Tänka sig, det var 11 veckor sen denna kille tittade ut. Elva veckor… snart tre månader sen. Tre månader som bara flugit förbi… det känns som han bara varit med oss några dagar samtidigt som det känns som man känt honom hela livet. Det känns liksom så självklart att han är med oss, en del av mig och oss.
Sammanhållningen barnen emellan är faktiskt underbar att se. De stora liksom tittar till honom, skrattar och tar upp honom. Bara för att kramas lite. De yngre sätter sig gärna bredvid, gosar, pratar och klappar. Ger nappen eller bara håller handen… Isabella däremot, hon är ju minimamman här hemma. Hon vill helst bära honom, vilket hon såklart inte får. Hon kan hålla honom i famnen, i soffan och sådär. Men får hon bestämma så bär hon runt på honom likt en docka. Hennes docka. Hennes bebis.
Nåväl… David 11 veckor. Han rullar runt från rygg till mage, har gjort ett par gånger nu. Han skrattar gott. Han är ett matvrak och väger nu 6,3 kilo. Ja, han växer så det knakar, men man kan inte räkna med annat med det antal flaskor han häver i sig per dag (nej, jag ammar inte – inte alls faktiskt!). Han sover för det mesta gott, nu har det vart krux med sömnen efter att vi bytte NAN Sensetive mot Babysemp, men idag bytte vi tillbaka då det var ohållbart. Så den lugna, glada och tryggt sovande David är tillbaka. Gott det!
Han älskar vagnpromenader, sova utomhus och bara chilla. Att ligga på fårskinnet på golvet kan vara nog så intressant – vilket inte funkat alls med de andra barnen. De har vägrat att ”bara ligga” sådär på golvet liksom. Men David gör det utan protest. Ser han någon i närheten så är han nöjd liksom, men det kan innebära att jag pysslar i köket eller sitter vid symaskinen, då är han tillfreds.
Jisses, 11 veckor… snart sitter jag här och skriver – och då firar vi ettårsdag, sen femårsdag… tiden går alldeles för fort!
Visst får vi besök ibland men det är då oftast av mina föräldrar. Alltid lika mysigt och uppskattat. Mina föräldrar är trots allt de som står mig allra närmast!
Men idag hände något annorlunda. Tokfina Carolina och hennes familj kom förbi. Det är väldigt sällan vänner kommer hit om man säger så, mest bara prat om det och sen blir det aldrig av. Något man saknar, javisst. Men dagarna går ändå. Sen när långväga vänner frågar om de får komma förbi så hoppar jag nästan i taket! Vi stod i valet och kvalet – ska vi bjuda på mat eller fika? Det blev mat! Gubben ställde sig vid grillen och vi käkade tillsammans.
Carolina och Isabella passade på att låna David så mycket de bara kunde. Han verkade knappast klaga – han somnade i famnen 😉 Isabella fick dessutom mat honom en stund, det är sällan man ser barn lysa så som hon gjorde där och då. Underbara barn!!
De for vidare efter några timmar – men barnen vet inte att återseendet sker så snart som det gör. Redan på lördag faktiskt
Några hektiska dagar är förbi, och jisses vad tiden går fort när det är så… Idag stod logopeden på schemat. Ett besök för Jonathan, faktiskt hans andra besök hos logoped.
Jag ska ärligt erkänna att jag inte var tillfreds med den kallelsen när den kom i brevlådan, även om jag förstod att det skulle bli så – och jag var ju ändå med på noterna när jag diskuterade med bvc-sköterskan kring ”problematiken”. Så jag visste att kallelsen skulle komma, men det blir ändå som en käftsmäll när den väl ligger där, framför en.
Nåväl… logopeden, som vi kan kalla A, är riktigt bra. Hon är lugn och sansad, tar allt till en lekfull nivå. Vi snackar iPad, pussel, bildkort osv. Jonathan verkar gilla det – och förhoppningsvis resulterar det i snabba resultat också 😉 Vi får väl se… nu blir det en liten paus över sommaren.
Väl i stan så rastade vi barnen också, eller hur man vill se det. Klart att man måste besöka stan emellanåt, trots att man är många – och jag åker sällan in med bara ett eller två barn. Det är roligare att ta med hela högen. Så även idag. Isabella tar tillfället i akt – trottoarer är perfekta avsatser som man kan hoppa nerifrån, visste ni det?
”Weeeiii – jag flyger” – typ så? 😉
Hon är måttligt vild den tjejen. Tofsen på huvudet gör henne bara ännu mer söt 🙂
På vägen tillbaka till bilden inhandlades skolavslutningskläder till min äldsta, som faktiskt slutar fjärde klass imorgon. SJUKT vad tiden springer iväg. Det vart kläder från KappAhl denna gång, och inte gjorde det Isabella något. Hon fann ett par solbrillor där inne som hon ville ha… och som den bortskämda unge hon är (med lite ironi dock) så fick hon dom. Jag måste säga att de klär henne väldigt bra. Ser kaxig och frän ut – lite som ur en amerikansk film 😉 Detta foto är alltså taget inne på Commerce köpcentrum i Skövde 🙂
Nu! Nu är vi redo!
Bilstolen (babyskyddet) står i hallen och väntar, förlossningskassen (jag skippar väska!) står i bilen med ombyte till både mig och bebis. Kameran är laddad. Mobilen är igång. Ett gäng KICK (lakrits) är nerpackade.
Idag for vi in till babyproffsen för att fixa det allra sista: ny madrass och ett eget, nytt bäddset till bebis. Det blev med elefanter på – för tyvärr sålde de inga bäddset med kalaspuffar på babyproffsen 😉 (kanske en ny tygidé där – kalaspuffar!). Men det blev fint ändå… Ett bäddset från Rätt Start, det blir nog väl 😉
15-05-29, det låter väl som ett bra datum, eller vad tycker du?
Jo… nu hoppas jag att jag och bebis är överens om det här. Pappan då..? ”Jag hänger bara på” är hans standarduttryck nu, haha! 😉 Han är mer typen som tar det som det kommer, medans jag är den som vill ha saker och ting mer planerat. Men det kanske är därför vi (för det mesta) kommer bra överens?
Nåväl – nu är vi redo iallafall. Komsi komsi älskade lilla vän! ♥♥♥
I helgen var jag och familjen inbjudna till Makalösa Furuviks premiär för 2015. Höggravid och aningen nervös så for vi dit, 40 mil enkel resa. Men det var sååå värt det! Vi hade en riktigt bra dag med underbart väder och fantastisk miljö! Furuvik har fått oss som gäster för första, men absolut inte sista, gången! Lovely!
Det var förväntansfulla barn som såg fram emot en heldag i parken. Med oss hade vi även min syster och Sara, dvs Simons mamma, så vi bilade upp i två bilar. Bilresan gick bättre än väntat och barnen sov faktiskt i stort sett hela vägen!
Isabella visade direkt att hon inte accepterade vissa djur, som schimpanserna som exempel. Santino visade gladeligen upp sig och när han sen tittade på oss, stirrade på Isabella och pekade på sitt eget huvud precis som ”du är knäpp” så skrek hon så taket nästan lyfte. Hon ville inte se schimpanser nå mer – så det var bara att lämna byggnaden 😉
Tur att det vände sen… kängurus var ju en hit. Hon hade gärna tagit med sig Furuviks alla vallbys hem kan jag lova. Så underbart vackra djur! Jag har nog alltid haft lite av en förkärlek till kängurus, precis som min mamma – så att Isabella visade den kärleken där var väl inte så förvånande kanske 😉
Något jag tycker är riktigt mysigt är när man faktiskt får möjlighet att gå in i djurens hägn. Som man fick göra hos flera djurarter på Furuvik. Lemurer, apor och kängurus gick runt fritt… såna djur man liksom inte ser i vanliga fall och som man inte kan tänka sig att möta på gatan liksom. Det ger en speciell känsla…
Vid lunch samlades en hel trupp av glada människor för att äta tillsammans i Furuviks cirkusbyggnad. Olika sallader och baguetter trängdes på bordet och man tog vad man ville ha. Mätta och glada sprang barnen sen ut till tivolit. Karuseller för både stora och små väntade – liksom flera godis- och chokladhjul. Ungarna var lyriska. Noah, som förra året mest fick se karusellerna från markhöjd, var överlycklig över att faktiskt få åka med i år. Jonathan var pajasen som åkte ”Lilla Fritt fall” säkert 20 gånger på raken. Folk hade nog galet kul åt honom och hans galna skratt/skrik. Men han är som han är – han älskade det där! Slänggungan och kaffekopparna var också karuseller som blev riktigt poppis bland våra barn. Med åkband runt handlederna så behöver vi inte tänka så mycket – alla fick åka bäst de ville! Jag, som faktiskt tycker om karuseller, fick nöja mig med den fina, lilla ”retro karusellen” i mitten… något annat var väl knappast tänkbart med min kula på magen 😉 (det tar jag igen nästa år!)
Chokladhjulen ficik sig också en omgång, såklart! Noah vann 2 kilo m&m´s, Simon drog hem storvinsten på chipshjulet och lillasyster vann 2 kilo mjölkchoklad. Dessutom fixade hon två jättestora basketbollar med sin pricksäkerhet, medans maken istället körde ner burkpyramider för ett antal mjukisdjur som fick slåss om platsen i skrindan. Ja det var nöjda barn som insåg att de har fredags/lördagsmys för ett tag framöver 😉
Vi var såklart inte kvar på tivolit resten av dagen, utan chillade runt i parken som sådan också. Verkligen underbar miljö runt allt där, vi strosade liksom runt och ”bara var” ett tag. Lattjade lite, tog det lite lugnt – njöt av lugnet liksom. Hittade till ”flodfärden i amazonas” vilket de flesta var sugna på att åka. Jag stannade i land med Isabella och kikade på de vattenburna istället – förevcigade dom med kameran och sniglade runt med vagnen där Isabella snart somnade sen.
Sen återvände vi till tivolit såklart, baren tröttnar ju knappast på karuseller och här var vi kvar resten av kvällen. Tanken var att vi skulle åka hemåt strax efter att Stiftelsen börjat spela. Vi skulle ju bara se dom som hastigast. Men njae, så blev det inte riktigt… varken barn eller vuxna var direkt sugna på att sätta oss i bilen redan vid 20-tiden. Så det åktes lite slänggungor och karuseller till musiken, vi stod långt fram för att fota Stiftelsen när de spelade, och det åts sockervadd för glatta livet. Ungarna njöt. Vi vuxna njöt. Alltså, musiken gav ju verkligen sommarkänsla också… och bortsett från en kort skur med hagel på dagen så hade vi ju kanonväder hela dagen. Det kunde inte ha blivit mer lyckat!
Som synes, under, så var musiken uppskattad även hos barnen. Rasmus var inte sen med att klappa händer och vara med på noterna. Tills nästa spelning med Stiftelsen kan han nog varenda textrad den killen 😉
De stora grabbarna passade på att få kort signerade, liksom pappan i huset och min syster – som köade för att få sina tröjor signerade.
Så ja… klockan drog ju iväg iallafall – och tillbaka i bilen var vi först vid 23.45 ca. Vi insåg snart att det skulle bli väääldigt sen hemkomst och ett tag funderade jag allvarligt på det här med hotell längs vägen. Men det blev inte så – vi åkte ju två bilar och att kommunicera per telefon känns inte så smidigt alla gånger, inte när man kör bil. Absolut inte när förarna av bilarna faktiskt varit vakna konstant ett dygn (jag slapp köra denna gång, så jag fick ju chansen att ta mig några powernaps). Men ett antal stopp och 40 mil senare så var vi iallafall hemma i Tidan igen. En sjukt underbar dag, kort sagt. Är så glad för att vi kom iväg, för att dagen blev som den blev, för att alla inblandade gjorde sitt till att dagen blev som den blev – och för vår inbjudan.
VI KOMMER TILLBAKA – VAR SÅ SÄKER!
Men nästa gång kanske jag inte är höggravid iallafall 😉
Bebis stannade i magen till efter hemkomst, även om jag trodde det var kört ett tag där… nu väntar en förlossning i dagarna…