Djupa personliga tankar kring min uppväxt

Pappa har bott här hemma hos oss i över tre veckors tid nu. Det är ingen belastning, utan en självklarhet. Det är sånt man gör. Det är så skönt att min man är på mitt plan och inte säger något om saken, alltså gnäller på skiten. För det är sånt vi båda är uppfostrade till – man ställer upp för sina nära och kära. Vi har gjort detta i över 2,5 år – det var då mamma först insjuknade och blev inlagd akut på sjukhus. Pappa har bott här hemma, utan tvekan. Inget tänk på pengar, ingenting. Och jag har i alla år sagt att jag en dag skulle skaffa ett hus och då att mina föräldrar och svärföräldrar skulle få bo med oss, när de var på äldre dar – eller bara behövde hjälpen. Och så har det blivit. Nu har jag inget hus förvisso, men jag har klämt in pappa här sedan mamma insjuknade första gången. Och jag har stått vid mitt ord också. Det är väldigt viktigt. Jag lovar inget som jag inte håller.

Jag sa detta redan innan jag blev tillsammans med Simo (redan när jag var tonåring), att jag skulle stå för detta ifall det blev skit, ifall det behövdes. Min tanke då var faktiskt inte på sjukdom överhuvudtaget. Det fanns liksom inte på sikte för fem öre. Jag ville mer värna över mina föräldrar när de blev gamla, att de inte skulle behöva tänka på räkningar och sånt, utan att jag skulle ta det hela. För det är sånt man gör. Det är så mina egna föräldrar har gjort.

Vet ni vad jag fick för förslag när mamma åkte in första gångerna? Att jag skulle sätta pappa på hem. HUA! Pappa är lite glömsk nämligen. Det här från min sida handlar alltså främst om sällskap (att pappa inte ska vara ensam), sedan har pappa problem med hjärtat och måste ta medicin för detta – och det faktum att han är glömsk…ja, det säger sig självt. Hur många gånger har man inte läst i tidningen om att man råkat glömma patienter och de dött på grund av det? Min egen farmor dog på grund av sånt, då var jag 13 år gammal. Det var väl då jag fick den tanken att ta hand om de mina…att jag alltid skulle finnas där för mina föräldrar, precis som de alltid funnits där för mig i tid och otid. Jag var en bråkstake i yngre dagar, eller nej förresten, det var jag inte. Jag satte folk på plats när de gjorde fel – och jag fick höra sen. Och jag hade alltid mina föräldrar bakom mig, när jag gjorde rätt för mig. Sånt är också viktigt vet ni, att man gör rätt för sig. Tro mig, jag fick höra när jag gjorde fel.

Mamma, jag hoppas att du tar del av detta. Jag tar hand om pappa nu. Han är så ledsen över din bortgång, men han är samtidigt så tacksam över att jag hjälper honom i allt det svåra.