Jonathan

Annons

Logopedbesök och hollywoodunge!

11401117_10200717715340578_3112793085956470730_n

 

Några hektiska dagar är förbi, och jisses vad tiden går fort när det är så… Idag stod logopeden på schemat. Ett besök för Jonathan, faktiskt hans andra besök hos logoped.
Jag ska ärligt erkänna att jag inte var tillfreds med den kallelsen när den kom i brevlådan, även om jag förstod att det skulle bli så – och jag var ju ändå med på noterna när jag diskuterade med bvc-sköterskan kring ”problematiken”. Så jag visste att kallelsen skulle komma, men det blir ändå som en käftsmäll när den väl ligger där, framför en.

Nåväl… logopeden, som vi kan kalla A, är riktigt bra. Hon är lugn och sansad, tar allt till en lekfull nivå. Vi snackar iPad, pussel, bildkort osv. Jonathan verkar gilla det – och förhoppningsvis resulterar det i snabba resultat också 😉 Vi får väl se… nu blir det en liten paus över sommaren.

Väl i stan så rastade vi barnen också, eller hur man vill se det. Klart att man måste besöka stan emellanåt, trots att man är många – och jag åker sällan in med bara ett eller två barn. Det är roligare att ta med hela högen. Så även idag. Isabella tar tillfället i akt – trottoarer är perfekta avsatser som man kan hoppa nerifrån, visste ni det?
”Weeeiii – jag flyger” – typ så? 😉
Hon är måttligt vild den tjejen. Tofsen på huvudet gör henne bara ännu mer söt :)

På vägen tillbaka till bilden inhandlades skolavslutningskläder till min äldsta, som faktiskt slutar fjärde klass imorgon. SJUKT vad tiden springer iväg. Det vart kläder från KappAhl denna gång, och inte gjorde det Isabella något. Hon fann ett par solbrillor där inne som hon ville ha… och som den bortskämda unge hon är (med lite ironi dock) så fick hon dom. Jag måste säga att de klär henne väldigt bra. Ser kaxig och frän ut – lite som ur en amerikansk film 😉 Detta foto är alltså taget inne på Commerce köpcentrum i Skövde :)

11391739_10200716836038596_8236334404778197807_n

Annons

Vad ett par glasögon kan föra med sig…

10994335_10200377307750601_5406999873913331090_n

 

Vi har peppat honom ett tag, då vi vetat om att ett besök hos ortoptist väntat. Idag var dagen här, och Jonathan klarade allt med bravur. Nu hade det gått ”så långt” att han faktiskt ville ha glasögon – så gissa glädjen när det konstaterades att behovet fanns.
Översynthet i kombination med en skelning gjorde att glasögonrecept skrevs på stående fot – och vi åkte raka vägen till optikern för att prova ut ett par. Så om ca 10 dagar ska vi hämta Jonathans första (men förmodligen långt ifrån sista) par glasögon. Han fick faktiskt välja glasögonbågar själv – då vi tycker att det är otroligt viktigt att han trivs med bågarna och valet som gjorts. Det är ju han som ska bära dom, inte någon av oss! Men han gjorde ett bra val tycker både jag och maken, han blev liksom riktigt stilig. Lite lik sin morfar faktiskt! ♥

♥♥♥ Och ser ni stoltheten han utstrålar?? ♥♥♥

Nu ligger egentligen det större problemet i att alla barnen vill ha glasögon…!? Rasmus och Noah är helt till sig, åh vad de vill ha brillor… vad säger man? Vi får leta ”fejk”glasögon tror jag. Så kommer vi hem och berättar för de äldre – då vill Simon också ha ett par fejk. Linus kommer ju troligtvis ”åka på” glasögon så han var inte lika sugen… men ja, Simon, Rasmus och Noah. Det blir en liten nöt att knäcka känner jag… vart hittar man glasögon utan styrka?

Annons

Förlossningsberättelse

En liten flashback sådär, från min absolut bästa, lättaste och smidigaste förlossning hittills. Jonathans förlossning, januari 2011. DEN vill jag uppleva igen, igen och igen…

dsc_0009_127868924

Fredagen den 14e januari 2011 gjordes en viktskattning då man misstänkte att barnet i magen var stort. Denna visade dock att bebisen bara beräknades väga runt 3350g, bara en aning större än ”genomsnittet” för den graviditetslängd jag då var i (37+0). Jag var öppen 4 cm och huvudet låg fortfarande väldigt långt ner precis som några dagar tidigare. Jag var mjuk runtom och ”redo för förlossning” så sett.
Man började prata om utebliven induktion, vilket gjorde mig helt förkrossad. Jag orkade liksom inte mer, kunde knappt röra mig längre utan att få extremt ont. Nätterna var en ren plåga då jag knappt kunde vända mig om längre. Jag var då ganska stor och tung, vilket med säkerhet spelade in i hur jag mådde – såklart.
Läkarn valde sen att ”kompromissa” och sätta igång mig på måndagen om det inte hänt nåt under helgen.

Helgen gick… men låååångsamt! Det blev måndag morgon…

Jag sov knappt nåt alls under helgen, åtminstone inte på nätterna. Natten mellan lördag-söndag var jag vaken hela natten pga sammandragningar. De gjorde inte ont, men besvärade mig till viss del så jag valde att vara vaken. Natten mellan söndag-måndag sov jag ett fåtal timmar bara. 2-3 kanske…

I bilen kände jag ingenting, sa till o med till Conny att jag inte ens kände mig gravid längre. Det kändes jättekonstigt… ingenting stämde liksom med verkligheten, av vad jag kände då.Jag hade inte ont, kände inte en sammandragning, inte ett tecken… var inte ens illamående längre!!
Kl 8.30 kom vi in på förlossningen, nu började det… det som jag trodde skulle ta ganska lång tid.

Man tog vattnet direkt och kollade min status.
Denna läkaren gjorde bedömningen att huvudet nu låg bakåtriktat (jaha??) och jag var öppen 3 cm – men det gick att töja ut till 4. Ctg gjordes och hjärtljuden uppmättes till ca 160 bpm.
En kvart senare fick vi ett annat rum. Rum 21 blev våran ”bas”.

Jag o Conny vankade av och an i två timmar. Man väntade på att det kanske skulle kunna dra igång självmant. 3-4 kortare sammandragningar i slutet av denna tid bara, det var det enda. Inget smärtsamt, inget ont alls.
Sen kom det… det jag fasat för… Barnmorskan kom in med droppåsen. Syntocinon. Mardrömmen… jag ville inte ha dropp, inte alls… hade hoppats på att klara mig utan den biten..

10.45 kopplade man på droppet. Jag reagerade direkt. Första tendensen till värk kom redan efter några minuter. Fem minuter kanske. Oj… vad är nu detta? Jag har ont sa jag…
Fick en Alvedon också, för min huvudvärk – troligen spänningshuvudvärk då jag varit nervös inför dropp.

11.08 ökade man droppet till 40ml/h. Värkarna tilltar direkt i intensitet. De blev nu regelbundna och kom med tre minuters mellanrum. Pust och flämt… shit, vad fort det går nu…
Conny fanns vid min sida och masserade ryggslutet hela tiden för att ”avleda” mig lite, guld värt – verkligen!

11.28 ökades droppet ytterligare, nu 60ml/h. Jag började få riktigt ont nu och ber snart om nån säkerhet… alltså nåt mot smärtan. Jag vill ha smärtlindringen klar. Vi pratade om att jag skulle ta en varm dusch och duschen gjordes iordning… dit kom jag aldrig…

11.50 bytte vi rum och jag gick med raska steg mot förlossningssalen, mitt emellan två värkar. Fick stanna i dörröppningen och Conny stod bakom och fortsatte massera, jag andades på…

12.00 Status: 5 cm öppen… jag pustar av lite besvikelse och säger typ ”jaha, jag trodde det var mer än så!!” men får till svar att det kan gå fort nu eftersom jag är omföderska… (så rätt hon hade!) Jag får tillgång till lustgasen, med 50/50.

12.05 ökade man droppet igen, till 80ml/h… smärtan blir än värre! Jag ber om att de höjer gasen, och har nu 60/40 i slangen…!

12.10 Status: 9 cm öppen och klart att ”släppa fram bebisen mentalt” som hon uttryckte det.

12.12 Första tendensen till krystvärk…?

12.13 Ett tryck neråt… Eftersom jag är rädd att spricka så vill jag vara säker på att jag är helt öppen innan jag krystar… ifrågasätter status.

12.14 Status: 10cm öppen och allt är klart. Jag försöker samla mig… och börjar krysta. Lustgasen sänks nu till 50/50 igen..

12.25 Huvudet syns…

12.35 En pojke föds, en liten Jonathan ser världens ljus och berikar sina stolta föräldrars liv med extremt mycket kärlek.
Jonathan vägdes och mättes. 3905g och 51cm.
Född 17 januari 2011, kl 12.35

Min egen status efter förlossningen:
Inga bristningar eller sprickor.
Blödning 50ml, +100ml efter att moderkakan lossnat. Totalt 150ml.
Blodtryck 125/70
Puls: 70
Använd smärtlindring: Lustgas och Connys massage! :-)
Förlossningsställning: Ryggläge (ej gynställning!)

Jag går upp och duschar och får sedan tillbringa en tid i ”sviten” som den så fint kallas. Efter sex timmar ska en barnläkare komma för undersökning, och sen ska vi få åka hem!

Lite tankar ganska direkt efter förlossningen:
Denna förlossningen var verkligen en otrolig upplevelse! Från början till slut. Jag svarade direkt på syntocinonet, vilket jag varit lite rädd för att jag inte skulle göra. Sist gick jag med droppet i nästan fem timmar totalt. En pina, verkligen. Nu kom värkarna direkt!
Jag lyckades att andas mig igenom värkarna en bra bit på vägen ändå, enligt mig. Hade nog klarat mig en stund till om jag velat, men ville ha säkerheten där, lustgasen. Och när den väl fanns till hands så åkte den ju naturligtvis fram 😀

Något som jag är otroligt glad och tacksam för var att jag fick bestämma mycket själv. Jag och Conny fick liksom sköta hela förloppet på egen hand typ, barnmorskan fanns mest som ett stöd. Ville jag något så frågade jag, och fick svar. Hon, barnmorskan, var coollugn och agerade superbra!
Jag la mig på rygg efter att vi kommit in i förlossningssalen, och var då öppen 5 cm. 12 minuter senare var jag helt öppen, vilken känsla! Vad fort det gick!! :) Jag fick krysta redan vid 9cm om jag ville, men valde att vänta just för att jag var rädd. Var även väldigt rädd för att börja krysta, med tanke på huvudet…
Men nu fanns där ingen barnmorska som hävdade att det bästa var om huvudet fick ”sitta fast” mellan två värkar, så att det sprängvärkar i hela underlivet typ…! Det fanns heller inte någon som tvingade upp/isär benen… jag gjorde som jag ville helt enkelt.
Å fy tusan vad lätt det gick då! Jag fick göra som jag tyckte kändes bra och rätt, och resultatet var ju underbart.
En klockren förlossning, med klockrent förlopp och klockrent resultat.
Är grymt nöjd över upplevelsen och har givetvis förhoppningen om att få återuppleva detta ännu en gång i livet