Annika i media

Annons

Mer rosa till flickor!

 

Untitled

 

Hoppsan, den bjuder jag på!
Idag kom en debattartikel upp på SVT Opinion – skriven av ingen mindre än mig själv 😉

Jag går egentligen inte så hårt ut som jag kanske hade kunnat göra, utan valde att hålla mig ganska lugn och sansad, men för att ändå få fram min åsikt i det hela. För enligt mig är det en hetsjakt på de föräldrar som vill ha rosa till flickorna, och liksom jag – inte klär sina pojkar i rosa (annat än om de själva ber om det förstås).

Isabella har mycket rosa, lila, blommigt, spets osv – för jag tycker det är gulligt. ”Flickigt”! Hon har söta små flickskor, rosetter till håret, ska så småningom ha en liten rosa väska att bära runt på… ja ni hajar grejen va? 😉 Jag vill gärna att hon ska ha långt hår som jag får fläta och frisera när hon blir äldre, och hon får gärna bära kjolar och klänningar vareviga dag – om hon själv önskar. (något som däremot inte är okej enligt mig är t.ex. bikini sålänge hon är liten! – så slipper frågan komma på tal menar jag).
Har pojkarna sånt? Svar nej. Grabbarna har lite tuffare och ruffigare byxor, tröjor med dinosaurier, monster och andra ”häftiga tryck”. De är kortklippta och har aldrig väskor eller rosetter. De vill inte heller ha det – så varför skulle jag köpa det till dom?

Personligen har jag noll förståelse för varför man måste förstora upp saker så pass, varför man måste jaga sönder de föräldrar som faktiskt vill ha rosa på flickorna men inte på pojkarna. Jag är liksom inte ensam om att vilja ha det så, däremot vet jag måånga som inte ens vågar nämna det – precis som med så mycket annat. Man väljer att vara tyst istället… varför?

Jag växte upp med att flickor klädde sig i rosa, att pojkar klädde sig i mörkare och dovare färger som blått, grått, grönt och svart. Inget konstigt i det. Vadå stoppas i olika? Flickor blir små och gulliga, pojkar blir farliga och kriminella. Bullshit – det har ju knappast med kläderna att göra. Snarare isåfall med hur man blir bemött och hur ens uppväxt är – skulle jag vilja påstå. Ens personlighet har man ju kvar ändå.
Själv var jag lite av en pojkflicka som barn, lekte mycket med soldater och åkte skateboard. Men jag minns fortfarande en vit tröja med rosa muddar och stora färgglada blommor som gick i rosa. Likadant en svart tröja med fem ”bollar” på bröstet i olika färger. Typiska flicktröjor. Jag tog ju knappast nån skada av det, att mamma och pappa köpte lite mer ”tjejiga” kläder var knappast något jag sade emot heller liksom. Min personlighet fanns ju där oavsett vilka kläder jag hade på mig… och inte behandlade de mig som en tafatt, menlös liten gullefågel för det, nej jag behandlades väl på samma sätt som mina två syskon (en bror och en syster). Som ett barn alltså.

Jag kommer fortsätta klä mina pojkar i de tuffare kläderna som de själva vill ha – och Isabella får ha rosa fluffiga klänningar tills den dagen hon säger ifrån själv. Och jag tror knappast att barnen tycker att jag placerar dom i bestämda ”fack” för det 😉
Hur vore världen om vi istället för att följa den ständigt uppåtgående genustrenden (som faktiskt bara gå till överdrift idag) ger barnen lite mer tid istället? Lär dom alla likas värde, lär dom vad som är rätt och vad som är fel, visa världen för dom helt enkelt!

Annons

Jag i expressen

expressen
Bild från expressen.se

I lördagstidningen kunde du läsa om klassåterträffar, och även min syn på det hela. Vi var tre stycken som ställt upp på varsin intervju kring det här med återträffarna, och vi har tre helt olika upplevelser. Jag kan givetvis inte svara något för de andra två, utan bara för mig själv.

Jag valde att inte gå på min återträff.
Själv känner jag absolut ingen saknad av min skoltid, än mindre av mina forna klasskamrater. Kanske skulle det vara kul att se folket bara för att visa att jag lever och mår bra – kort sagt. Men nä – jag tror att det skadar mer än vad det bådar lycka. Att minnen och obehag kommer tillbaka. Att flashbacks från skoltiden blir ett faktum.
Och om sanningen ska fram skulle jag nog inte kunna hålla käften om jag väl var där. Förmodligen skulle jag ställa till med en jäkla scen. För jag är sån. Nu när jag vågar stå för min sak – så skulle jag nog inte längre orka med att sitta tyst som en mus och bara tiga. Gissningsvis skulle jag, i klassfestens trevligaste stund, ställa mig upp och hålla ett fint litet tal.

Ett tal om hur de skadade mig psykiskt. Hur de var nära på att bryta ner mig totalt. Hur de var en bidragande orsak till den nedåtgående spiralen jag försattes i. Hur jag grät i min ensamhet, hur jag gömde mig på skolans toalett, hur jag våndades på vägen till skolan varje morgon.
Den trevliga klassfesten kanske inte skulle vara så trevlig då?

Så det var nog bäst att jag var hemma. Att de slapp se och höra min version av våra år tillsammans.

Jag kan även tillägga att detta gäller samtliga skolår. Lågstadiet gick jag i en skola, mellanstadiet i en annan, högstadiet i en tredje och gymnasiet på en egen skola (där jag testade både internatboende och pendling då jag inte bodde alltför långt ifrån skolan). Mina föräldrar gjorde medvetna val och vi flyttade var tredje år – kanske fanns en förhoppning om att allt skulle bli bättre (ändå visste inte mina föräldrar ens en bråkdel av vad som försiggick i skolan, men jag tror att de misstänkte). Det blev inte bättre.

Jag hade några guldkorn genom åren. 1-2 personer i vardera av mina klasser var de vänner jag anförtrodde mig åt. Det är väl dom jag skulle vilja träffa igen. Alla andra skulle jag kunna ge en käftsmäll utan att ens uppleva ett uns av ånger. Då känns det faktiskt bättre att inte träffa dom alls. De är inte värda den energin som det skulle kosta att åka dit.

Man har ju liksom på sätt och vis lagt det där bakom sig. 12 års mobbing och utsatthet. Men det finns ju där. Även om man inte tänker på det dagligen, även om det inte gör att jag mår dåligt idag – så kommer tankarna ibland.
”Hur hade det varit om…” ”Varför…?” ”Tänk om mina barn…”

Nu när jag sitter här och skriver så är det plötsligt mycket som vill ut, det är mycket jag vill skriva. Det finns även en hel del jag skulle vilja säga dessa människor som en gång var mina klasskamrater. Så jag funderar på att skriva vidare. Skriva som ett ”brev” till dessa människor – som jag hoppas att de en dag får för sig att läsa. Vissa av dom/er har mig som ”vän” på facebook, och kommer därav se när inlägget publiceras. En del vet jag läser min blogg lite sådär ”i smyg”. Så jag hoppas att ni tar er tiden att läsa det – kanske för att bara få en tankeställare till den dagen era egna barn börjar skolan.