Gastric ByPass

Annons

2 år efter gbp

1176333_3417992663896_1809832963_n

242704_1394375794739_2695577_o

Två år har passerat, idag faktiskt. TVÅ ÅR!

Så har det hänt något? Jo, jag sitter och kikar igenom gamla bilder och ja… jag tappar nästan hakan. Hur kunde jag misshandla min kropp sådär? Hur kunde jag göra så mot mig själv.
Förklaringen är väl ganska enkel; ”Jag mådde inte bra i min själv”. Många gamla sår, bland annat mobbing, satte sig djupt, och jag valde att tröstäta. Det blev en ond cirkel. Och där började det som kom att skapa en 160kiloskropp.

14 november 2012 lät jag kirurgen göra ett jobb. Inte vilket jobb som helst. Han fick modifiera min magsäck och koppla om tarmarna. Och fy tusan vad han gjorde det bra!

Resan hit har varit förvånansvärt enkel. Faktiskt. Inte många opererade som säger att deras resa varit enkel kanske, men min har varit det. Blev gravid redan efter tre månader, födde Isabella två dagar innan ettårsdagen. Och allt gick som ”en dans” trots graviditet. Jag gick ner under 100kg i samband med förlossningen – och sen fortsatte det neråt tills jag nästan halverat min startvikt!

Bilderna nedan visar mig någon månad innan min operation – och mitt i mitt livs resa ♥

10154887_4175803568695_1422024714_n

Så, vad har hänt under dessa två år? 

Jag kan knyta mina skor utan att magen är i vägen!
Jag kan knäppa jeansen utan andningsuppehåll!
Jag kan sitta på golvet och komma upp, likaså sitta i badkar och komma upp – utan att ropa på hjälp!
Jag orkar springa efter barnen, spela boll med dom, busa och kittla dom, skratta med dom. Utan att flåsa!
Jag kan äta ute bland folk utan att behöva känna att folk stirrar för att jag äter för mycket!
Jag kan gå in i en klädesbutik utan att folks blickar motar ut mig igen!
Jag kan köpa kläder i vanliga butiker då jag numera drar storlek 40/42 istället för 56/58!

Jag gjorde den här operationen för att få må bra, för att orka med livet. För att känna att jag kan vistas bland människor överlag. Jag gjorde den inte för att bli fotomodell.
För det blir man inte! Att se mig utan kläder är inte den vackraste av syner 😉 Det hänger lite varstans och visst är jag beviljad en bukplastik också. Det är jag.
Men vågar jag? Med historiken sen maj, då jag höll på att mista livet iochmed min galloperation, så vet jag inte längre om jag vågar utföra en operation. Så det får avvakta ett tag… Nu väntar jag ju dessutom barn igen – så jag har tid på mig att fundera 😉

Kort sagt, operationen var den bästa investeringen i mitt liv. Vad det kostade? Tid, ork, mod, styrka. Tillit till kirurgen och teamet på Sophiahemmet. Och lite jävlaranamma, då det är en hållbar livsstilsförändring som krävs.

Nog har jag 5-10 kilo jag kan bli av med. Absolut. Men det är inget jag har panik över. Jag mår bra idag. Jag Mår Bra!

Jag äter inga miniportioner längre, utan vill påstå att jag äter ganska normalt. ”Som de flesta andra” liksom. Jag äter vad jag vill, men i begränsade mängder. Vill jag äta godis så gör jag det, men det räcker med några bitar. Vill jag äta en bulle så gör jag det. Ja, för man kan njuta av det söta trots att man är magsäcksopererad!
Vill jag drämma en pizza så kan jag göra det också, men det slutar oftast med att jag kan dela en pizza med barnen, det räcker och blir över ändå liksom. Förr kunde jag äta en hel pizza själv!

Nedan är den nyaste helkroppsbilden på mig, tagen nu i oktober, av Elite Studio. Bredvid mig har ni Carolina, en vän jag träffade redan på bloggbussen 2011, men som jag kommit närmare för varje gång vi setts. Jag bara önskar att vi bodde närmare varandra ♥

10436668_1500739060181866_3686147893344841774_n

Glöm nu inte tävlingarna!
Tävla om en snuttefilt från Sojka design, TÄVLA HÄR!
Tävla om ett par jeans från Madetoplay, TÄVLA HÄR!

Annons

Ljuva 80-tal

10342903_4370264630100_1554253034504565165_n
Att ligga på sjukhus är lite av en bantningskur vill jag lova.

Min stora dröm viktmässigt har ju varit att komma ner under 90kg. Att nå 80-talet alltså. Med en längd på 184 cm så är det inte rimligt att gå ner till 60-70 som många gånger ”låter” mer som normalvikt 😉
Kirurgen som opererade mig 2012 betonade att han inte alls förväntade sig ett sådant resultat. Han var supernöjd om jag nådde 102kg. Då skulle jag ha kommit ner under BMI 30. Det var hans mål.

Hans mål uppfyllde jag snart efter förlossningen, dvs ett år efter operationen. Underbart. Att sen bli tvåsiffrig var en glädje som inte går att beskriva. Fotade till och med vågens siffror den dagen den visade 99,9kg. Det var som en lottovinst!

Sen gick jag neråt lite till, och stod och pendlade mellan 91-95 ett bra tag. Var nere på 90kg men gick uppåt igen. Så där stod jag, i ett par månader. Fann mig ganska bra i det där… Bmi runt 27 liksom, helt ok när man tidigare hade ett BMI på runt 45 😉

Sen hamnade jag på sjukhus, Operation måndag. Hem. In natten till tisdag och operation på tisdagsmorgonen. Sen i stort sett sängliggande sen dess. Till toa och tillbaka är ungefär vad jag mäktar med. Inte mer. Igår var jag ute utomhus när jag fick besök av föräldrar, syster, svåger, make och barn. Men de körde liksom rullstolsrace med mig… sen var jag trött så in i Norden!

Maten på sjukhuset är väl inte direkt någon restaurangmat, långt därifrån. Dessutom äter jag ju inte vitt bröd, potatis, ris osv… Jag försöker ändå stoppa i mig det jag kan.

Vågen har visat käpprätt neråt under min vistelse här. Jag väger mig alltid på morgonen. Nyvaken, naken och nykissad. Utan att varken ha ätit eller druckit. Då står ju vikten som lägst. I måndags morse visade den drygt 94 kg.

Här står vågen i korridoren, så någon naken morgonvikt blir det inte. Maken skrattar gott och säger att jag ska springa fram och tillbaka till vågen så hinner dom inte se, haha! Men nä. Det blir påklätt, efter frukost och kaffe. Och imorse visade vågen 88,1kg.

Förstår du känslan? Att ha gått från 160kg till 88,8 kg. Dra av kläderna och det blir ytterligare kanske ett kilos avdrag. Det känns rubbat. Stört. Konstigt. Men samtidigt sån extrem lycka.
Sen tror jag inte att jag kommer gå upp allt när jag kommer hem nej, för jag har ändå ätit här inne så jag svälter inte. Och dricker gör jag, både kaffe och vatten. Så mycket jag orkar.

Jag känner mig fortfarande stor som ett hus, men uppenbarligen så händer något iallafall.

Annons

Det här med LCHF

10313145_4283337616979_4166079060893305325_n
Dagens middag; Kalv- och bacongryta a´la LCHF!

Det här med LCHF måste ju inte betyda att man ska gå ner i vikt, eller?

Efter att ha diskuterat lite löst med mina föräldrar och sen funderat några extra gånger efter det – så fick det bli så. Maken har sagt flera gånger att han velat köra just LCHF men jag har totalvägrat. Mycket eftersom jag har gallsten och därför kan ha svårt med grädde och majonnäs, alltså när det blir mycket fett. Har därför gärna ätit förhållandevis fettsnålt.

Men dra på trissor, jag gav det en chans.
Och ingen risk att jag ångrar det hittills. Jag kört ett par dagar, minskat ett par kilo (ja, ett par stycken faktiskt!) och mår ärligt talat skitbra! Jag äter vrålgött, är konstant behagligt mätt och inte sötsugen för fem öre. Får jag suget efter att tugga på någonting tar jag några nötter så stillas det direkt. Eller några ostskivor med smör på!

Frukost kan vara t.ex bacon och ägg. Hur gött är inte det liksom? Ev. med en liten klick majjo till! Likaså på kvällen – eller så blir det som ikväll, en tallrik med keso, oliver och tonfisk. Snuskigt gott! Annars är det mycket kött och sås. Jag älskar kött, jag älskar sås – så det är ett vinnande koncept!
Konstigt nog har gallan inte retat upp sig än. Ingenting faktiskt. Har inte haft ett gallstensanfall överhuvudtaget sen jag påbörjade mitt kolhydrattänk. Är det inte lite lustigt?

För varje gång jag ställer mig på vågen så visar den mindre siffror – och vissa dagar kan jag ställa mig både två och tre gånger (ja, jag vet, jag är störd!). Säkert mycket vätska nu första dagarna och sådär, men jag är ju skitnöjd ändå liksom – för nu har jag bara 7 kilo till normalvikt! SJU KILO!!! SJU!!!

Maken min hittade adaptern till våran crosstrainer också, gissa vem som blev typ sådär riktigt toklycklig? Jo, jag såklart! Nu kan jag träna även när han jobbar, vilket är en omöjlighet annars.

Så… LCHF is the shit! Im lovin´ it!
Frågan är om jag ska lägga upp recept på den LCHF-mat jag gör? Vad säger ni?

10313490_4279513441377_5545079599782983210_n
Gårdagens middag; Nötfärsgratäng med bacon och extra ost

Annons

Operation 26 maj

10311769_4270234409407_6544281572208658228_n

 

Nu har den kommit. Operationstiden. Eller operationsdagen iallafall – tiden får jag fredagen innan (jag opereras på en måndag). Nervös? Ja, det är bara förnamnet…

Det är aldrig kul att behöva opereras, att lämna över sig i läkarens och kirurgens händer. Att låta sig sövas ned för att sen låta kirurgen gräva i kroppen…
I detta fall är det gallblåsan som ska bort. Förhoppningsvis blir jag av med mina problem som den orsakar, men kramper i gallgångarna kan man tydligen ha även fortsättningsvis. Jag hoppas att jag slipper.

Men jag börjar fundera på om jag är knäpp i huvudet på riktigt.
Sen jag fick kallelsen (för några dagar sedan) så har jag inte haft ett enda gallstensansfall. Varför? Har stenarna liksom gått upp i rök? Eller vad har hänt?
Jag äter lite av ”LCHF-kost” just nu. Väldigt kolhydratsnålt i vilket fall som helst. Enda avbrottet var väl smörgåstårtan då – som jag ändå inte åt särskilt mycket av (så jag tror inte att jag överskred 50 kolhydrater ens under lördagen!). Jag äter mer fett än tidigare och normalt sett skulle mina anfall triggas av detta. Men nej – ingenting.

När jag testade kokosfett för ca ett år sen så ballade gallan ur helt. Jag skrek av smärta, låg i sängen, kallsvettades och skrek rakt ut. Det var fruktansvärt. Jag har inte vågat prova det efter den gången… men nu är jag nästan beredd att testa. Bara för att se… Jag har både papaverin och spasmofen att tillgå om anfallet skulle vara ett faktum.
Men jag får inte ens anfall av varken vindruvor eller nötter… och då känns det som något är knäppt.

Att göra ett extra ultraljud för att kolla stenarna var inte heller aktuellt. ”De brukar inte försvinna, så det är lika bra att ta blåsan direkt” fick jag till svar. Jahopp…

Annons

Sjukt underbart!

10155288_4216294660947_1577212579018397046_n

 

Våren har kommit nu, och min energi med den!
Mina vanliga 8 kilometer jag tar, de kan jag med lätthet intervalla nu. Visst tusan blir jag varm av det, faktiskt lite svettig, men det är ju det som är meningen 😉 Lyckan är helt obeskrivlig! Jag kan! Jag orkar!

Energi har jag till övers också. Igår fixade vi lite i trädgården innan vi grillade för första gången i år. Att ta riset under armarna och knata ner till ”rishögen” var väl inget, att plocka ihop prylarna i trädgården, knyckla ner badbassängen i en svart sopsäck osv… det var sånt jag liksom inte orkade ta mig för förr… små saker som faktiskt egentligen inte är så jobbigt. Men som var skitjobbigt förut… det gjorde jag med lätthet nu.

Nu önskar man bara att man hade de tillgångar som hade krävts för att sätta en del annat i verket. För nu finns orken och energin. Nu finns den där glöden där, som man ju behöver… men tills dess får man hålla till godo med det som faktiskt kan göras – och det är trots allt en hel del :)

Fint väder idag också, så det blir lite utegöra innan intervallerna tar vid.
Hoppas att ni har lika underbar vårvärme som oss ♥ ♥ ♥