Hemma – med fler abortpiller! (…)

Jag har fått med mig ytterligare abortpiller hem (…) som ska tas i 3 dygn, för att livmodern ska dra ihop sig. Och skicka ut eventuella rester om jag förstod det rätt.

Det gick ej att se på det vaginala ultraljudet man gjorde ikväll, om det fanns rester kvar, utan man är osäker. Jag tänker då att Cytotec kan ju ha ”spolat ut” det med blodet som har kommit idag (man kan alltid hoppas för det har kommit lite klumpar och lite vad ser ut att kan vara små smala strimmor av hinnor). Jag har dessutom bra blodvärden (👍) om än förhöjd sänka och kroppstemperatur (38,1 nu här hemma). Men man ska inte stirra sig blind på siffror i det här fallet, sa läkaren. Och ja, delvis har hon ju rätt. Cytotec kan höja kroppstemperaturen och när man kommer igång med amningen så kan det höja ens värden tydligen.

Man vill ej skrapa (liten operation, ingrepp ned narkos) då livmodern fortfarande är ganska mjuk då det inte är så långt efter förlossningen än och den har ju inte dragit ihop sig som den ska…tro mig, jag vet redan det av någon underlig anledning… Instrumenten kan alltså skära igenom livmodern eller i den och detta kan enligt läkaren orsaka hormonrubbningar för framtida menstruation, möjlig sterilisering (det skulle faktiskt inte göra något, det skulle bara vara toppen, jag sa det åt henne också), det kan ge mer infektion eller så kan livmodern brista. Om jag hängde med rätt nu.

Jag ska ta dessa piller och återkomma på tisdag eller tidigare ifall jag blöder mer. Jag har ju nära till sjukhuset, sa läkaren… 😂 Seriöst, jag var så jävla väck i huvudet så jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta när hon sa det. Lite ”vätskebrist” av allt jävla gråtande för att vara sarkastisk. Grät som fan därinne titt som tätt, dels på grund av rädsla sedan även för min ensamhet och så för att jag inte var säker på om jag skulle få se barnen igen. Det sistnämnda var värst.

Simo hade lyckats ordna med barnvakt sedan och han kom dit, jag hann bli färdig innan (flera timmar senare) han kom (han satt på bussen då) och han hann till parkeringen innan mig. Han sa att han inte förstod hur allvarligt det var. Sedan rättade han sig och sa att han nog inte ville förstå riktigt. Han sa även att han var trött på allt med sjukhus och att det ska vara sådana motgångar hela tiden för oss när det här ska vara vår bästa tid. Och att historien påminner för mycket om sist.

Det här får fixa sig själv eller så får naturen ha sin gilla gång. Notera då att jag absolut inte vill dö. Nej. Men ja, historien börjar ju liksom upprepa sig på något vis. Jag må vara matt och trög men jag är fan inte dum i huvudet. Men det är inte samma som förra gången även om jag tänker mycket på det. Då hade jag störtblödning och befann mig fortfarande på själva förlossningen. De gjorde dock en miss där och trodde att det var koagulerat blod i första omgången jag undersöktes (det sa splash å rann 1 liter ur mig därnere…), för att när jag sedan nästa gång reste på mig för att komma till toaletten, sa det än en gång splash mot golvet när jag reste mig…och det var då det blev blodigt allvar, om man säger så.

Jag blöder mer än vad man ska, det är noterat av läkare att jag har en pågående blödning och jag har ont i livmodern, vilket också är noterat av läkare från undersökningen. Den drar inte ihop sig som den ska………det är logiskt. Men dessa tabletter kanske kan hjälpa mig att få ut skiten. 👍 Jag hoppas på det. Jag vill ej opereras. Det är narkosen jag har störst problem med där. Kanske kroppen kan fixa det här själv istället…jag har ju ändå haft missfall tidigare och då skötte kroppen det snabbt och bra. Jag får tänka så. Jag har inte gett upp egentligen, men jag är rädd och jag orkar liksom inte. Jag backar lite när jag är rädd för min egna del. Det händer aldrig med barnen, för då ställer jag till ett jävla helvete, tro mig. Det var nog en ganska underlig syn 2009 när jag kom med rullstolen och sa att jag ej skulle rulla därifrån förrän Joshua var röntgad för att han var inget spybarn som läkarna tutade i Simo (fan vad arg jag blev där, låg hemma stel som en pinne och kunde inte gå för fan). Och det räddade hans liv som två veckor gammal bebis. Så jag kan, det vet jag. För mina barn krigar jag och det kommer jag göra till den dagen jag dör …

Jag är en olycksfågel.

Ja jag är orolig. Jag vill inte dö. Jag vill inte dö från min familj. Det är det allt handlar om. Familjen. Jag vill leva ett långt och härligt liv med mycket värme och kärlek. Men jag blir ständigt prövad och det är inte småpotatis direkt. Visste ni att jag har varit med i fem bilolyckor? Egentligen är det sex stycken förresten, den sjätte var dock så liten krock så jag har inte riktigt räknat den. Men de andra, då snackar vi volta ner för en slänt och landa på tak och så vidare… Det är därför jag inte vill åka bil med människor jag inte känner till hur de är som förare vintertid, det är inget personligt mot någon alltså, utan majoriteten olyckor har skett vid halt väglag – isiga vägar, en gång på grund av regn (i oktober månad) och så en gång på torrt väglag (den jag ej räknar).

Ja och så lite annat som har hänt under årens gång, när jag var yngre. Jag hade inte träffat Simo än. Det är dessvärre väldigt tråkiga händelser som jag inte vill prata om och det är ytterst få som vet om vad som har hänt. Särskilt den gången när jag var 18. Det är inget som har med min familj att göra, alltså mina föräldrar och syskon. Eller släkt heller för den delen. Men min mamma skulle gå under om hon fick veta det. Hon hade aldrig klarat av den biten. Det är därför jag har valt att hålla tyst om det. Min man vet om det. Och två vänner. Vissa saker vet inte någon om utan det har jag helt hållit för mig själv. Inte ens Simo.

Jag mår faktiskt inte så dåligt psykiskt nu om ni tror det. Jag är rädd för att dö, ja. Är det konstigt? Jag har varit ledsen i månader för att jag känner mig sviken. Det har inget med min depression att göra, de jag bryr mig mycket om fanns inte där. Då blir man sårad. Jag har ingen depression nu. Jag började kunna se slutet på graviditeten i vecka 35 ungefär. Jag blev en gladare människa. Jag grät inte lika mycket mer, inte ens en gång per vecka. Det började sakta men säkert bli bättre efter att jag tog körkort faktiskt. Rädd för att dö kommer jag alltid att vara, men inte i den bemärkelsen. Jag är bedömd som ”frisk” från depressionen sedan någon månad tillbaka, 1,5 kanske till och med. Nu har dock min rädsla att dö, ökat. Det har med min blödning här att göra, vilket kanske inte är så konstigt. Sedan är jag ändå relativt nyförlöst om man ser det så, och så amningshormoner och så som sprudlar. Och så rädslan att inte få se mina barn växa upp.

Men jag är rädd ja. Men jag är kontrollfreak också så jag har koll på det där. Det har med min familj att göra. Jag vill se mina barn växa upp. Jag har redan varit nära att tas ifrån dem, det räcker.

Jag är inte missnöjd med vården faktiskt, men jag blir bra matt på den ibland. Det här att jag får söka information på egen hand för att det missas eller sägs olika från person till person. Men nu har jag inte forsande blod från därnere och det vet jag om, men det är mer än vad det ska vara och det är inte för att jag är någon blödig jävel bokstavligen talat utan för att livmodern inte drar ihop sig som den ska och det är för att något är kvar därinne. Annars skulle jag inte få läkemedel för att driva ut skiten…. 👇

Fass (diskuterade även detta med läkaren)

Methergin har en starkt sammandragande effekt på livmoderns muskulatur. Methergin minskar blodförlusten vid efterbörd, kejsarsnitt eller abort. Då livmodern har svårt att återgå till sin vanliga storlek efter förlossningen. Behandling av efterblödningar under barnsängstiden.

– 👍

Methergin passerar över i modersmjölken och det finns risk att barn som ammas påverkas. Du bör därför inte amma under behandling med Methergin och minst 12 timmar efter intag av sista dosen. Mjölk som utsöndras under denna period bör slängas.

– 3,5 dygn spilld mjölk…min mjölkproduktion kommer sina för jag släpper inte till lika bra med bröstpumpen denna gång 🙁 Verkar även som dottern har fått problem med tarmarna nu på grund av ersättningen som nu är 100 %, det kan nog ge sig, men ändå. 🙁 Min mjölk är den bästa för henne, men nu får jag ej, på inrådan av läkaren, ge henne av min mjölk. Inte med dessa tabletter i kroppen.

Då läkemedlet kan orsaka yrsel och krampanfall rekommenderas försiktighet vid framförande av fordon och användande av maskiner.

– Okej, inte köra bil alls den här gången för jag kan ej hantera kramp. 🙁

Nu till midnatt är Cytotec ute ur blodet och då ska jag inta doseringen av nästa omgång abortpiller, som jag ska ta var åttonde timme i tre dygn. Återbesök på tisdag om inget annat inträffar förstås.