Nu tilhör jag ju den sortens människor som inte använder mig av barnomsorg, vilket många redan vet och är införstådda i. Men jag säger heller ingenting om dom som faktiskt valt att använda barnomsorgen – alla har vi våra skäl till att använda oss av den, likväl som en del skippar den.
En del använder sig av de här 15 timmarna i veckan vilket många gånger kan vara bra för barnen, ur sociala aspekter. En del stoppar in barnet på förskola/dagis under tiden de är arbetssökande eller liknande, vilket jag anser kan vara helt okej…
Men jag kan inte annat än reagera när jag läser artiklar som den här. 55 timmar i veckan på dagis, det kan ju inte vara bra för någon tänker jag spontant. 55 timmar i veckan ger ett dagligt snitt på 11 timmar… vem jobbar elva timmar på en dag?? Det finns lagar som styr och bestämmer för oss vuxna, men vem tar hänsyn till barnen i de här fallen?
Om vi nu hade haft dagis till barnen här hemma, om jag hade jobbat – då hade vi ändå strävat efter så korta dagar som möjligt.. Jag kanske hade jobbat deltid, alternativt att man pusslar lite då maken faktiskt jobbar tvåskift och hade kunnat hämta/lämna andra tider. Man hade ju försökt lösa det på bästa sätt – utifrån barnens bästa.
Nu är vi väldigt nöjda att vi har det som vi har det, och att jag kan ha barnen hemma tills de börjar skolan/förskoleklass. Efter egna efarenheter tillsammans med sånt som framkommit om dagisverksamheten på vår ort – så är jag ännu mer fast beslutsam – våra barn sätter inte sin fot där.
Och hur bra dagis än må vara för barnen – så ser jag ingen anledning alls till att ha barnen på dagis 55 timmar i veckan… man får verkligen ingen tid alls tillsammans med sina barn… Är det så man vill ha det? Eller varför skapar man sig denna tillvaro?