Månadsarkiv: februari 2015

Ugnsgratinerad kassler med ljuvlig sås

Huvvaligen, hela dagen har vi suttit här utan internet… ”kabelbrott” i Tidan vilket innebar att vi vart internet- och tvlösa fram tills i eftermiddag. Kul värre, men dagen har ju gått ändå 😉 Fått lite annat gjort, som städning t.ex.

Matlagning också, vilket iochförsig är ett måste varje dag ändå. Idag låg en 1,2 kilo tung kasslerbit i kylen och skrek – så det blev en form med ugnsgratinerad kassler tillsammans med svamp, lök och bacon i en sås av bland annat vitt vin (matlagningsvin här) och grädde. Så gott.

11045388_10200344164042029_4616567986786085365_n

 

Receptet är som följer:

2 gula lökar
2 paket bacon
Champinjoner i önskad mängd, jag hade ca 125g (1/2 paket)
7,5 dl grädde
2 msk tomatpure
3 msk maizena redning
1 flaska vitt matlagningsvin (33cl)
1 köttbuljongtärning
1 tsk paprikapulver
Dragon, salt
1,2 kilo kassler

Hacka löken och strimla bacon. Fräs i en panna. Skiva champinjonerna och lägg i dom också. Fräs ihop en stund.
Tillsätt 2 msk tomatpure och vitt vin. Puttra 5 minuter.
Häll i grädden, lägg i buljongtärningen och krydda med dragon och paprikapulver. Låt puttra ytterligare 5 minuter.
Smaka av såsen och red av den med maizena. Krydda ev. med salt och peppar om du tycker att det behövs.

Skiva kasslerna och lägg i en form. Häll såsen över kasslerna.
Skjuts in i ugnen, 175 grader ca 20-25 minuter.

Serveras med fördel till ris och sallad, kanske som i mitt fall – klyftad tomat. Så gott!

 

Nu väntar en kväll med köttleverans och melodifestival – hoppas på ett bättre startfält ikväll än vad det varit de tidigare deltävlingarna! Jag låter tävlingen om fribiljetter till barnmässan i Skövde fortgå tills imorgon bitti eftersom jag inte kunnat kolla detta under dagen. DU TÄVLAR HÄR!

Paj med päron, banan och choklad

 

10440285_10200335808593148_1864835551210276340_n

 

Häromdagen såg jag en bild på något jag tyckte såg så sjukt gott ut, så jag la innehållet på minnet. Idag tog jag med mig Noah och gick till affären för att köpa lite marabou mjölkchoklad och päron. Bananer har vi allt som oftast hemma, eftersom vi har Isabella ”Lillapan” som älskar bananer 😉 Slängde ihop en paj som vi ska avnjuta ikväll – så bilder på resultatet kommer senare 🙂

2 stora mjuka päron
3 bananer
200g marabou mjölkchoklad
150g margarin/smör
ca 4-5 dl vetemjöl
ev några msk strösocker (det blir ganska sött ändå, med tanke på frukt och choklad!)

Smöra gärna formen innan.
Lägg i skivad banan och skalade päron som du delat i lagom stora bitar.
Bryt chokladen och täck frukten.
Vispa ihop smör, mjöl och ev. socker till en smulig deg. Täck frukt/choklad.

Skjuts in i ugnen, falsen under mitten använder jag. 175-200 grader, tills den får lagom färg,
ca en timme. Avnjuts med valfritt tillbehör, vaniljsås, lättvispad grädde eller kanske vaniljglass kan passa?

11001845_10200335831833729_6393748930696129502_n

Förlossningsberättelse

En liten flashback sådär, från min absolut bästa, lättaste och smidigaste förlossning hittills. Jonathans förlossning, januari 2011. DEN vill jag uppleva igen, igen och igen…

dsc_0009_127868924

Fredagen den 14e januari 2011 gjordes en viktskattning då man misstänkte att barnet i magen var stort. Denna visade dock att bebisen bara beräknades väga runt 3350g, bara en aning större än ”genomsnittet” för den graviditetslängd jag då var i (37+0). Jag var öppen 4 cm och huvudet låg fortfarande väldigt långt ner precis som några dagar tidigare. Jag var mjuk runtom och ”redo för förlossning” så sett.
Man började prata om utebliven induktion, vilket gjorde mig helt förkrossad. Jag orkade liksom inte mer, kunde knappt röra mig längre utan att få extremt ont. Nätterna var en ren plåga då jag knappt kunde vända mig om längre. Jag var då ganska stor och tung, vilket med säkerhet spelade in i hur jag mådde – såklart.
Läkarn valde sen att ”kompromissa” och sätta igång mig på måndagen om det inte hänt nåt under helgen.

Helgen gick… men låååångsamt! Det blev måndag morgon…

Jag sov knappt nåt alls under helgen, åtminstone inte på nätterna. Natten mellan lördag-söndag var jag vaken hela natten pga sammandragningar. De gjorde inte ont, men besvärade mig till viss del så jag valde att vara vaken. Natten mellan söndag-måndag sov jag ett fåtal timmar bara. 2-3 kanske…

I bilen kände jag ingenting, sa till o med till Conny att jag inte ens kände mig gravid längre. Det kändes jättekonstigt… ingenting stämde liksom med verkligheten, av vad jag kände då.Jag hade inte ont, kände inte en sammandragning, inte ett tecken… var inte ens illamående längre!!
Kl 8.30 kom vi in på förlossningen, nu började det… det som jag trodde skulle ta ganska lång tid.

Man tog vattnet direkt och kollade min status.
Denna läkaren gjorde bedömningen att huvudet nu låg bakåtriktat (jaha??) och jag var öppen 3 cm – men det gick att töja ut till 4. Ctg gjordes och hjärtljuden uppmättes till ca 160 bpm.
En kvart senare fick vi ett annat rum. Rum 21 blev våran ”bas”.

Jag o Conny vankade av och an i två timmar. Man väntade på att det kanske skulle kunna dra igång självmant. 3-4 kortare sammandragningar i slutet av denna tid bara, det var det enda. Inget smärtsamt, inget ont alls.
Sen kom det… det jag fasat för… Barnmorskan kom in med droppåsen. Syntocinon. Mardrömmen… jag ville inte ha dropp, inte alls… hade hoppats på att klara mig utan den biten..

10.45 kopplade man på droppet. Jag reagerade direkt. Första tendensen till värk kom redan efter några minuter. Fem minuter kanske. Oj… vad är nu detta? Jag har ont sa jag…
Fick en Alvedon också, för min huvudvärk – troligen spänningshuvudvärk då jag varit nervös inför dropp.

11.08 ökade man droppet till 40ml/h. Värkarna tilltar direkt i intensitet. De blev nu regelbundna och kom med tre minuters mellanrum. Pust och flämt… shit, vad fort det går nu…
Conny fanns vid min sida och masserade ryggslutet hela tiden för att ”avleda” mig lite, guld värt – verkligen!

11.28 ökades droppet ytterligare, nu 60ml/h. Jag började få riktigt ont nu och ber snart om nån säkerhet… alltså nåt mot smärtan. Jag vill ha smärtlindringen klar. Vi pratade om att jag skulle ta en varm dusch och duschen gjordes iordning… dit kom jag aldrig…

11.50 bytte vi rum och jag gick med raska steg mot förlossningssalen, mitt emellan två värkar. Fick stanna i dörröppningen och Conny stod bakom och fortsatte massera, jag andades på…

12.00 Status: 5 cm öppen… jag pustar av lite besvikelse och säger typ ”jaha, jag trodde det var mer än så!!” men får till svar att det kan gå fort nu eftersom jag är omföderska… (så rätt hon hade!) Jag får tillgång till lustgasen, med 50/50.

12.05 ökade man droppet igen, till 80ml/h… smärtan blir än värre! Jag ber om att de höjer gasen, och har nu 60/40 i slangen…!

12.10 Status: 9 cm öppen och klart att ”släppa fram bebisen mentalt” som hon uttryckte det.

12.12 Första tendensen till krystvärk…?

12.13 Ett tryck neråt… Eftersom jag är rädd att spricka så vill jag vara säker på att jag är helt öppen innan jag krystar… ifrågasätter status.

12.14 Status: 10cm öppen och allt är klart. Jag försöker samla mig… och börjar krysta. Lustgasen sänks nu till 50/50 igen..

12.25 Huvudet syns…

12.35 En pojke föds, en liten Jonathan ser världens ljus och berikar sina stolta föräldrars liv med extremt mycket kärlek.
Jonathan vägdes och mättes. 3905g och 51cm.
Född 17 januari 2011, kl 12.35

Min egen status efter förlossningen:
Inga bristningar eller sprickor.
Blödning 50ml, +100ml efter att moderkakan lossnat. Totalt 150ml.
Blodtryck 125/70
Puls: 70
Använd smärtlindring: Lustgas och Connys massage! 🙂
Förlossningsställning: Ryggläge (ej gynställning!)

Jag går upp och duschar och får sedan tillbringa en tid i ”sviten” som den så fint kallas. Efter sex timmar ska en barnläkare komma för undersökning, och sen ska vi få åka hem!

Lite tankar ganska direkt efter förlossningen:
Denna förlossningen var verkligen en otrolig upplevelse! Från början till slut. Jag svarade direkt på syntocinonet, vilket jag varit lite rädd för att jag inte skulle göra. Sist gick jag med droppet i nästan fem timmar totalt. En pina, verkligen. Nu kom värkarna direkt!
Jag lyckades att andas mig igenom värkarna en bra bit på vägen ändå, enligt mig. Hade nog klarat mig en stund till om jag velat, men ville ha säkerheten där, lustgasen. Och när den väl fanns till hands så åkte den ju naturligtvis fram 😀

Något som jag är otroligt glad och tacksam för var att jag fick bestämma mycket själv. Jag och Conny fick liksom sköta hela förloppet på egen hand typ, barnmorskan fanns mest som ett stöd. Ville jag något så frågade jag, och fick svar. Hon, barnmorskan, var coollugn och agerade superbra!
Jag la mig på rygg efter att vi kommit in i förlossningssalen, och var då öppen 5 cm. 12 minuter senare var jag helt öppen, vilken känsla! Vad fort det gick!! 🙂 Jag fick krysta redan vid 9cm om jag ville, men valde att vänta just för att jag var rädd. Var även väldigt rädd för att börja krysta, med tanke på huvudet…
Men nu fanns där ingen barnmorska som hävdade att det bästa var om huvudet fick ”sitta fast” mellan två värkar, så att det sprängvärkar i hela underlivet typ…! Det fanns heller inte någon som tvingade upp/isär benen… jag gjorde som jag ville helt enkelt.
Å fy tusan vad lätt det gick då! Jag fick göra som jag tyckte kändes bra och rätt, och resultatet var ju underbart.
En klockren förlossning, med klockrent förlopp och klockrent resultat.
Är grymt nöjd över upplevelsen och har givetvis förhoppningen om att få återuppleva detta ännu en gång i livet

Barnmorskebesök, se sanningen i vitögat

 

 

 

1509694_10200332877359869_7727801369571061082_n
Lite ”Råslättsfeeling
” över denna bild kan jag tycka… de som bor/bott på Råslätt (Jönköping) vet vad jag talar om… men såhär ser det ut i delar av Skövde… 😉 

 

Dags för barnmorskebesök idag… fick ju avboka det förra veckan pga sjukdom – så idag var det dags. Hon ringde upp ganska snart efter min avbokning eftersom hon ville ta mitt immuniseringsprov i ”rätt tid”, så det blev en sväng dit idag (tur att jag har en svärmor som ställer upp och lånar ut sin bil när våran befinner sig på verkstad – vilket är lite på ”obestämd tid” vad det verkar som)…

Hoppsan ja, bara att se sanningen i vitögat där ja… +15kg sen graviditetens start… jag vet att jag inte ska hetsa så mycket över det, men det är klart att jag blir lite nojjig. Förhoppningen är att jag inte ökar så mycket mer nu – och vi kollade också vad jag låg på med Isabella… om jag har som mål att inte överskrida det så har jag ca 8 kg tillgodo… men jag hoppas slippa dom åtta kilona… Nu stannar vi här. Inte ett kilo till vill jag gå upp.

I övrigt var allt ok för veckan. Hb 105, bättre än så kan det väl knappast bli utan infusioner (vilket läkaren är ovillig till i dagsläget, suck). Hjärtslagen hos bebis visade sig ligga på 148… jag minns inte vad de säger är typiskt för pojk resp. flicka – men nu vet vi ju könet på bebis i vilket fall som helst 🙂 P-glukos 4,2 trots att jag var relativt nyäten 😉 Och ja… allt var väl egentligen så bra det kunde vara. Vi konstaterade att det är skönt att jag faktiskt kan njuta av en graviditet på så vis att jag slipper krämpor hit och dit vilket jag alltid haft annars… Kör jag igångsättning så är det ju trots allt bara 10 veckor kvar nu ♥

 

Långa dagar på dagis

10407635_10200315360641962_8460109859949790552_n

Nu tilhör jag ju den sortens människor som inte använder mig av barnomsorg, vilket många redan vet och är införstådda i. Men jag säger heller ingenting om dom som faktiskt valt att använda barnomsorgen – alla har vi våra skäl till att använda oss av den, likväl som en del skippar den.
En del använder sig av de här 15 timmarna i veckan vilket många gånger kan vara bra för barnen, ur sociala aspekter. En del stoppar in barnet på förskola/dagis under tiden de är arbetssökande eller liknande, vilket jag anser kan vara helt okej…

Men jag kan inte annat än reagera när jag läser artiklar som den här. 55 timmar i veckan på dagis, det kan ju inte vara bra för någon tänker jag spontant. 55 timmar i veckan ger ett dagligt snitt på 11 timmar… vem jobbar elva timmar på en dag?? Det finns lagar som styr och bestämmer för oss vuxna, men vem tar hänsyn till barnen i de här fallen?

Om vi nu hade haft dagis till barnen här hemma, om jag hade jobbat – då hade vi ändå strävat efter så korta dagar som möjligt.. Jag kanske hade jobbat deltid, alternativt att man pusslar lite då maken faktiskt jobbar tvåskift och hade kunnat hämta/lämna andra tider. Man hade ju försökt lösa det på bästa sätt – utifrån barnens bästa.
Nu är vi väldigt nöjda att vi har det som vi har det, och att jag kan ha barnen hemma tills de börjar skolan/förskoleklass. Efter egna efarenheter tillsammans med sånt som framkommit om dagisverksamheten på vår ort – så är jag ännu mer fast beslutsam – våra barn sätter inte sin fot där.

Och hur bra dagis än må vara för barnen – så ser jag ingen anledning alls till att ha barnen på dagis 55 timmar i veckan… man får verkligen ingen tid alls tillsammans med sina barn… Är det så man vill ha det? Eller varför skapar man sig denna tillvaro?