Hej och god morgon på er! Usch, vad trött jag är denna morgon. Jag har inte sovit särskilt många timmar då jag somnade först efter 03 och så är huvudvärken här som vanligt. Barnen var inte så roliga denna morgon, även de trötta. Smällar man får ta, men det är ändå inge vidare för det.
Simo är den som sedan åtminstone två veckor tillbaka, lämnar och hämtar. Jag har hämtat Zacharias någon gång, 1-2 gånger på sin höjd och det har varit i samband med att jag har varit i närheten. Det har varit väldigt svårt för mig att inse, men foglossningen har tagit ett sådant grepp om mig.
På morgonen när jag har legat på vänster sida i 5-8 timmar, är jag så stel när jag vaknar, att lämna vore självmord. Det är för långt för mina fogar. Här spelar det ingen roll hur envis jag är eller vilar på vägen, jag gråter av smärta på vägen från förskolan… Tro mig, jag har försökt. Det har skett några gånger nu och cykeln pajade för ett tag sedan så den finns ju inte med i bilden längre. Cykeln har i övrigt underlättat väldigt mycket denna graviditet. Det fungerade inte alls förra gången, men den här omgången så. Och det är jag väldigt tacksam för!
Usch, näe, det tar även emot att skriva det här på bloggen. Det är inte så att jag hymlar eller försöker förneka det in i det längsta (det är ju redan in action höhö), utan det är jag som har svårt att acceptera det. Jag vill mer än vad jag kan och det är jobbigt.
Nu är körkortet väldigt välkommet kan jag lova. Komsi, komsi så att jag kan vara delaktig ett tag till…