Jag heter Emma Philipsson och jag är en feministisk, kristen småbarnsmamma, poddare och doula som svär lite för mycket och tycker att det är skittråkigt att vara gravid. I mars 2015 startade jag Förlossningspodden för att jag tyckte att det saknades ett samtal om födande och om oss som blir föräldrar. I varje podd pratar jag med en inbjuden gäst om ett tema kring födande. Podden spelas in i min jobbstuga (utanför vårt hopplösa hus som aldrig blir färdigrenoverat) i Haninges skogar. I det hopplösa huset bor jag tillsammans med min fru, vår son och vår hund. Nu är jag gravid igen och väntar vårt andra barn i februari. Välkommen till min blogg!

Annons

Jag, Uppsala & tvätt-terapi

Först och främst – TACK alla som Swishat!! Jag är rörd, stolt och himla himla lättad (och förvånad!!)

Idag är jag så trött på mitt eget babbel och kanske också trött på tekniskt strul.
Igår svarade jag på några mail, just för att det var frågor om saker som direkt rörde avsnittet med mig.
Sen beställde jag några grejer till studion, lagade middag så att min fru som jobbade lite kortare dag skulle slippa fixa det.
Och sent på eftermiddagen satte jag mig på tåget till Uppsala.
Och det ska sägas – jag var nästan hög på känslan av att sitta helt själv med musik i hörlurarna och bara vara. Ingen bebis, inget större barn, bara bara jag och mina tankar.

I Uppsala pratade jag kring temat stöd under och efter en födsel. Jättespännande att träffa så många kloka doulor och barnmorskor även om jag inte direkt var supersocial eller särskilt smart. Jag tror det blir så när man har en tvåmånaders hemma som ändå upptar ens tankar och framför allt hormonella system (och orsakar viss trötthet..)
Sen satte jag mig på tåget helt till Sthlm.
Dödstrött. Men nöjd över en härlig dag.

Idag ska jag tvätta, vika tvätt, organisera tvätt och bebisgosa utan att svara på mail eller uppdatera mig någonstans.

Variationen just nu är underbar! Till och med tvättande känns som en schysst och avkopplande dagssyssla.

Annons

Ingen aning

Jag vet inte hur mycket det framgått men det råder någon sorts kontrollerat kaos i min del av Haninges skogar.
Delar av min utrustning har lagt av helt och gjort andra delar obrukbara och i korthet måste jag köpa en ny utrustning.
Det gör att jag i nuläget verkligen inte har en aning om vad jag ska sända imorgon.
Något ska komma ut, det kan jag nästan lova. (Nästan!)

Men som jag fått tips om både här på bloggen och via mail,
jag ska dra igång en kort Swish-kampanj nu och vill ni så får ni jättegärna hjälpa mig.
Om du som läser det här och gillar podden vill hjälpa mig så får du gärna Swisha en femma eller en tia till 070 443 1999
Det skulle hjälpa mig massor!
Jag tjänar pengar på podden (nu) men det finns inte plats för stora studioutgifter i min budget än.

Och – OM det eventuellt blir något överskott från min lilla kampanj så ger jag det till Femdefenders.

Annars går jag mest runt och längtar efter min fina syster som varit här, och vill tillbaka
till påskmiddagar och promenader under helgen.
Fast just idag tror jag kanske att den malande småångestaktiga längtan är lite bra. Annars skulle jag stressa ihjäl mig över HUR i hela friden jag ska lösa det här med morgondagens avsnitt.

Annons

Förlossningsdepressioner

Veckans avsnitt handlade ju bland annat om förlossningsdepression.
Någon skrev nyligen i ett mail ang medverkan i podden
”men min berättelse är bara positiv” underförstått att den därför kanske inte passade i podden.

Trogna lyssnare vet att jag ibland efterlyser positiva berättelser eftersom att gängse uppfattning tycks vara att om allt gått bra så blir det inte så bra poddmaterial (inget kunde vara mer fel!)
Men, ju längre jag jobbar med detta ibland märkliga jobb desto mer inser jag att en berättelse om det som andra uppfattar som hemskt kan vara en rätt härlig berättelse om när någon födde barn.
‘Det blev nån komplikation, visst, men ändå vilken grej’ – typ.
Och tvärt om. En berättelse om en fin förlossning kan bli en berättelse om något helt annat, svårare.

Idag har jag fått mail från alla möjliga känslolägen.
Från förtvivlade nyblivna föräldrar som i denna stund gråter och bär runt sitt barn, till föräldrar som först nu inser att de själva hade en förlossningsdepression. Att det var en sjukdom, inte deras brist på kärlek, förmåga eller föräldraskap.

När det gäller nedstämdhet eller depressioner tänker jag ofta att det finns två anledningar till att man inte söker hjälp. Antingen att man innerst inne tror att det faktiskt är på väg att vända och kanske att det finns yttre naturliga förklaringar så som sorg eller jobbiga förändringar.

Eller att man inte orkar. Att det är som cement i kroppen och själen och att allt inklusive att få hjälp känns hopplöst.
Om det är pga de sistnämnda skälen man inte söker hjälp så tänker jag att det är viktigare än någonsin.
Om du mår dåligt – prata med din barnmorska, ring vårdcentralen eller be din partner eller en vän att hjälpa dig söka hjälp!

Annons

18000kr någon?

Var det jag som var så lycklig över att jag orkade jobba rätt många timmar över helgerna och då bla få ut poddavsnitten varje vecka?
Hej och hå vad allt flöt på..
Det måste ha varit innan stora sömnbristen, närhetsfasen och inte minst – då när all min tekniska utrustning SAMTIDIGT kastat in handduken.
Är det någon som har 18000kr över?

Kanske tar sömnbristen ut sin rätt så som jag reagerar men det är en klen tröst.
Det enda vettiga nu är att gå och lägga sig!

Over and out.
(Imorgon måste bli en bättre dag!)

Annons

Sjal? Bärsele? Hjälp!

Jag har fått dille på svindyra, onödiga, söta och säkert miljöovänliga Starbucks Cappuccino.
Jag tillåter mig själv en om dagen, alltid efter förskolelämning när jag städat köket och plockat undan kaoset med skor och vantar som liksom släppts i farten.
Då sätter jag mig med min cappuccino och njuter av sovande bebis och diskmaskinsljudet.

IMG_8073

Annars är jag rätt fast här i mitt soffhörn.
Didrik har sin mest påtagliga närhetsfas just nu och det enda som blir gjort är sånt jag kan göra från telefonen eller kanske med ett barn på armen.
Also – bärselen som räddade min helg (och som beställdes i panik pga sagda närhetsfas) funkar inte lika bra nu. Eller, den funkar inte alls!

IMG_7946

Jag får inte till inställningarna och det känns inte som att varken han eller jag tycker att det är bekvämt.
Så om vi båda njöt av nyhetens behag eller om det var något annat när jag i helgen lyckades kratta löv (som inte krattades i höstas pga enorm mage) vet jag inte.

Jag har en sjal som jag aldrig har blivit vän med hur mycket jag än försökt och när jag skriver detta inser jag – jag borde kontakta Ulrika Casselbrandt!
Hon är bärcoach (ett ord som blir väldigt logiskt och tydligt när man står med ett gallskrikande barn!!) och jag vet att hon kan ALLT om och håller kurser i sjalbärande.

Vad har ni för erfarenhet av bärande? Sjal? Sele? Är det en invänjningsperiod för alla? En tröskel jag måste över?

annons