Trött som en åsna är jag, men det är lika bra att hålla sig ute så gott man orkar. Idag vart det en vända på stan för att komma ut lite. Det behövdes. Dessutom hade elvispen pajat så det var dags för en ny! 🙂
Detta är ju mitt sjätte barn (familjens sjunde) och det är första gången jag känner att jag verkligen har BEBISMAGE. Jag är liksom inte tjock på det sättet, utan för att jag har en bebiskula. Det är roligt och kul, samtidigt som man står lagom förvirrad och liksom ”fattar ingenting”. Med Isabella hade jag ju också bebismage, men ändå inte såhär. Nu har folk vågat fråga om bebis de senaste månaderna, vilket inte hänt tidigare.
När jag stannar upp på stan för att jag har ont (vilket händer med jämna mellanrum – förvärkar from hell ibland kan jag lova), så ser man hur folk liksom nästan vänder sig om, samtidigt som de försöker vara diskreta. De förstår väl vad som är på G. Lite kul…
Denna gången kan jag, då och då, se mig i spegeln och tänka att ”ojdå – det är verkligen en gravidmage, en bebismage”!. Skum känsla. Men fin. Vissa dagar är det dock så att jag känner mig tjock och dan – men jag får försöka stoppa undan de dagarna… och skippa vikthets och skönhetsideal. Krossa jantelagen. Jag är jag – och jag är bra som jag är!
Graviditeten får dock gärna nå sin ände snart. Så idag köpte jag hem hallonbladste, kokosolja och färska ananaser för att hjälpa till lite på traven. Ananas fick jag sammandragningar av när jag väntade Isabella, så vi får väl se denna gång. Hallonbladste har jag kört med de senaste fyra graviditeterna tror jag, och jag kommer inte sluta. Inte för att det startat igång det, men å andra sidan har jag vart ”mogen o klar” och 3 cm öppen i vecka 36 – plus att efterarbetet efter förlossningen gått som en dans. En vecka efter förlossning är allt liksom ”tillbaka på scratch” igen. Har förstått att alla inte har det så – en del blöder i flera veckor, har eftervärkar i veckor och ja… mår allmänt skrot ett bra tag efteråt… Så nu vågar jag inte annat än att köra med det här 🙂
Igår vid frukost så tyckte pojkarna att jag skulle sy under tiden de åt. De vaknade senare än Isabella som ju åt frukost samtidigt som Linus. Jomenvisst – de fick själva bestämma ALLT!
Det skulle bli en klänning med kort ärm. Det var de helt överens om. De valde tyget som jag nyligen fått hem – KRITOR! Min tanke hade varit en ganska snäll match – orange långa ärmar och orange kantband med fåll nedtill.
De var INTE på min linje. Ceriserosa korta ärmar med gröna kantband och grön mudd nedtill. ”Wild and crazy” tänkte jag men jag lät dom få sin vilja igenom. Å så bra det blev – helt klart ett av favoritplaggen i hennes byrå! – fast den har inte hamnat i nån byrå ännu 🙂
Kanske är de blivande kläddesigners? Ja för det var ju inte sista gången de fick bestämma hemma iaf 🙂
Jag fick min vilja genom till sist. Efter övertalan av överläkaren himself så fick jag äntligen mitt dropp. Problemet (enligt mig) är att han bytte ut mitt venofer mot Monofer – som sen byttes ut till Ferinject.
Efter att ha googlat och slagit på fass så har jag förstått det som att dessa tre läkemedel har tre olika verkningssätt, eller de används på olika sätt tack vare tre olika aktiva substanser!? Hoppas nu bara att Ferinject biter på mig… Venofer funkade ju börjar väntade Isabella men jag fick ta det två ggr i veckan. Detta var maxdos vid ett tillfälle för senare uppföljning.
Jag hoppas att jag ska må bättre och bli piggare – men ja vad ska man säga? Jag fick droppet vid lunchtid igår och har i stort sett sovit sedan dess! Jag sov hela eftermiddagen och kvällen igår, hela natten och sen hela eftermiddagen idag. Var iväg en stund idag (vilket jag kommer skriva mer om imorgon) o då var jag vaken – även om jag haft piggare dagar 😉
Nåväl, jag hoppas att detta är tillfälligt. En kroppslig reaktion på järnchocken typ – och att det snart vänder. I helgen väntar ju Lm event o då vill jag vara pigg ❤️
Vår i luften och ungarna tjoar efter att få cykla… jomenvisst, mamman och pappan går gladeligen med på detta. Rasmus satt hela morgonen och övertygade oss om att han minsann kunde cykla och det skulle han bevisa idag.
Sen kan man tycka att det är hög tid för Linus att lära sig nu. Han är 11 år. Simon lärde sig förra året och cyklar felfritt sedan dess. Linus har haft det värre med balans och mod… men idag var det dags att ta tjuren vid hornen.
Sagt och gjort, efter frukost och bullbak, och lite pyssel här hemma, som hylluppsättningar och sånt, så gick vi ut. Ungarna fick ta varsin cykel (Noah började med trehjuling men slutade med traktor och sönderslitna skor!) och det börjades…
Rasmus var trög även med stödhjulen förra året, men nu gick det som en dans. Vi fick höja stödhjulen ett par gånger, så ja… det är en tidsfråga innan han drar iväg utan dom nu. Känns så bra! Och han lyser som en liten sol när det går undan. Jonathan, ett år yngre än Rasmus, cyklar kanonbra med stödhjul. Han lyser som stoltheten själv… på frågan ”Är det skönt att cykla” skiner han upp i ett ”Jaaaaa mamma, det är sååå roligt!” och sen ler han när vinden blåser honom i ansiktet! ♥
Någon annan som fått skina med stoltheten idag är Linus…! Det som började med att han inte ens kuned balansera på cykeln slutade med att han faktiskt kom iväg med bravur! Det är lite trögt med bromsen och svängarna – men det kommer! Att han liksom fått fart på cykeln och kommer framåt, det är stora framsteg 🙂 Det har blivit lite skrapsår och olyckor idag, men det är sånt som hör till. Precis som med hästar, man måste ramla av minst 100 gånger innan man kan räkna sig som en bra ryttare. Jag har sagt att det är likadant med cykel 😉
Imorgon fortsätter vi med cyklandet.
Annat som gjorts idag är lite fikabröd. Kanelbullar, snickersrutor och brysselkex. Och min favorit till middag, FISK! Dillstekt fisk med potatismos – så sjukt gott så jag skulle kunna leva på enbart det!
Idag var dagen här, dagen som jag väntat på ett tag nu. TUL = tillväxtultraljud, med komplettering av flera saker. Bland annat skulle vi prata ang igångsättning och järnbehandling.
Eftersom jag varit på antenatal (ultraljud) så pass många gånger som jag faktiskt har nu, så känner jag till de flesta läkarna där. Var glad för att ha fått tid hos den läkare som jag fått idag. Överläkaren. Han är riktigt bra och jag har goda erfarenheter av honom.
Så kom jag dit, med andan i halsgropen – jag var lite lagom sen…
Vi pratade lite, och han fick veta att det handlade om antingen järnbehandling intravenöst eller sjukskrivning. För situationen är inte hållbar. Jag är för trött – jag somnar ”rätt av” vilket inte är att föredra i min vardag. Isåfall behöver maken få vara hemma från jobbet, vilket iofs inte alls är omöjligt ändå. Men det underlättar lite om jag är sjukskriven under tiden – då finns liksom ”skäl” till att vara hemma om man säger så.
Man kollade igenom mina värden och insåg att det bästa kanske vore att sätta in järnbehandling trots att tidigare läkaren sagt att det inte är aktuellt förrän jag går under 90 i hb. I torsdags låg jag på smått otroliga 107. Brukar ligga runt 100 (98-102) annars. Men monofer-behandling blir det iallafall. Skönt… nu längtar jag till tisdag! Fick Monofer efter akutoperationen förra året, och det var effektivt.
Sen gjordes ultraljudet… blandade känslor där.
Bebis mår bra, men det visste jag ju egentligen redan. Det buffas och sparkas om vartannat där inne, och jag känner tydligt att huvudet redan står neråt.. vilket också ultraljudet kunde bekräfta. Men mina barn brukar lägga sig så tidigt, för att konstigt nog inte vända sig om igen… (bara för att jag skriver så, så kommer det säkert ske ändå nu). Nåväl… snoppen fanns kvar den också. Så namnet David kvarstår som tidigare sagts. Bad nämligen om att få könet bekräftat, varpå han tittar noggrannt och sen säger ”ja… jag skulle nog inte satsa på så mycket rosa kläder iallafall” 😉 Så det blir en David här hemma 🙂
Sen till det viktigaste – storleken. Det är ju storleken på bebisarna som gjort att jag satts igång tidigare. För att de blivit aningen stora. Noah är störst hittills med sina 4425g i v 37+2. Han var helt ok att klämma ut, inte en bristning, ingenting. Så det är egentligen inte det som är ”problemet”, men större än så vill jag helst inte få… det skrämmer liksom lite grann…
Så han mätte här och mätte där… och kom fram till att det inte alls är någon fara på taket här. Bebis beräknas bara väga ca 1800g just nu, vilket är lite i underkant. UNDERKANT?! JAG har en bebis i magen som inte ens är genomsnittligt stor, det är helt otroligt… konstigt. Vad hände liksom?
Läkaren själv trodde att detta kunde bero på min gastric bypass, att detta gjort att barnen inte blir riktigt lika stora. För Isabella föddes ju ganska precis ett år efter min operation (två dagar innan min ”ettårsdag”) med sina 3845g. Jag har tänkt att den ”låga” vikten berott på att hon var tjej – men kanske är det mer sannolikt att det är pga min operation, och att jag faktiskt inte kan äta riktigt i samma omfattning? 😉
Nåväl – detta innebär i dagsläget att det inte blir igångsättning redan i 37+0 som jag tänkt mig från början. Men då jag nämnde det här med ev snabb förlossning, att det inte finns möjlighet till barnvakt i närheten (jobbar maken så jobbar svärmor också då de har samma skift – och min familj behöver ändå en timme från att jag ringer tills att de kan vara här – sen har jag en halvtimme in till sjukhuset!) så beslutades det att man gör en ny kontroll i v 37+6 för att bedöma hur läget ser ut då. Är huvudet helt fixerat då, och inga vidare risker föreligger så kan man sätta igång det ändå. Men för en omföderska är det tydligen lite större risker vid en igångsättning – men jag brukar liksom inte ha det problemet att huvudet inte är fixerat… allt brukar vara moget och klart för att dras igång , så jag oroar mig inte över det.
Men från att vara inställd på förlossning kring den 14 maj till att veta att det blir en ny bedömning den 20 maj för att sen eventuellt sättas igång därefter, det tog lite på psyket så att säga. Var ju inte direkt det jag var inställd på… då jag liksom fått klart för mig sen tidigare att det här med igångsättning faktiskt var klart. Suck.
Nåväl – bebis mår bra, bebis har kvar sin snorre – och bebis kommer tids nog. Det kommer bli bra till slut. Dessutom ska jag få mitt järn nu – så jag får bli människa igen och faktiskt må bra resten av graviditeten ♥
Jag fick min vilja genom till sist. Efter övertalan av överläkaren himself så fick jag äntligen mitt dropp. Problemet (enligt mig) är att han bytte ut mitt venofer mot Monofer – som sen byttes ut till Ferinject. 
