Månadsarkiv: maj 2014

Det händer något…

10383585_4363490940762_538255617767443538_n
Nattmat för min del, jordgubbar och webb-tv 🙂

Blodvärdet har börjat att öka, hela 93 idag. Wow! Det händer något… jag är ju fortfarande väldigt yr, trött och illamående men det går ju bevisligen framåt. Och som det ser ut nu så kommer jag åka hem innan helgen är slut. Imorgon alltså. Nya prover ska tas imorgon men det lutar åt att jag förmodligen kommer hem då. Beror väl lite på mitt mående också kan jag tro.

Jag kan ju stå och gå nu, men det är jobbigt. Känns sjukt det här… från att springa på löpbandet till att knappt orka gå till toaletten. Denna förändring på en handvändning!
Ryggen protesterar hej vilt, den gör bokstavligt talat svinont. Kan ju vara för att jag sover på en sjukhussäng om nätterna och knappt är rörlig på dagarna heller vilket gör att man nästan varit sängliggande i en vecka snart.
Värken i axlarna (som kommer efter op) har åtminstone gett sig nu. Himmelska känsla! Underbart!

Nu blir det snart lunch på sjukhuset och därefter får vi väl se om jag kanske får besök idag. Annars får jag haffa en rullstol och masa mig ut till fiket. Kaffet här på avdelningen var inte så gott som jag hoppats på 😉

Bakslag och vinnare av tävling

10426603_4362523916587_8127465392496041094_n

Fredagen är kommen och till ända – och än är jag inte hemkommen. Vet inte om jag kanske kommer hem i helgen eller först i början på nästa vecka…

Idag kom iallafall ett bakslag, enligt mig. Kanske inte enligt andra, men för mig är det jobbigt och känslosamt.
Jag sa till under förmiddagen att något var knas. Jag kunde inte kissa. Det funkade inte. Troligen var att magen ”sagt upp sig”. Först flera timmars tjatande senare kom de med ett lavemang, men då hade jag fixat den biten själv… för första gången på fem dagar 😉 MEN… kisseriet var som bortblåst. Det gick inte.

Vid det läget hade jag så ont att jag kved. Känslan var värre än den värsta förstoppningen jag haft! Det var sinnessjukt så ont det gjorde… men det gick verkligen inte.

De kollade med ”blädderscan” och mätte. Den visade över 700 ml urin i blåsan. Tack för det! Hon sprang till läkaren och kom genast tillbaka med order om kateter i minst en vecka. Jaha? Jag hade bara tänkt att ev. få hjälp med att bli tappad i värsta fall. Nu kommer jag till och med få ta med mig påsen hem!
Gissa om man känner sig som tant Agda 97 år nu? Känslan är väl inte alltför rolig…

Efter några försök var den iallafall satt och jag fick börja vänja mig. Lättare sagt än gjord. Det är ju svårt att både sitta, stå och gå nu… Men hellre en vecka än permanent. Risken finns tydligen att blåsan skadas om man inte låter den vila nu… bara för att den varit så uttänjd. (just den biten känns otroligt kul eftersom jag faktiskt sa till från början!)

Nåja jag överlever ju den här pärsen också, det löser sig. Även om jag tycker att det är jobbigt, pinsamt och rent av skamligt. Jag är liksom 30…

Sen fick jag en intravenös behandling med monofer idag, likvärdig ferinject. Väl behövligt. Blodvärdet har ju stabiiserat sig på 87 vilket inte är så bra. Så idag blev det iv-behandling. Imorgon innan 06 tas nya blodvärden… hoppas på ett bättre resultat!

 

Vinnarna av cirkustävlingen då? Vilka blev det? Jo, Nathalie och Jenny. Grattis. Jag kontaktar er per mail, vilket också Cirkus Scott kommer att göra!

Ingen hemgång i syne…

10372052_4361238524453_9202800724515604878_n

Det blir inte någon hemgång idag heller, men det förvånar mig inte. Samtidigt så känner jag det som att det är bäst att stanna ett tag till i vilket fall som helst, även om det är långtråkigt på sjukhuset.

Blodvärdet ligger nu stabilt på 87, dvs inte nån jättesiffra dirakt. Jag kommer få intravenös järnbehandling, med ferinject. Effektivare än Venofer tydligen, och med mindre risker för allergiska reaktioner, så det känns ju bra. De ska sätta in den behandlingen så snart det går.

Om 4-6 veckor ska min lever kontrolleras ytterligare också, då man redan under min galloperation såg att mina vener är tjockare än vanligt. Detta kan (men behöver inte) bero på en blodproppssjukdom. Jag hoppas att det är falsklarm såklart, men kanske bättre att göra som dr K säger, att ta det säkra före det osäkra och kolla det istället för att spekulera 🙂

Nu blir jag kvar här och dagarna kommer gå ut på att försöka äta, vila och komma igång med magen. Kroppen och jag är inte riktigt överensännu, även om vi faktiskt börjar sträva åt samma håll 🙂

Direkt från sjukhuset

10342826_4359136871913_1308667792477403749_n

Jag måste ändå säga att jag har det ganska bra…

MIn pappa och lillasyster kom på besök imorse, hastigt och lustigt, väldigt oväntat. Men så uppskattat! Besökstiden här börjar ju kl 09 så det var väl alldeles lagom efter lillasysters körlektion 🙂

Sen har maken och alla barn varit ut till Hjo idag, för att gå på marknad och tivoli. Jag hade också velat, men läkaren tyckte inte heller att det var läge för hemgång ännu. Jag kan inte annat än att hålla med. Känns tryggare här på något sätt.  Här vet jag att jag får smärtlindring om/när jag behöver och att det finns resurser att klara av de situationer som faktiskt kan uppstå nu.

Efter sitt Hjo-besök kom de iallafall hit en sväng. Mamma hade skickat med en dator, så nu kan jag blogga utan sjuhundra stavfel pga telefonens autokorr, och jag slipper de minismå tangenterna 🙂 Dessutom har svärmor skickat med en hel hög tidningar så jag har en del att läsa 🙂 Så nu tar jag lite välförtjänt mammasemester här på sjukhuset (skämt o sido!)

Jag mår bättre än igår, det gör jag. Idag har jag till o med orkat gå upp och duscha. Det är stora framsteg. Jag går utan gåbordet och jag har gått ut till pressbyrån fram och tillbaka (även om det var förbannat jobbigt). Men allt äår jobbigare, allt är svårare nu. Jag är trött och matt, jag blir yroch andfådd. Jag blir så otroligt glad när jag får besök, men jag orkar knappt visa det. Det är jobbigt att inte ens kunna visa att man är glad liksom…

Samtidigt är det så mycket tankar i huvudet nu. Det känns som att jag faktiskt får vara förvirrad. Jag får vara tankspridd. De sista dagarna har varit kaotiska för både mig och mina närmaste.
Vad hade hänt om jag inte hade vaknat vid tvåtiden natten till tisdagen? Om inte maken vaknat när jag drämde till honom mitt i natten och skrek efter ambulansen? Om han inte insett allvaret?
Vad hade hänt om jag varit kvar i Falköping hela tiden? Om jag kommit till en annan kirurg än de jag kom till på tisdagsmorgonen? Hade bedömningen varit en annan?

En likblek person som kommer in med 2,5 liter blod i buken, ett lågt blodtryck och ett riktigt lågt Hb kanske inte riktigt har alla odds på sin sida… Jag vet iallafall att jag vaknade med blodtransfusionen som ett faktum, den var redan ikopplad. Något jag sagt i hela mitt liv att jag aldrig kommer ta emot… nu gjorde jag det…

Tacksam att jag lever!

image

Lagom uppsvälld men SÅ tacksam för livet!!

Här ligger jag, på kirurgisk akutvårdsavdelning. Har varit här sen natten till tisdag. Kom till akuten vid 2.30 och upp till kava vid 05 typ. har typ inga minnen alls av natten… (Ska begära journaler innan hemgång). På morgonkvisten kommer läkarna in och berättar att det troligtvis blir operation.

Jag får panik IGEN men inser att jag inte har något val. De kommer in o klämmer på magen o sen blev det visst bråttom. Jag kunde inte stå men nu skulle jaG minsann duscha åsså ner på operation. NU! Hujedamig vilken pärs det var!!

jag frågade typ alla hur stor risken var att jag skulle dö – ingen gav mig raka svar. Antingen fick jag ett vajande svar eller inget alls. Paniken grep tag om mig och jag bröt ihop innan de sövde ner mig…

Vaknade upp på IVA/uppvak och låg i en drös av slangar. Det med mediciner här o där, kanyler och maskiner. Jag fattade inget men fick snart förklarat att jag hade 2,2 litet blod de fått ut ur magen – samt att jag blött ytterligare 300ml i dränaget. 2,5 liter!! Enligt kirurgen över halva min blodmängd! därmed fick jag dessutom ta emot blod – så några extra tankar har idag gått till den vänliga själ som givit mig blod ur blodgrupp B-pos!

20 timmar efter min ”omop” fick jag komma upp till avdelningen igen. mer död än levande fortfarande men efter vad jag då fått veta så var jag glad att jag levde. Ett drän i magen hade jag, och morfin intravenöst med jämna mellanrum. Men det behövdes.

Jag försökte ställa mig upp flera gånger under förmiddagen men utan vidare framsteg. Först under eftermiddagen lyckades jag gå till toaletten MED GÅBORD! Förstå känslan av att känna sig som en  ynklig tant på 98år liksom när man faktiskt bara är en ”ung och fräsch 30-åring” som sköterskan inatt sa (eller säger man skötare när det är den manliga sorten?)

har haft besök under dagen också, av både make, barn, föräldrar och min kära syster. underbart!! jag har dock lite svårt att visa hur ont jag har när andra ser mig – men det är ju sån jag är… Å mina föräldrar ser nog ändå – vare sig jag vill eller ej 😉

ikväll drog dom dränaget också. Kan ju säga att det var en av de mest obehagliga känslor jag känt. sköterskan sa innan att det nog bara handlade om 3-4 cm slang som skulle ut. Jo visst – TJENA!! Det kändes som att hon drog ut en 30cm lång ORM ur magen på mig. Som sprattlade på vägen ut! Ingen mysig känsla – men skönt att bli av med! Nu kan jag sitta upp igen….

 

kan även meddela att tävlingen av cirkusbiljetter pågår till fredag lunchtid – detta för att jag inte har möjlighet att utse vinnare härifrån <3