graviddagbok

Annons

Oändligt tacksam för att ha haft så bra förlossningar

Fy bubblan vad tacksam jag är att mina förlossningar ändå har gått bra å att barnen har mått bra och att barnen ej har farit illa eller bragts om livet även om hjärtljuden var onormala sista gången – men där hade man kontroll.

Det är ju inte själva förlossningarna som har varit dåliga för min del utan snarare efterskedet i andra och tredje. Ja, förutom svanskotan förstås som bröts förra gången och på grund av det fick sig en känga denna gång.

– Men för barnen har det gått väldigt bra och det är jag så oerhört tacksam för. Inga problem. Ingen sugklocka eller så, inget akut på så vis för barnens del.

Och jag har dessutom haft snabba förlossningar och inte spruckit med någon. Det sistnämnda kan jag tacka min mamma för. När jag var gravid med äldsta barnet satt vi på ett café här i Huddinge centrum och då sa hon: lyssna på barnmorskan mycket noga och gör exakt som hon säger så kommer du inte att spricka. Tänk även på att endast trycka när du ska trycka och inte någon annan gång.

Detta tog jag med mig och har haft i åtanke i alla förlossningar.

Annons

Många herrans gravidbilder på Emma-Lou

När det var 30 dagar kvar till beräknad förlossning 2009, firade jag detta på bloggen med en rejäl bildbomb på magbilder. Alla bilder följer i kronologisk ordning. Datum, graviditetsvecka- och dag stämmer överens efter rutinultraljudets mätningar.

 

Jag innan graviditeten, vikt under 46 kilo. Försökte gå upp i vikt utan resultat.


😀 7/12: vecka 6 (5+4) “OJDÅ?!” 😀

 

21/12 2008: vecka 8 (7+4)


10/1: vecka 11 (10+3)


29/1: vecka 14 (13+1)


 
 

26/2: vecka 18 (17+1) – nu växer inte magen så mkt mer fram till v27.


6/3: vecka 19 (18+2)


12/3: vecka 20 (19+1) rutinultraljudet


 

t.v: 3/4 / t.h: 4/4: vecka 23 (t.v: 22+2 / t.h: 22+3)


5/5: vecka 27 (26+6) – magen har inte växt så mkt från v18.


 

5/6: vecka 32 (31+2)


14/6: vecka 33 (32+4)


27/6: vecka 35 (34+2)


 5/7, vecka 36 (35+4): 17 kilo tyngre

Annons

Min yngsta son J + förlossningsberättelsen

J är min yngsta son. I dagsläget är han drygt 2½ år gammal och röjer som bara den. I det här inlägget tänkte jag berätta om hur det gick till den dagen då J föddes. Det var en händelserik, extremt jobbig, men ändå underbar förlossning.

Emma-Lous förlossningsberättelse med sonen J:

Okej mina finaste läsare, här kommer ett gammalt inlägg som handlar om när jag födde fram min son J i augusti 2009. Det är en väldigt lång berättelse, så om ni orkar läsa igenom, kommentera gärna. Jag har kommit över allt som hände, men jag bearbetar fortfarande för att inte glömma. Låter lite halvkluvet kanske, men det är så det är… Det tog cirka 6 månader att komma över allt som hände, och då har jag i denna berättelse inte nämnt allt som hände. Bröt svanskotan, körde slut på min kropp, blev tvunget sjukskriven i ex antal månader och kände mig allmänt som världens sämsta mamma.. Jag har som tidigare nämnt kommit över förlossningen och jag mår bra idag. Men idag när jag läste det jag skrev i dåtid, fick mig att börja gråta. Jag såg verkligen alla bilder framför mig och kom ihåg smärtan från det som hände.

Folk säger idag till mig att det var värt alltsammans, men jag ifrågasätter detta. Misstolka mig rätt; jag älskar min son och skulle själklart göra om detta bara för honom. Men, jag skulle aldrig sätta min i denna situation igen om jag visste vad jag hade att vänta mig. Därför kan jag idag, drygt ett och ett halvt år senare, bestämt säga att jag inte vill ha fler barn. Grejen är det (nu kommer vi till den kluvna biten igen), är att jag faktiskt vill ha fler barn. Jag vill ha två barn till. Men, jag vill inte vara gravid igen och jag vill inte genomgå ytterligare en förlossning heller. Kejsarsnitt? – Kommer verkligen inte på tal. Fråga mig om två år igen, då kanske jag har kommit på andra tankar…

Berättelsen om när Joshua kommer till världen, 2/8 – 2009. 57cm, 4625 gram.

Under lördagskvällen den 1/8 har jag sammandragningar, men de är varken täta eller intensiva. Strax innan midnatt blir de däremot starkare och kommer med en intervall på ungefär var åttonde minut. Vid 02:00 blir sammandragningarna alltmer täta för var minut som går och när klockradion slår om till 02:30 bestämmer jag mig för att ringa in till förlossningen på Huddinge sjukhus. Barnmorskan som svarar heter Bodil, har en mjuk och behaglig stämma. Jag förklarar att jag på fredagsförmiddagen genomgick en hinnsvepning på specialistmödravården samt att det under lördagskvällen lossnade en hel del slem därnere. Bodil klockar 4 värkar på 6 minuter och berättar med en förskräckt röst att det inte finns några förlossningsplatser lediga hos dem samt att det skulle dröja många timmar innan rum och barnmorskor blir lediga. Snäll som hon är erbjuder hon sig att ringa efter och höra hur det ser ut på andra sjukhus runtom i Stockholm då det råder babyboom i länet och ber mig därför att återkomma om femton, tjugo minuter. Vi avslutar samtalet och jag lägger min lila mobiltelefon på nattduksbordet intill sängen. Jag bestämmer mig för att vänta med samtalet fram till 03:30 eftersom jag vill vara säker på att det verkligen är på gång, detta då jag varit med om smärtfyllda nätter sedan graviditetsvecka 16. Simo blir nervös och springer halvt fram och tillbaka i sovrummet:

Simo: ”Vi måste nog åka in nu Emma-Lou. Det är nog dags nu.”

Klockan 03:15 ringer min mobil och det är Bodil:

E: Ja, hallå?

B: Hej Emma-Lou, det är Bodil från Huddinge förlossning, hur mår du?

E: Det är fint, men det gör lite ont (jämrar lite)

B: Emma-Lou, lyssna noga nu. Det är på gång nu, du måste åka in. Jag har ringt sjukhusen och det finns en plats kvar i hela Stockholm och det är på Karolinska i Solna.

E: Eh, va? Finns det verkligen bara en plats kvar i hela Stockholm? Kan jag inte vänta ett par timmar så kommer jag till er på morgonen istället?

B: Förstår du vad jag säger, det finns bara en plats kvar nu. Du måste åka in! Det är dags nu. Annars kniper någon annan platsen.

E: Okej då, jag åker väl in (suckar)

Emma-Lou går med bestämda steg mot förlossningen.

Med ett leende på läpparna förklarar jag för Simo att det bara finns en enda förlossningsplats kvar i hela länet – och den platsen är vår. Simo packar ned tandborstar och andra hygienartiklar i den röda necessären och snart beger vi oss mot förlossningen på Karolinska Universitetssjukhuset i Solna. I bilen lyssnar vi på radion, pratar högt och skrattar. Sammandragningarna avtar något och kommer nu endast var femte minut. Väl framme går jag från parkeringen i rask takt mot förlossningen. Simo tittar konstigt på mig medan jag skrattar och säger:

”Det är lika bra att gå dessa 300-400 meter själv så kanske det sätter igång lite snabbare! Nu har den senaste värken faktiskt hållt i sig längre!”

Vi kommer in på förlossningen och blir förda till ett undersökningsrum. Rummet känns inte så stelt, utan det hänger fina tavlor med landskapsmotiv längs väggarna. Barnmorskan påminner väldigt mycket om min mamma till utseendet, förutom hårfärgen. Hon spänner fast band på min mage för att kunna mäta sammandragningarna samt barnets hjärtljud. Dock avtar sammandragningarna något och kommer endast var sjunde minut. Jag får även pina mig igenom en undersökning där barnmorskan påstår att jag inte alls är öppen. Då blir jag redigt förbannad och säger barskt:

”På fredagsförmiddagen var jag minsann öppen hela 3 cm, så det där får du allt checka igen.”

Den andra barnmorskan med de långa fingrarna konstaterar att jag är öppen 3-4 cm och jag blir inskriven. Dock avtar sammandragningarna nästan helt och jag känner knappt av dem. De två barnmorskorna förklarar att de kommer att sticka hål på fosterhinnorna så att vattnet går. På så sätt går förmodligen värkarbetet igång, annars får jag värkstimulerande dropp.

Klockan är 05 slagen, jag blir inskriven och mottager en sexig sjukhusrock. Notera att tofflorna matchar.

Nu är vi på väg mot förlossningssalen med en ny barnmorska samt en sköterska. Dock har jag svårt att gå på grund av ett ilande tryck mot slidväggen som resulterar i en hemsk strålande känsla ut i höger innerlår.Det ilande trycket beror på att barnet ligger väldigt långt ned. Jag kan inte stå på det benet där det strålar igenom utan måste måste offra den vänstra höften, vilket inte är alltför skönt i och med den svåra bäckenbensuppluckringen. Simo hjälper mig hela vägen till förlossningssalen samtidigt som jag stödjer mig mot väggen. När jag äntligen får lägga mig i den hårda sjukhussängen ber jag om att få en stor kudde eftersom det smärtar mycket i bäckenet och genast tillhandages jag en stor saccosäck som placeras under mina knän i den halvsittande position jag befinner mig i. Barnmorskan sticker hål på hinnorna i samband med att hon fäster något på barnets huvud. Fostervattnet sipprar ut och värkarna blir allt starkare. Klockan 05:30 startar förlossningsvärkarna och lustgasen blir min bästa vän. Simo är det absolut bästa stödet med all servering av dryck och de rätta orden.

Simo: ”Du är så duktig, du är en riktig kämpe. Det här klarar du!”

Klockan närmar sig 07 och det är snart dags för skiftbyte mellan barnmorskor och sköterskor. Under en pågående värktopp frågar barnmorskan mig om jag vill ha EDA och jag nickar hetsigt med lustgasen intryckt i ansiktet. Inom kort kommer en ung och snygg läkare in på rummet – sådär osexigt nonchalant medveten om det också, vilket känns trevligt värre för mig som ligger där med ett blottat kön och pinar igenom mig ett värkarbete med noll vila.

”Emmiiiilou, nu måste du ligga riktigt still när jag sätter sprutan. Det kan ta upp till tjugo minuter innan den verkar. Kom ihåg att den inte tar bort smärtan från krystvärkarna. Har du förstått vad jag säger Emmiiiiiiilou?”

Jag känner starkt för att smälla till läkaren rakt över ansiktet men håller god min. Smärtlindringen visar sig hjälpa fantastiskt bra då den inte sänker värkarbetet men ändå tar bort den värsta smärtan. Lustgasen är dock fortfarande min bästa vän.

Nu är det dags för skiftbyte och in i rummet kommer en tanig barnmorska med gotländsk dialekt. Jag ser henne i ögonen och en kall kår drar genom kroppen. Det känns som om jag ser döden och min magkänsla säger mig att något inte stämmer utan att förlossningen kommer att urarta. Barnmorskan och hennes kompetens är det inget fel på. Både sköterska och barnmorska lyssnar när jag berättar att jag är ett kontrollfreak som måste veta precis allt som händer och varför. Det känns bra att de respekterar mina önskningar, men ändå tickar den där oroande känslan inombords. Det är något som inte stämmer.

Jag minns inte det exakta klockslaget, men vet att klockan är efter 08. Jag är nu öppen hela 9 cm och barnmorskan föreslår att jag ska gå omkring i förlossningssalen för att snabba på öppningsskedet. Jag orkar inte gå, men med hjälp av en gåstol (kallas?) stödjer jag mig samtidigt som jag inhalerar lustgas. Efter några minuter dunkar det till ordentligt nedåt och jag får bråttom samtidigt som jag skriker:

”Nu kommer huvudet, nu startar krystvärkarna. HÄMTA BARNMORSKAN!”

Bäckenbensuppluckringen är jobbig under förlossningen, framförallt de gånger jag är tvungen att kissa. Värkarna är för täta för att jag ska hinna till toaletten, så på höger sida om sängen står en steril kisshink som byts ut med jämna mellanrum. Under krystvärkarna får jag således hjälp att sära på benen, för att sedan dra ihop dem när det inte förekommer någon krystvärk.

Omkring 08:30 kör krystvärkarna igång och de smärtar mycket värre mot då jag födde Zacharias. Detta beror med största sannolikhet på att barnet är så stor i både längd och vikt. Trycket är liksom ilande och ihållande på samma gång, vilket gör att jag skriker som en stucken gris. Att jag inte har kontroll över det enorma trycket under krystvärkarna gör mig rädd och jag vågar inte trycka, vilket leder till att jag missar två krystvärkar. Barnmorskan talar om för mig att det är mycket viktigt att jag lyssnar och gör precis som hon säger, för nu följer den övervägande delen under förlossningen och då är det viktigt att samarbetet mellan oss två fungerar.

”När krystvärken kommer, hinner du att kunna trycka tre gånger under pågående krystvärk. Du får inte trycka när det inte pågår någon krystvärk.”

Jag tänker tillbaka till förlossningen med Zacharias där jag inte sprack fastän han vägde över fyra kilo och kom ut med handen på kinden. När krystvärkarna kommer igång ska man ”skiiiiita” och det är bara att pressa utav bara helvete när krystvärkarna kör igång, som att man är riktigt hård i magen. Detta kommer jag ihåg att göra även denna förlossning. Och ut kommer pojken och jag spricker inte. Dock får jag några rispor eftersom pojken väljer att göra samma sak som sin storebror, nämligen att komma ut med handen på kinden.

Simo: ”Jag ser huvudet Emma-Lou, det är snart över. Jag ser huvudet!”

08:51 föds pojken fram och jag gråter av lättnad samtidigt som jag inte riktigt får in att det är över. Barnmorskan klämmer och trycker på magen för att få ut moderkakan, men jag tycker att det tar för lång tid och det medför att den där tanken kommer tillbaka. Tiden springer iväg och vi ringer våra föräldrar. Klockan är efter 10:00, men fortfarande finns den där tanken inuti mitt huvud. Än är det inte över, för det är något som inte stämmer. Jag känner på mig att en stor blodförlust är på ingång i samma ögonblick som jag reser mig från sängen. På något sätt vet jag vad som komma skall, tanken som funnits i mitt huvud dagligen sedan mars månad kan nu komma att bli verklighet. Rädslan som jag flera gånger påpekar i bloggen, men aldrig berättar om…

Hmm, var är den svenska flaggan någonstans?

Den nyfödda pojken söker ivrigt efter bröstet och jag förstår inte att det äntligen är över. In kommer den svarthåriga och smått kraftiga sköterskan med den sedvanliga brickan till de nyblivna föräldrarna, men jag känner ingen aptit. Efter en stund ber jag Simo att ta den mörkhåriga pojken i sin famn eftersom han är mycket tung och det gör ont i bröstkorgen. Jag vågar inte resa mig för att den oroande magkänslan säger mig att en kraftig blodförlust är på ingång. Dock måste jag kissa så jag ber sköterskan att hjälpa mig upp i och med den svåra smärtan i bäckenet. När jag lyckas resa mig ur sängen faller min blick mot golvet för att titta om det kommer något blod och jag hör hur det stänker högljutt mot golvet. Jag känner mig yr och måste sätta mig igen. Jag följer sköterskans blick och ser att hon blir orolig. Hennes blick blir osäker och de bruna ögonen fylls av skräck och hon vet inte riktigt vad hon ska ta sig till. Nu händer det verkligen, jag drömmer inte. Sköterskan tillkallar den taniga barnmorskan som kommer in på ett ögonblick.

”Du måste väga det där” säger barnmorskan till sköterskan och pekar på blodfyllda engångsunderlägget som jag sitter på i sängen.

Barnmorskan trycker och klämmer ännu mer på min mage och frågar om jag känner mig yr.

”Blodmängden är snart uppe i 2 liter” säger sköterskan.

”Tillkalla Jakob, det kommer ut ännu mer koagel nu.” säger barnmorskan. Jag hör ingen panik i hennes röst så jag antar att hon reagerar professionellt. Jag söker hennes blick, men kan inte läsa den. Snart fylls rummet av flera människor. Utifrån klädvalet kan jag urskilja minst två läkare. De sätter i mig katetrar och jag förstår att det är allvarligt.

”Det här droppet ska stoppa blodförlusten.” säger en sjuksköterska med guldslingat hår som faller över axlarna.

”Är du yr? Du ser väldigt blek ut.”

Barnorskan och läkaren samtalar. Barnmorskan säger att hon hade fått ut hela moderkakan. Läkaren som heter Jakob, tittar mig i underlivet och säger att jag har kvar koagel samtidigt som han trycker och klämmer på min mage. Snart beger sig all personal ut från rummet och barnmorskan säger att det är över. Hon förklarar även att det är vanligt att det bildas koagel efter en förlossning. Men jag känner att det inte är över än och så fort jag reser jag mig,  forsar det än en gång blod från mitt underliv.

”Ring på Jakob igen!” skriker barnmorskan och snart rusar personalen åter in i rummet. Den smått kraftiga sköterskan står utanför massan och bara tittar mig i ögonen. Det syns i hennes ögon att hon inte vet vad som kommer att hända. Jag blickar mot Simo och jag känner hur paniken stiger inom mig, men ändå lyckas jag hålla mig lugn. Det finns liksom inte tid till att hyperventilera, men tankarna snurrar ordentligt.

”Nu är det över 3 liter i blodförlust.”

Läkaren Jakob kommer åter in i det mörka förlossningrummet. Han ser arg ut med sina små runda ögon och den där likgiltiga minen. Jag kan inte riktigt läsa hans ögon heller. Jag tror inte att han är arg. Det är nog bara hans sätt att vara, hans ansiktsuttryck. Måhända är det de cirkelformade glasögonen som gör hans ögon orättvisa.

”Hon måste upp på operation. NU.”

Det smärtar enormt i bäckenet då läkaren hetsigt pumpar upp den blodfyllda sängen för att höja handtagen så att han kan köra sängen. Det är bråttom. Jag söker efter Simos blick och tänker tillbaka på rädslan jag hade under graviditeten. Jag vet att Simo tänker på den nu, för jag pratade ofta om den. Den där rädslan om att något skulle gå fel i samband med förlossningen och att jag skulle dö i en kraftig blodförlust. ”Kvinna död i barnsäng.” ekar om och om igen inuti mitt huvud. Jag vet att det inte går, men jämrar fram att jag vill ha med Simo upp till operation.

”Emma-Lou. Det går inte. Det måste vara helt sterilt.”

Det här händer inte. Eller? Jo, det händer. Det här är den där mardrömmen som håller på att besannas. Jag är rädd. Jag tror att jag ska dö.

”Jag är rädd. Jag är rädd. Jag är rädd.” Jag vet inte hur många gånger jag säger den frasen på väg upp till operation. Den mulliga sköterskan med det svarta håret, har fortfarande den där skrämda blicken. Det syns i hennes blick att hon tror att jag ska dö. Hon säger ingenting, men håller lite löst om min hand medan de springer med sängen längs de vita korridorerna. Det tar inte lång tid förren jag ser skylten där det står operation och snart är vi inne i det sterila rummet. Jag vill inte sövas.

Jag uppskattar ett tiotal personer som springer runt omkring mig. De flesta är grönklädda och bär munskydd samt vitt hårnät. Fyra ur personalen ska flytta över mig från förlossningssängen till operationsbordet. Jag minns att jag påtalar att jag har svår bäckenbensuppluckring och jag ber dem att vara försiktiga. Barnmorskan fyller i, och personalen är varsamma med mig.

”Ett, två, tre – över.”

Medan en sjuksköterska sätter dropp, ser en annan sköterska till att jag får i mig antibiotika via en av katetrarna. Jag hör något om att det pumpas morfin i mig. Läkaren Jakob spritar sig ända upp till biceps. På andra sidan rummet står den mustiga sköterskan med det svartfärgade håret uppsatt i en hästsvans. Hon bär ett smalt hårband för att antagligen få bort småhåren som sticker upp. Det skrämmer mig att hon fortfarande den där skräckslagna blicken.

”Jag är rädd. Jag är rädd. Jag är rädd.”

”Vad är du rädd för, Emma-Lou?”, frågar den taniga barnmorskan.

Jag känner klumpen växa sig större i halsen när jag slutligen får frågan som ingen riktigt vågat fråga mig om. För att själv få facit i hand gällande min rädsla, beslutar jag mig för att svara:

”Jag är rädd……att dö. Jag vill inte dö.”

”Du ska inte dö Emma-Lou. Vi har läget under kontroll nu.” säger barnmorskan som nyligen förlöste mig. Det ser ut som att hon ljuger. Som att hon säger det där bara för att lugna mig. Barnmorskan fortsätter:

”Jag ska gå ned till din man och berätta vad som sker häruppe. Det kommer att gå bra Emma-Lou. Du är på det bästa stället.”

”Fryser du?” frågar någon sköterska, men jag svarar nej fastän jag skakar som om någon trummar för fulla hågar. Jag säger att jag förmodligen ligger i chock. Jag försöker väl lura mig själv, för jag är medveten om att jag fryser. Sköterskorna slänger på mig uppvärmda grönvitmönstrade filtar samt någon slags benvärmare. Håller jag på att dö nu? Jag fryser samtidigt som jag är på väg att somna. Vilken klyscha egentligen, precis som på film – och jag som hatar dessa sjukhusserier som ”Greys Anatomy” och ”ER”.

Jag orkar inte få panik, även om det kryper inpå mitt skinn. Jag måste hålla mig vaken, så jag börjar att samtala med en av sköterskorna. Jag frågar om hon har barn samt vad de heter.

”Du ska vara vaken under operationen så att vi får veta hur du mår. Eftersom du fick epidurel under förlossningen, pumpar vi in mer sånt.”

Att jag ska få vara vaken under operationen känns bra då jag är kontrollfreak. Jag måste veta vad som pågår. Dessutom hatar jag att bli sövd. Men varför befinner sig två narkosläkare inne i operationssalen? De lurar mig, tänker jag. Sköterskorna sätter för ett skynke för att jag inte ska kunna se något, men de glömmer lampan som hänger i taket. Den påminner om en djup plafond, typ polerat rostfritt stål fast något räfflat i designen. Det blir som en spegel och jag kan se allt läkaren gör. Jag är inte helt bedövad, utan känner hur läkaren är inne och gräver i mig. Det svider lite lätt, men jag bryr mig inte. Jag vill bara få det avklarat. Och jag är glad att jag får vara vaken under operationen.

”Jaha, här har vi en bit moderkaka samt lite hinnor kvar.”

Läkaren förklarar kortfattat hur han har gått tillväga och vad som var orsaken till blödningen. Han berättar även att han har fått ut alla rester och att jag inte längre blöder. Livmodern börjar att dra ihop sig som den ska. Snart körs jag ned till uppvaket.

Edit: Vad som framkom i efterhand, var att jag bröt svanskotan då förlossningen förlöpte så snabbt och barnet var stort. Jag kunde dessutom inte gå, kissa eller duscha på egen hand ett par veckor efter förlossningen – utan fick stödja mig på olika sätt. För att gå på toa, var jag tvungen att stödja mig längs väggarna för att komma någonstans. I duschen fick min man hjälpa mig att stå, om jag inte hade en stol att sitta på under själva duschen. När jag gick på toa ska vi inte tala om – det känns kränkande.

Annons

Gravidkläder på Tradera?

bbbbb

Minns ni läsare dessa bilder? Jag kommer i alla fall ihåg…

Jag vet inte om mina gamla läsare minns att jag skrev om att jag hade en drös med gravidkläder – somliga använda, andra obrukade…som jag tänkte auktionera ut på Tradera? Skrev i alla fall om det på gamla bloggen i höstas… Skulle detta vara av intresse? Jisses, har typ hur mycket gravidplagg som helst känns det som…och dessa kommer jag inte att få någon som helst nytta av, eftersom jag inte vill bli gravid igen.

Ska jag auktionera ut kläderna (tröjor, klänningar, byxor, kortbyxor, jeans, kjolar, varmare plagg, osv.)? Antingen lägger jag ut alltsammans på Tradera och delar upp pengarna på sönernas sparkonton – eller så skänker jag plaggen till en välgörenhetsorganisation…

Vad tycker du?

Annons

22/6 2009 vs 2/8 2009

Jag bloggar 22 juni 2009:

Jag läser en nyhet här på Metro att babyboom väntar Sverige i augusti? Ajdå, tänker jag. Det är nämligen i augusti jag har beräknad förlossning enligt ultraljud. Jag läser nyheten och ser framför mig att vi inte får plats på förlossningen. Förstår ni vilken mardröm? När jag skulle föda min son, ringer vi till HS förlossning (pga. värkarbete) och blir hänvisade till Södertälje just på grund av platsbrist. Det här var någon dag innan sonen föddes.

Såhär skriver jag i bloggen natten till den 2/8 2009:

Nu är det på G förmodligen. Har täta värkar varannan minut. Det har lossnat massa grejer därnere. En förlossningplats kvar i hela Sthlm, vi måste åka annars får jag föda hemma.  EN PLATS KVAR. Jag som tänkte vänta länge innan jag åker.till å me simo blev knäpp haha. usch det kommer att göra ont nu.

Omkring 05 på morgonen den 2 augusti skickas mms:

ggggggggg

Kl.05: dagens outfit. Gissa vem som är inskriven? Här ska det skitas melon.