efteråt att jag skulle ha ringt…det var några jag försökte smsa, men fick aldrig svar tillbaka.

Jag vet inte om ni förstår, men när man är så djupt nere i en depression så är det svårt att ta sig upp på egen hand. Jag gjorde det utan mediciner och vågade ifrågasätta läkarna när de gav mig fel medicin (medicinen hade kunnat skada Alyssa, fick ej ätas tre sista gravidmånaderna). Men det var svårt att ta kontakt. Jag ville inte belasta någon. Såg mig som en enda stor belastning och det är det sista jag vill vara för andra. Men jag hade behövt att någon kom hit. Jag kunde inte direkt ta mig någonstans med alla smärtor och skit som hände. Det hade varit kul med en baby shower exempelvis…något sådant har jag aldrig fått men jag har varit med och iscensatt några.

Känner mig lite ensam, förstår ni. Jag är översocial och behöver vuxna kontakter liksom, även om jag brinner för och värnar om min make och våra barn.

Jag är inte ledsen längre här utan har accepterat det.

Måste bara poängtera att jag inte försöker pika någon med detta inlägg utan berättar bara om att jag var ledsen imorse. Jag är inte den som låtsas vara något jag inte är och ja, jag vågar visa känslor.

Jo, det ser ju inte så värst bra ut va…

image

image

Min lilla prinsessa blir i veckan hela 2 månader. Det är så härligt att vara med i detta. 💕 Det är så svårt att fota henne nuförtiden när hon är vaken eftersom hon är så sprattlig av sig och social som människa 🙂

Idag är jag själv här hemma. Eller nej, inte helt själv. Min svärmor är här. Min svank är totalt körd. Det kom i smärtväg 4 veckor efter förlossningen. Det är min bål som är nästan helt utplånad (jag var ju hos sjukgymnasten förra veckan). Alltså, det är illa. Det är mer också, orkar inte riktigt dra upp det här än, men det ser inte bra ut för fem öre…

Och nu som mammaledig är jag väldigt låst till hemmet då jag har huvudansvaret för alla barnen. Det sinkar mig tidsmässigt för att få tiden att träna. Det är nämligen så att Joshua både börjar och slutar senare och det är för hans egna skull. Inget med dispens att göra, inte så långdraget. Men det är jag som blir lidande i slutändan tyvärr. Jag kan inte börja hårt utan måste ta det väldigt varsamt, inte ens mjukt kan jag börja liksom – så illa är det.

Zacharias slutar tidigare än Joshua och så har jag alla matningar. Och när jag ska ut så tar det tid på grund av att jag måste anpassa hela min kropp efter smärtorna. Och promenaderna blir rena rama styrketräningspassen för denna klena kropp. Jag måste vila emellan, men den tiden finns inte riktigt då matningen kommer mellan och så promenaderna. Så säg inte att tiden finns…Det är så många faktorer som spelar in, glöm inte bvc och så. Sen ska jag hinna iväg till sjukgymnasten också 😂 Mellan 11-12 är den enda tiden jag kan komma dit och 12 ska Alyssa matas för lunch för att jag ska hinna hämta Zacharias i tid mellan 12:50-15 som han slutar olika tider varje dag, för hennes skull så hon inte blir vrålhungrig.

Jo, så det är som det är. Men det går att åtgärda, men det kommer ta tid. Så det får ta sin tid. Dörren är öppen i alla fall och blev redan under graviditeten. Jag visste att det skulle bli illa men inte såhär illa. Det dök liksom upp 4 veckor efter förlossningen. Jag har ont i svanken för att jag är överbelastad i fel muskler på grund av att bålen är i princip utplånad.

Jag är inte bitter bara så ni vet. Jag är lite trött bara. Det är jobbigt med smärta faktiskt. Men idag har jag tränat lite och nu får jag lida pin för det…

Jag kan enbart träna hemma. Kan ej ta mig iväg till stan. Den tiden finns ej. Men tiden finns här hemma i alla fall, i och med att jag måste börja så lugnt.

Besök hos psykologen på Anima-teamet

Vilka otroligt fina människor jag har haft att göra med denna graviditet. Anima-teamet på Huddinge sjukhus. Jag är så tacksam att jag fick just denna barnmorska och denna psykolog. Tack vare dem, kom jag också ur depressionen. Jag mådde så dåligt över allt det här med mamma. Det var så tungt. Det var om mamma och min närstående alla samtal handlade om. Samtalen som skulle handla om min förlossningsrädsla. Jag var inte rädd för själva förlossningen ju, det är döden jag är rädd för. Och jag visste hur illa det var med mamma. Och även den här närstående. Det tog mycket hårt på mig – och som gravid med alla hormoner blev det bara värre.

Idag skulle jag bara komma på ett ”efter förlossningen-besök”. Och naturligt blev att vi pratade om mammas bortgång. Och jag grät. Nästan hela samtalet kretsade kring mamma och allt där. Sedan blev det om den andra personen också. För jag måste hjälpa honom också, även om det är jävligt tungt nu så har det lättat en del – jag är ju ledsen och sörjer mycket så klart. Det går inte ens 20 minuter utan att jag tänker på mamma. Om ens det…

Och så tyckte hon att jag ska komma tillbaka till henne ännu en gång, om en månad. Jag ingår liksom inte ens under teamet längre, men ändå gör hon detta – för min skull! Vet ni hur mycket det värmer?! Och när jag var klar för idag så stod min barnmorska utanför och väntade.

Tack! Tack för att ni finns här. Så otroligt fina och goda människor. Tack.

image

Varför jag som mamma jobbar samtidigt som jag är föräldraledig

image

Nu ska jag berätta varför jag är tillbaka på jobb fastän jag nyligen har fött barn. Så vänta er ett långt inlägg, för jag ska förklara ingående hur jag har tänkt här och varför. Detta för att så många undrar och flera sitter kvar med sitt 50-talstänk och tycker därmed att jag är en dålig mamma som väljer att jobba 10-15 timmar i veckan. Så nu ska jag slå er lite på fingrarna med det – för jag vet att jag gör rätt! Det roliga här är att det aldrig någonsin har ifrågasatts att pappan jobbar heltid direkt. Men så fort mamman vill komma iväg på egentid, ifrågasätts hennes roll som förälder. Det säger faktiskt mer om personerna som ens tänker tanken.

Nåja, nog om andras tänk – över till mina!

1. Undvika falla in i en förlossningsdepression. Som de flesta redan vet, hade jag en depression under sommaren och hösten 2014, det vill säga inom radien av ett halvår tillbaka. Den varade i 6 månader ungefär. Det är ganska länge. Den berodde på att tankarna föll tillbaka på förra graviditeten och förlossningen där jag höll på att dö. Dessutom hela historien med min mamma som döende tog nästan knäcken på mig. Även en annan närstående där jag kämpade med psykvården för dennes skull – och jag fick dra det lasset helt själv (under hösten)…

Då jag under depressionen var gravid, åt jag inga tabletter för att biverkningarna kunde vara dåliga (läs: eventuella konsekvenser utifrån fass) för mitt barn. Men för mina barns skull var jag öppen för all hjälp så jag betade av samtal för samtal med både kurator och psykolog. Det är sånt man gör. Man ska finnas där för sina barn i tid och otid. Och då söker man hjälp om man behöver det. Jag behövde inte riktigt det, men jag gjorde det ändå. För att öppna fler dörrar. För mina barns skull.

Nu är det såhär att jag löper större risk att glida in i en förlossningsdepression på grund av denna depression då mitt sinne där är mer öppen för dessa känslor. Jag är mycket för logiskt tänkande och förstod detta ganska direkt från att jag upptäckte att jag var gravid. Så jag jobbade med mig själv från dag 1. Jag sa det redan direkt till Mödravårdcentralen samma dag jag ringde för att registrera graviditeten.

Ni förstår…förlossningsdepression är inte att leka med. Det är värre än en vanlig depression. En mamma med förlossningsdepression kan skada andra runt om henne. Runt om henne finns minst ett barn. Det finns fall här i Sverige varje år… Och jag kommer inte hamna där heller då jag är alldeles för medveten och arbetar emot det. Det säger även läkarna.

– Så 10-15 timmar i veckan är ingenting!

Även om jag var införstådd med detta, sved det så hårt att få det bekräftat av psykolog och läkare att veta att jag ingår i riskgruppen. Det gjorde så ont i mig, även fast jag själv visste om det från dag 1. Och jag har samrådat med läkare och psykologer om detta, vilka samtliga anser att jag gör rätt i att arbeta några timmar i veckan. De tycker det är fantastiskt tänkt.

Därför ska jag jobba. Det är en enkel lösning med mina 10-15 timmar i veckan, iväg hemifrån och bara vara jag, där jag får göra något jag vet att jag är bra på – och undvika falla ned i en depression. Man ska göra sånt man mår bra av. Jag gillar att jobba, så det är väldigt simpelt för min räkning.

2. Jag är ”ego”. Jag gör detta för min skull. Jag mår bra av att arbeta och göra rätt för mig. Det är rutin för mig och rutin är väldigt bra. På jobbet är jag Emma-Lou och jag behöver det också. Jag kan likställa detta med så kallad egentid. Andra shoppar i gallerian och fikar på sin egentid – jag jobbar.

Jag tycker mycket om att arbeta. Jag är en arbetare ända ut i fingerspetsarna och har arbetat sedan jag var 13 år gammal (sommarjobb, helgjobb och sånt). Det är jag som person, för jag mår bra av att arbeta. Jag känner att jag gör rätt för mig genom att arbeta, jag älskar den sociala kontakten – och jag vet att jag gör ett bra jobb. Och så bidrar jag till kassan hemma. Det är det viktigaste.  Jag bidrar till att mina barn får mat på bordet. Enkel matematik för mig.

Och jag trivs på det här jobbet. Åh, vad jag trivs där. Det är mitt andra hem.

3. Bra träning för kroppen. Som ni vet så hade jag grov foglossning under graviditeten, vilken jag kämpade emot för att jag satt med facit i hand vad som skedde förra graviditeten och förlossningen – jag satt i rullstol under graviditeten. Detta ledde till att mina muskler förtvinades och försvann. I förra förlossningen bröt jag dessutom svanskotan. Efter förlossningen kunde jag inte gå själv på flera veckor och jag kunde inte hålla mitt egna barn på två månader. Det sved så jävla hårt i mig. Jag kunde inte ens torka mig själv när jag varit på toaletten!

Det tog 4 månader innan jag fick hjälp då 2009. Och tro mig, jag sökte den där hjälpen fram till dess. Jag var i telefonsamtal dagligen. Jag råkade höra om en smärtklinik. Det var bara ett rent sammanträffande. Först då fick jag hjälp. Så nu sitter jag med facit i handen för det var ett rent helvete att komma tillbaka sist. Det helvetet går jag inte igenom igen. Därför vet jag exakt vilka jag ska kontakta och alla dörrar är öppna där.

Prio ett, eller steg ett i rätt riktning är promenader, att röra på sig. På jobbet får jag motion för man sitter inte bara där och hänger. Man sitter knappt ned alls utan rör på sig hela tiden. Därför vill jag jobba också. Det har med min kropp att göra. Jag aktiverar mina muskler.

4. Jag kan stanna hemma längre som föräldraledig. Ja, ni läste rätt. Jag rankar mig själv som 100 % föräldraledig för Alyssa. Simo tar inte ut några föräldradagar alls. Även om jag är föräldraledig 100 %, är det alltså jag som tar Alyssa nätter, dagar och eftermiddag. Jag sköter även hämtning och lämning av sönerna. Och hela den baletten. Men jag tar inte ut hela veckor i föräldradagar, utan 3, 4 – och detta för att jag då kommer kunna vara hemma längre. Med min inkomst klarar jag det utan att jobba extra – och självfallet tack vare att min makes lön täcker upp såklart. Annars hade det ju inte fungerat… Och med tanke på att jag nu arbetar extra, betyder detta per automatik mer klirr i kassan, vilket i sig innebär att jag kan vara hemma längre med min dotter. Med sönerna var jag hemma 1,5 år och det är planen med dottern också, gärna 2 år.

Just nu i dagarna är Simo också hemma. Detta på grund av min mammas bortgång som tagit hårt på mig. Men det rullar framåt och han återgår till jobbet inom kort.

5. Pappa Simo är också förälder. Familjen är viktig. Det är inte bara mannen som kan tjäna in pengar till hushållet. Det är inte bara kvinnan som kan laga mat och ta hand om barn. Så var det upplagt förr, det är 2015 nu och Simo är en jättebra pappa! Jag vill att de får sitt band också, redan nu. Det är jag som kommer ta henne mest. Det är ”mamma” som kommer vara hennes första ord. Simo är en jättebra pappa och ni ska bara se de banden han har knutit till sina barn. Det är så otroligt vackert att se. Han kommer jobba heltid, så han får ta henne de kvällar jag jobbar och jag kommer inte ens upp i halvtid, så… 🙂

– Alla ovan nämnda punkter har jag och Simo varit överens om sedan den dagen vi fick reda på att vi minsann skulle bli trebarnsföräldrar.

Känner att jag måste poängtera att jag älskar att vara hemma med mina barn. Att få se och ta del av deras utveckling och allt som hör småbarnslivet till. Det faller för mig naturligt att vara den hemmavarande föräldern – och det är jag ju också. Mitt jobbande är lagt enbart kvällstid. Och det handlar om 2-3 kvällar i veckan på sin höjd, kanske 4 om det krisar på jobbet och jag ställer upp.

Food by me

image

Kolla vad jag har gjort idag? MAT! Jag kommer tillbaka sakta men säkert 🙂 Jag har ju inte lagat mat på flera månader! Minns inte när jag höll sist i en hel matlagning…alltså en hel maträtt utan hjälp från Simo. Delaktig i nästan varje jag varit, skurit lök och så. Men inte en hel… Det är ju på grund av den där foglossningen, usch! Annars vet ni ju att jag är den som sköter allt inom mat här hemma 🙂 Psst, kolla mina matrecept bland kategorierna. 😉

I förra veckan lagade jag mat på torsdagen. Det var när mina bröder var här så gjorde jag mat till oss alla; mig och min familj x 2. Pasta Carbonara. Det är jäkla enkelt att tillaga. Men annars dessförinnan så var det bara rödbetssallad som jag hade gjort. Men det är ju ingen maträtt utam ett tillbehör.

Så…jag kommer tillbaka. Det gör jag. Graviditeten var tuff och jag har mycket att jobba på därifrån – men det fixar jag. Bara att jag kommer in i rutiner ordentligt så ska ni få se på tusan. Det kommer inte att ta lika lång tid som förra gången. För nu är alla dörrar öppnade, sjukgymnast och allt! 👍 Tummen upp för mig där, för jag fick ta hela den biten själv.

Måste medge att sjukvården är bra tragisk vissa gånger. Jag gnäller inte, älskar Sverige och vår sjukvård – men så illa som hände mig i förra förlossningen och graviditeten överlag och allt…så är det bra att jag fick gå igenom det på ett sätt för jag visste denna gång vilka knappar jag skulle trycka på. Fast rätt tragiskt egentligen. Att man ska behöva be på sina bara knän.