Graviditet

Annons

Bilder direkt från förlossningen!

Han är här, vår David är här. Igår, 29 maj 2015 kl 18:00 såg han dagens ljus för första gången. Från att värkarna etablerats gick allt i en väldig fart… knappt en timmes värkar och sen var han ute. Från 4 cm till bebis gick otroligt fort…

Lustgas även denna gång… :) Vi hade en sjukt underbart barnmorska – och jag hoppas att vi får henne även nästa gång (den önskan vet hon att både jag och maken har – och hon hoppades själv också att vi ses igen). Hon tillgodosåg alla våra önskemål och lite till – vilket innebar att maken fick ta emot sin son själv. Ja, jag var ju tvungen att fota tillfället också såklart – minnen för livet i just det ögonblicket kan jag lova!

Den här förlossningen, min sjätte förlossning, är helt klart den absolut bästa hittills. Allt jag önskat blev tillgodosett, och lite till ändå. Och jag mår hur bra som helst efteråt – duschade och vart som en ny människa. Jag har, av mitt mående att döma, svårt att fatta att jag faktiskt födde barn för bara ett dygn sedan.

David kom ut i vecka 39+1 med en vikt på 3925gram och 53 cm. Tio fingrar, tio tår. Allt prima och perfekt – och idag är vi hemma hos pappa och syskon igen. Livet som sjubarnsfamilj har precis börjat! ♥

DSC_0831 DSC_0837 DSC_0842 DSC_0846 DSC_0853

Annons

Vi är redo för bebis!

 

 

 

11139990_10200666114250583_9123116848301990567_n

 

Nu! Nu är vi redo!
Bilstolen (babyskyddet) står i hallen och väntar, förlossningskassen (jag skippar väska!) står i bilen med ombyte till både mig och bebis. Kameran är laddad. Mobilen är igång. Ett gäng KICK (lakrits) är nerpackade.

Idag for vi in till babyproffsen för att fixa det allra sista: ny madrass och ett eget, nytt bäddset till bebis. Det blev med elefanter på – för tyvärr sålde de inga bäddset med kalaspuffar på babyproffsen 😉 (kanske en ny tygidé där – kalaspuffar!). Men det blev fint ändå… Ett bäddset från Rätt Start, det blir nog väl 😉

15-05-29, det låter väl som ett bra datum, eller vad tycker du?
Jo… nu hoppas jag att jag och bebis är överens om det här. Pappan då..? ”Jag hänger bara på” är hans standarduttryck nu, haha! 😉 Han är mer typen som tar det som det kommer, medans jag är den som vill ha saker och ting mer planerat. Men det kanske är därför vi (för det mesta) kommer bra överens?

Nåväl – nu är vi redo iallafall. Komsi komsi älskade lilla vän! ♥♥♥

Annons

Sista rycket nu… snart bebis!

11114780_10200654763206814_4014828841564233290_n

 

Sista etappen nu… snart ska vi få snusa bebis!
Var inne på antenatalmottagningen i måndags för ytterligare en kontroll. Jodå, visst är han än mer redo för ankomst nu. Ännu längre ner med huvudet och ytterligare lite mer öppet. Men vad händer då?

Inte ett jota!

Jo jag har lite sammandragningar då och då. Thats it. Ingen bebis i sikte iallafall.
Fick klartecken för igångsättning, trots att läkaren kanske inte är jätteglad i tanken. Men han vet att det är det jag pratat om från början så han sa inte emot heller. Stressen i att inte ha saker och ting ”på det klara” äter upp mig inifrån.

Barnvakt allra helst. Det är väl det största problemet. Med planerad igångsättning kan man förutse saker, man kan planera barnvakt och när den behövs så att säga. Man riskerar inte att få åka in på vinst och förlust, kanske mitt i natten, eller att förlossningen drar igång när det är som minst lämpligt (som t.ex. när maken är på jobbet och ingen barnvakt finns tillgänglig – jag menar, folk har ju faktiskt annat att göra också).

En sak är säker – det här var första och sista gången jag försökte vänta ut en bebis iallafall. Går in i v 40 imorgon (39+0) och det räcker här. Nästa gång blir det igångsättning i v 37 i vilket fall som helst. Inte för att barnet då skulle var stort (de blir bevisligen inte lika stora efter min operation som innan) utan för planeringens skull. För att slippa den inre stressen som jag går omkring med – för den är inte rolig. Alls. Och ja – det är skäl nog!

Igår passade vi på att ta en sväng på stan – och en fika på Waynes Coffee. Matlusten är väck – helt borta, men äta bör jag ju ändå… lite räkor satt fint, och kaffe på det. Gott, men hungrig var jag icke. Efter shopping och lite knallande så kom sammandragningarna tätare framåt kvällen – och innan jag somnade kom de med fyra minuters mellanrum. Men jag efterlyser fortfarande mer intensitet! Sen klingade de av – och jag fick sova. Idag känner jag inget. Alls. Nada.

Så ja… vi tar en sväng på stan idag också och ser om han vill komma på min gammelfarmors födelsedag, som alltså är idag. Annars får han väl bli en torsdagsbebis kanske… ja så får det nog bli. Vecka 40 räcker gott och väl, så det så.
(hade vart kul att vänta till söndag, iom Mors Dag, men jag ringde faktiskt förlossningen igår och pratade… de föredrar om jag väljer en vardag eftersom övriga sjukhusteamet inte har samma bemanning på helgerna som på vardagarna – så jag rättar mig efter det) 

21910_10200660467909428_1118706292748493130_n

Annons

Att inte hinna in till förlossningen…

bb

Jo, alla som är gravida eller så har varit (andra också för den delen) har väl kanske hört diverse olika skräckscenarion där barnet fötts hemma eller på vägen in…?

Efter att ha läst mina jurnaler så har de insett att en förlossning kan komma att gå väldigt snabbt för min del. Och då snackar vi väldigt snabbt, om den kommer igång spontant. Jo, jag tackar för informationen jag… eller gör jag det?
Med tanke på mognaden ”där inne” så finns det ingenting som tyder på att David kommer låta vänta på sig när han väl bestämt sig för att komma ut. Så ja – när han är på G – då är det bråttom! Väldigt bråttom!

Detta gör att jag funderar alltmer på att faktiskt slåss för att en igångsättning ska ske inom kort. Då snackar vi innan veckans slut, gärna redan på tisdag. Men samtidigt så vill en del av mig få igång det här själv. Att för första gången få uppleva en spontan förlossning, det vore en häftig känsla liksom. Jag vet inte ens hur riktiga, naturliga värkar känns. Jag kör ju med de där intensiva värkarna som man får av värkstimulerande dropp – men jag hanterar det ändå rätt bra 😉 Det sägs ju dock att kroppen lättare tar hand om de naturliga värkarna, så det vore kul att få uppleva. Samtidigt som det här känns som övertid – och nej, jag vet att det inte är ”övertid” egentligen 😉 Jag är nu, söndag, i vecka 38 (37+3).

Idag, söndag, vore ju en rolig dag att komma ut på kan jag tycka. Isabellas dopdag. För ett år sen stod vi i kyrkan och döpte den lilla damen. Hon blev våran prästs ”17:e-maj-prinsessa” 😉 På torsdag är Linus dopdag, så det finns ytterligare dagar att pricka ”rätt” på om David inte vill ha en alldeles egen dag.

Nåväl – vi får se hur det blir. Men jag är faktiskt lite rädd för det här med hemmaförlossning. Samtidigt så är det en ”dröm” jag har inom mig, att få föda hemma. Men då gärna under kontrollerade former… vilket det inte skulle bli nu med huset fullt av barn och inga barnmorskor, läkare eller någon utrustning på plats 😉 Maken min då, han är lugn som en filbunke… Han tar det som det kommer, och säger att det löser sig – kommer David ut här hemma så fixar vi det… och det sa ju barnmorskan till mig också. Vi vet vad vi ska göra… MEN ÄNDÅ!? Måtte vi hinna in iallafall…

Nu har jag ju faktiskt lyckats plocka ihop ett litet kit med kläder som David ska ha på förlossning/BB liksom, plus mössa och strumpor då :)

Annons

Hinnsvepning utförd!

11252598_10200591925555912_4371125542841159597_n
Jag och bulan… snart är Kalaspuffen ute och bulan försvinner (för ett tag) 😉 

Hoppla ja, idag var det dags för ett besök hos barnmorskan igen. Inte hos min vanliga, för hon är fredagsledig. Utan hos en som jag endast träffat någon enstaka gång. Men det gick fint, lika lågt blodtryck som vanligt – jag är lågtryckare så ett blodtryck på 100/50 är helt normalt även om jag sprungit i trappor 😉

Men nåja, dagens besök hade inte fokus på det. Utan på en hinnsvepning.
Det konstaterades att David ligger låååångt ner, även om huvudet inte trängt igenom bäckenet än (fast det är nog rätt gött ändå), allt är moget (vilket det varit ett tag nu) och jag är fortfarande 2 cm öppen. Status Quo?
Men ja… lirkade hon lite så öppnade det sig mer – men det slöt sig liksom efteråt. Ja, ni som fött barn förstår nog vad jag menar.. Ni andra får klura lite… 😉 Tappen finns en liten, liten bit kvar av – men det är medium/framåtriktad, vilket också tyder på att det är ”klappat och klart”. Allt kan komma att gå väldigt fort när det väl startar…

Så ytterligare en gång fick jag information om hur jag går tillväga om han bestämmer sig för att komma med buller och bång – och vi inte hinner in. Vad gör vi om han kommer hemma? Vad gör vi om han kommer i bilen? Många frågor, minst lika många svar… men jag känner mig någorlunda säker på min sak nu.

Hinnsvepningen gjordes utan problem. Visst känns det, även om det inte gör ont som i ONT! Efteråt däremot så har det vart jämna plågor. Men inget som inte går att uthärda. Vi får väl se hur det artar sig… jag har inga jättestora förhoppningar. Har ju blivit hinnsvept ett antal gånger förut utan nån vidare effekt. Men visst hoppas man ändå…

To be continued…