debatt

Påskfjädrar är djurplågeri!

Påskfjädrar är så vackra och fina i alla färger de sprudlar i, men de flesta som säljs i butik plockas direkt från fåglar, däribland kalkon. Man vet ofta inte heller om fjädrarna plockas när fågeln är död eller levande.

Enligt en kartläggning som djurskyddsföreningen Djurens Rätt har genomfört, kommer påskfjädrar i svensk handel nästintill uteslutande från kalkoner. Enligt Djurens Rätt, kommer fjädrarna från den amerikanska köttindustrin och transporteras sedan till Kina för att färgas.

Så snälla, bojkotta påskfjädrar eller köp åtminstone sådana av syntetiskt material.
Jag har faktiskt tillhört dem som tror att de där vanliga påskfjädrarna är syntetiska på grund av deras färger, men för några år sedan, kanske 5, bojkottar vi påskfjädrar från fåglar. Det är inte värt det.

– Hur gör och tänker du kring ämnet?

Vardagen för oss kvinnor: sexobjekt

Jag har inte berättat om det här tidigare, men tänkte slå ett slag för kvinnan med detta inlägg. Det är så tröttsamt att alltid ses som ett objekt. Sexobjekt närmare bestämt. Klockan är runt 20, jag går i centrum och ska möta upp mitt sällskap. Så hör jag ett gäng killar bakom mig, de talar högljutt och är med största förmodan lite överförfriskade. Jag förstod nästan vad som komma skulle. Det första visslet kom. Sedan följde kommentaren om att jag har snygg röv. Mm, jag bad verkligen om att få mitt arsle bedömt, va? Det här var ett gäng män cirkus 40 år som tillsammans högljutt diskuterade min kropp. Bakifrån. Jag försöker ignorera dem, vänder mig aldrig om, svarar aldrig på deras frågor som de ställer bakom min rygg. Men ändå känns det av i ryggmärgen. Ska man som kvinna alltid bli bedömd efter ens utseende, ses som ett objekt? För det är så det känns. Och jag mår rent av illa av det.

Vad hade hänt om jag hade gått i en mörk park?

Jag stannar upp och hoppas att de ska gå förbi. Jag har den där känslan av obehag. Hur hade det sett ut om jag gått i en park, när det var mörkt ute? De verkade ju inte ha några problem med sitt sexistiska jag liksom. Tankarna snurrade rejält. ”Hon ser bra ut även framifrån”, myntade en av männen. Bad jag om att bli bedömd för mitt utseende? Tydligen. Varför annars säga en sådan sak?

”Du är så fin!”

Jag mötte upp mitt sällskap, berättade om vad som hade hänt. Väl inne på stället…ja, det fortsatte. Varje gång jag reste på mig, för att gå å köpa dricka eller besöka toaletten, så vinkade en till två personer i sällskapet till mig. Jag satt då i ett sällskap där det var fler av det manliga könet, vi var bara två kvinnor. Tydligen hade man bara öga för mig. Jag äcklades rent ut sagt. Jag blev objektifierad. Sen när vi väl gick så skrek en av männen i sällskapet mot mig. Han huttade med handen och ville att jag skulle komma till hans bord. ”Du är så fin”, sa han. Är det sånt jag ska tacka för, eller vad?

Alla män är inte likadana, det vet jag. Min pappa är inte sån, inte heller mina fyra bröder. Jag har dessutom så många killkompisar och manlig släkt överlag, som jag vet att de inte heller är sådana. Och jag hoppas på allt att mina söner inte blir såna här människor. Det om något är något jag värnar om. Och då menar jag inte att det är föräldrarnas ansvar på så sätt. Du har alltid ett val.

Tankar kring att lämna sjuka barn på förskolan

Lilltjejen har varit dålig i magen, riktigt jäkla kass i magen…så hon har fått vara hemma hela den här veckan. Senast hon gjorde igenom byxorna var i onsdags och jag är verkligen mån om att man håller sig till 48-timmars regeln från sista mimsta symtom när det gäller magsjuka (och att skitarg igenom brallan är då inget litet symptom). Därför är vi hemma idag då det idag blir 48 symptomfria timmar.

Avskyr verkligen när föräldrar eller målsman som faktiskt medvetet lämnar sjuka barn till förskola eller skola. Det är inte sjysst mot barnet och verkligen inte mot vare sig barnets kompisar eller personal. Förstår inte hur man har mage till detta. 

Jag har ändå arbetat på fem olika förskolor och tro mig, jag har sett det mesta. Som en gång. Garanterad magsjuka, fick ringa hem föräldern som fick gå från jobbet. Gissa vem som kom dagen efter? ”Nej det där är ingen magsjuka, barnet bajsade helt normalt därefter.” Gissa vem som sket ned sig någon timme efter och det stank svavel som fan? Och sådär höll det på hela veckan. Vi ringde hem barnet, som kom åter dagen efter och som inom kort sket ned sig. Varenda dag den veckan, helt otroligt! Så mycket förlorar man intresserad av att ta ut vård av barn. 

Om barnet är smått smuvig eller hostig, fine. Lämna på förskolan, förutsatt att allmäntillståndet är bra och absolut ingen feber. 

Usch har lite ”ångest” att vara hemma. Känner mig som en svikare gentemot mina klasskamrater. Jag är sån bara, kan inte hjälpa det. Samma gäller jobb. Men nu har Simo varit hemma totalt 10-11 dagar med Alyssa, medan jag är inne på andra dagen totalt. Vi har kommit överens om detta då jag måste prioritera studierna när det är mycket på gång, vilket det har varit också. Men jag måste också ta ibland. Vi visste att det skulle bli såhär när hon började förskolan å alla bakterier och virus som härjar där…

Alyssa och jag myser framför Barnkanalen. Hon kom precis upp nununu efter att ha sovit en längre middagslur.

Det här att städa när man har barn – varsågoda för verkligheten nu

Det här inlägget riktar sig till alla, särskilt till er med barn, ni som känner igen er. Jag lider med er och ni vet mycket väl om att ni inte är ensamma. Jag har tre barn på 10, 7 och drygt 1,5 år och gör då nästan inget annat än att plocka, städa och åter plocka…

Såhär blir det lätt när jag kanske ställer mig för att laga mat eller pysslar med disk eller tvätt. Kan säga att jag knappt åt något igår för att jag fick plocka hela tiden. Alyssa var på allt och jag försökte verkligen att hon inte skulle plocka fram hundratusen prylar samtidigt. Så tro mig, jag har plockat hela dagen idag och igår. Precis som jag gör alla dagar.

Vad ser vi då på bilden här? En keps och en resväska för barn på golvet, två nappar, klossar och så vidare. Kalsongerna som byttes för någon timme sedan togs undan för 10 minuter sedan, så den fick ni tyvärr missa – var glada för det. 😉

Jag fortsätter. Två paddor och en handduk på vardagsrumsbordet. Handduken hängde i köket och den undrade jag tidigare var den låg, men se nu vet jag! Läskflaska i soffan och annat huller om buller på golvet och i soffan. Ett padd-fodral på golvet, undrar hur man tänkte här då, hmm…

Ja, ni ser ju att jag gjorde ett försök till att dammsuga lite i alla fall. Det gick sådär som ni säkert förstår.

Det här är ju inte så farligt, men seriöst? Den där flaskan som skulle med i bilen tidigare som lite dryck i en varm bil liksom. Hur tänkte man här? Nä, den droppar vi vid sidan av soffan, det känns som ett bra ställe för förvaring. Och en sko också. En guldig sådan.

Snuttis, ryggsäck, bandyboll, trasiga solglasögon och byxklänning. Böcker, en påse med leksaker som förvisso ska skänkas bort… Någon har visst rotat i skrivbordet och kollat i pärmar och annat skoj från förskoletiden. Mysigt.

Fatta hur det skulle se ut om jag bara lät allt vara för en dag?

Och det här kommer fram när jag i dagarna nu har lagat mat och fixat med diskmaskinen. Och tro mig, jag plockar hela dagarna. Det här är en mycket snäll bild mot hur det såg ut mitt på dagen då jag ställde in allt det rena från diskmaskinen som jag slog igång imorse. Men så kom jag på att jag i bloggen kunde dela med mig av verkligheten som jag vet att jag absolut inte är ensam om.

Just nu sover Alyssa en stund (hon som plockar fram 140 000 saker samtidigt) och Joshua spelar lite spel så jag ska plocka lite mera nu samt fixa lite på uteplatsen, torka av och så.

Och folk undrar ibland varför man ser ut som 7 svåra år…haha!

Mina tankar kring att ta lån

Det här med lån. Jag har pratat lite löst om det tidigare, men inte gett det ett helt inlägg. Så det ska jag göra nu. Dessa tankar kring lån är på ett personligt plan och omfattar bara när det gäller mig. Hur ni andra gör, är helt upp till er. Var och en prioriterar på sitt sätt, så no harm, no hard feelings.

När jag studerade till journalist, tog jag inget lån alls. Jag fick heller inga bidrag eftersom studierna var privata. Så det var inget jag var berättigad. Jag arbetade heltid, men gick ner i tid då jag behövde sitta i skolbänken på torsdagar. Jag tror att jag arbetade 82,19 % för att vara helt korrekt. Jag hade Zacharias som litet barn, så jag pluggade med andra ord oftast på nätterna, vilket för övrigt passar mig ypperligt då jag är mer klartänkt då, nattuggla som jag är.

Gällande lån, så tycker jag inte att det för mig är okej att ta lån för att exempelvis resa någonstans. Har man inte råd, nej, då får man allt vänta. Jag är sådan som vill betala av allt direkt på plats, cash. Det är väldigt sällan jag tar lån. Man vet inte om det kommer oförutsedda utgifter som att bilen pajar eller så. Och då är det bra att ha en buffert. De enda lån jag tycker är okej, är lån till köpande av bostad, bil eller studielån (till viss mån). Teve och andra roliga it-prylar cashar jag direkt istället, har jag inte råd för tillfället får jag gott vänta å spara till sånt.

– Fast vad händer om jag inte har den där bufferten och diskmaskinen pajar bara sådär? Diskmaskin skulle jag kunna vänta med, tills jag sparat ihop till en sådan. Det går att handdiska, om än ett projekt med det faktum att jag avskyr att diska, men, men. Men så resonerar jag när det gäller mig. Jag är för envis för att ta en diskmaskin på avbetalning. Det går emot mina principer vad det gäller mig själv. Däremot skulle jag kunna ta en tvättmaskin på avbetalning, om jag nu inte hade haft pengar på kontot (vi köpte ju nyligen en ny tvättmaskin). Detta för att vi har ingen tvättstuga här – och med 14 maskiner smutstvätt i veckan, så kan jag inte vänta en till två månader för att spara ihop till en… Däremot skulle jag kunna vänta med att spara ihop till en torktumlare.

Och så kommer vi till studielån. Här tycker jag att man ska ta så lite som möjligt om det går, helst inget alls. Nu har jag valt att ta lån för 12 veckor per termin till att börja med. Tanken är att jag ska (hoppas!) att jobba åtminstone två kvällar i veckan – och då behöver jag inget studielån, för med den pengen med studiebidrag, klarar jag mig galant på.

Bostadslån är väl ganska självklart varför jag tycker att det är helt okej. Särskilt med tanke på dagens hutlösa bostadspriser. Ångrar dock att vi bor i bostadsrätt. Man har inte så mycket mer frihet än en hyresrätt tyvärr. Till större förändringar måste man ändå fråga styrelsen om man får göra dittan och dattan, som de sedan beslutar om. Och man får i en bostadsrättsförening ändå betala ”hyra” eller avgift som det heter, varje månad. Vi ligger väl på cirka 5500:- per månad, för en trea. Och så har vi lån på det. Så nej, man äger inte sin bostad helt korrekt när man ingår i en bostadsrättsförening tyvärr. Det är mina tankar kring det (sen att jag bor i en skit-föreningen på det, gör ju inte saken bättre). Men åh, nu svängde jag in på ett helt annat sidospår ju…detta inlägg ska ju handla om lån! 😉

Dessa tankar kring lån, kommer från min uppväxt. Jag och mina bröder har blivit strikt uppfostrade att inte ta lån, om det inte är ett måste. Mina föräldrar gjorde inte det under vår uppväxt, trots att vi inte hade det så gott ställt. Så mitt motto är att det mesta går att lösa.

Berätta gärna hur du resonerar kring lån vad det gäller dig själv!