För ca fyra veckor sen hände något riktigt tragiskt, något som tog mig hårdare än vad jag faktiskt kunnat tro att det skulle göra. Men det tyder väl egentligen på att jag är en medmänniska även jag.
Vårat förflutna är väl kanske inte det bästa precis. Men idag skiter jag faktiskt i vilket om jag ska vara ärlig. Livet idag såg annorlunda ut för oss båda, jämfört med hur det såg ut då. Vi gick vidare, vi skapade oss två nya, helt olika liv. Bra liv. Och ändå hände det här? Ofattbart.
Ingen människa ska behöva möta döden i så tidigt skede. Ingen.
Jag och barnen var till kyrkan imorse. Det är din begravning idag, jag valde att inte närvara. Med respekt för både dig och dina anhöriga. Men jag deltog på mitt sätt. Det ljus jag tände i kyrkan, det ljus jag sen kom att sätta i ljusbäraren, det ljus tillägnade jag dig. Bara dig. Det var ditt. Där och då var tankarna enbart på dig och dina anhöriga. De kan behöva det nu. Tankar, styrka och en tro på framtiden.
Idag är mina känslor väldigt kluvna. Men jag är ledsen. 33 år är ingen ålder. Det finns ett barn där ute som är faderslöst idag, visst finns en pappa – men inte i livet. Det finns en kvinna där ute som nu mist sin livskamrat. Det finns ett par föräldrar som mist sin son, syskon som mist sin bror. Döden tog dig alldeles för tidigt. Må du nu få vila i frid.