Jag heter Emma Philipsson och jag är en feministisk, kristen småbarnsmamma, poddare och doula som svär lite för mycket och tycker att det är skittråkigt att vara gravid. I mars 2015 startade jag Förlossningspodden för att jag tyckte att det saknades ett samtal om födande och om oss som blir föräldrar. I varje podd pratar jag med en inbjuden gäst om ett tema kring födande. Podden spelas in i min jobbstuga (utanför vårt hopplösa hus som aldrig blir färdigrenoverat) i Haninges skogar. I det hopplösa huset bor jag tillsammans med min fru, vår son och vår hund. Nu är jag gravid igen och väntar vårt andra barn i februari. Välkommen till min blogg!

Annons

Let’s talk about pms…

Efter varje förlossning har min mens blivit hemsk till en början. Både för att jag blöder mer men också för att mina hormoner är bananas. Jag har rätt dålig koll på min cykel men nu tror jag att min pms är värre än någonsin.
Jag ska inte säga att jag hoppas att det är pms, (jag ser inte fram emot en ny vidrig pms) men då vet jag iallafall vad det är.
För den här helgen går till historien!!
Jag är in i märgen arg. Världen är dum i huvudet och det värsta av allt är att jag hela tiden är medveten om att jag är den som skapar det mesta av stök och friktion. Vilket gör det värre.
Jag har länge tänkt att jag ska börja lyssna på Pms-podden så ikväll när barn sover och tvätt ska vikas så tänkte jag lyssna på ett avsnitt.
Och så skulle jag vilja ha ngn form av pms-app.
Finns det?
Hur har ni fått koll på er pms? Är det fler som fått vidrig pms precis när mensen dragit igång men där det sen lagt sig?
Ge mig era bästa tips och erfarenheter!! /Mvh Ledsen och svinsur

Annons

Missfall & slitet med att bli gravid

Jag minns inga detaljer, ingen årstid och inte vilken insemination i ordningen det var.
Men jag var gravid.
Kanske var det efter femte försöket och kanske var jag förvånad över hur allt i mitt liv ofrivilligt hade satts på vänt iom försöken att bli gravid?
Jag andades, sov, planerade jobb helt utifrån resor till Köpenhamn.

Alla hundratals mil på X2000 ner till Köpenhamn där jag ofta gjorde extra ägglossningstester på bullriga toaletter för att analysera lite extra. Var det verkligen rätt dag att åka? Skulle vi verkligen bli gravida nu?
Jag höll balansen medan tåget krängde och försökte pricka stickan, gömde den sen i en pappershandduk och balanserade tillbaka till min plats.
Sen satt jag diskret och analyserade strecket med pappershandduken fortfarande i handväskan.
Jag vet inte hur många avsnitt av Förlossningspodden som redigerats på X2000 mellan Sthlm-Köpenhamn, men när jag inte hade ångest över om jag åkte på rätt dag, om jag skulle hinna tillbaka till hämtning och vissa gånger nattning, så satt jag med datorn i knäet och jobbade.

Men så en dag visade stickan att jag var gravid. Jag minns så lite. Har så få känslobilder sparade i mitt minne. Men vi blev glada. Lättade. Försiktigt rosiga om kinderna.

”Två barn!?” Skulle vi verkligen få uppleva det?
Fast ändå var det något som naggade och gnagde.
Det var inte enbart oro, det var andra saker. Plusset på stickan hade visat sig långt senare än med första barnet och jag hade en vag känsla av att det kanske inte skulle hålla hela vägen. Men jag installerade ändå en gravid-app och började försiktigt hoppas.
När jag började blöda tio dagar senare var det inte sorg över ett liv som kunde fått bli.
Det var istället en vrålande trötthet som fullkomligt lamslog mig.
Jag var arg, ledsen och så vansinnigt trött.
Inte en resa till orkade jag göra. Och inte en enda krona ville jag lägga ut på fler försök.
Jag orkade inte försöka igen.

Jag minns att jag var arg för att jag ändå försökt börja förbereda min kropp. Minns att jag hatade folsyretabletterna.
Och mest av allt hatade jag att jag blev så arg att jag inte ens orkade sörja.

Jag köpte cigaretter. Kanske som ett extra fuck you till folsyra och till min kropp.
Det var många år sedan jag slutade vaneröka och cigaretter är på inga sätt goda efter så lång tid.
Men jag köpte cigaretter på väg hem och jag satte mig i vår vedbod för att inget barn och ingen granne skulle se mig.
Sen avinstallerade jag min gravidapp, glömde med ens vilket det beräknade förlossningsdatumet hade varit och så tände jag en cigg.
IMG_8772
Jag vet inte var impulsen att ta en selfie kom ifrån, men jag tog en selfie med ciggen i munnen och en tom blick.
Fast egentligen var jag inte tom utan full av trötthet och ilska.

Några timmar senare kom gråten. Den varade bara ett kort tag, men det var skönt.
Kanske tog det en eller två månader tills jag blev gravid igen? Det enda jag minns är att tröttheten och ilskan höll i sig, kanske hela vägen till nästa graviditet.
När stickan visade positivt nästa gång så kändes det annorlunda på en gång. En vän påminde mig nyligen om att jag sade det redan då.

Jag struntade i att installera någon gravidapp men jag outade graviditeten i en intervju i DN. När artikeln skulle gå i tryck tror jag att jag skulle vara precis i vecka 12. Jag minns att jag tänkte att om vi hade fått missfall vid det laget så fick det vara så. Att det inte går att jinxa en graviditet och att jag ändå aldrig skulle orka försöka fler gånger då.

Jag skriver det här dels för att vi måste prata om missfall och om hur svårt det kan vara. Men också om hur vansinnigt förlamande jobbigt det kan vara att försöka bli gravid. Att det kan vara så fruktansvärt och slitigt att den stora sorgen med missfallet i första hand handlar om att man då måste fortsätta försöken att bli gravid.

Kärlek till alla som sörjer ett missfall eller just nu försöker bli gravida.

Annons

Dö av sömnbrist..?

IMG_9901

Tack för all fin respons kring att vi pratade missfall i dagens avsnitt med Brita.
Jag ska försöka hitta min ”missfallsbild” och publicera den. Inte för att jag är så stolt över den(!) men för att den ringar in något om vilken sorg missfall kan innebära.

Annars kan jag meddela att det är 3 timmar och 26 minuter tills jag får gå och lägga mig.
Att det går att överleva på så lite sömn som jag fått inatt är obegripligt. Så obegripligt att jag tänker göra kväll klockan 19 när jag nattar stora barnet. Och fram tills dess kommer jag räkna ned och hålla mig i något stadigt…

Annons

Sista sekunden

Let’s just say – om jag alltid varit dålig på framförhållning så har den aldrig varit sämre än nu.
Morgondagens avsnitt spelades in igår och blev färdigt precis nyss. En timme innan det ska läggas ut…
Men det blev ett väldigt fint (och roligt) avsnitt.

Nu ska jag hänga med en av mina fina systrar som är här från Berlin.
IMG_9922

Den som INTE ska hänga med en syster borde lyssna på senaste avsnittet av podden This american Life, avsnittet ”I’m fat”
Ett så otroligt viktigt och bra avsnitt! Lyssna och njut!
IMG_9923

Annons

Svensk förlossningsvård

IMG_9780
(Vilken politiker/forskare borde jag bjuda in till podden för att prata svensk förlossningsvård? ALLA tankar och tips tas tacksamt emot!)

Nu är det sommar och det har börjat igen – kaoset på förlossningsavdelningarna. Eller borde jag säga skriverierna om kaoset?
En barnmorskevän berättade att förr var det ett tryck mellan mars och september, sen mattades det av.
Nu är trycket hårt året om.

Jag har inte skrivit om kaoset eller instagrammat argt heller för den delen.
Och delvis har det att göra med att jag förstår alla gravida som är nervösa, och det sprids så mycket om det ändå.
Men det har också att göra med att jag är trött.
Trött på att svaren för situationen i Sthlm (som jag kan bäst) enligt politiker skulle lösa sig iom den nya förlossningen på St Görans 2019.
Men den skulle inte lösa något, den skulle få situationen tillbaka till samma ohållbara situation som när BB Sophia fanns.
Nu är den dessutom uppskjuten till tidigast 2021 och by then kommer behovet efter ännu en lösning vara skriande.

Men jag saknar min ilska.
Det är tusen gånger lättare att hantera frustrationen och faktiskt sorgen över hur det ser ut när man också är arg istället för trött.
Och gällande kvinnors hälsa och brist därav kommer jag alltid kunna bli arg. Men känner ni någon smart idéhistoriker/annan person som forskar kring attityder eller skeenden och kan lära oss mer? Eller vet en politiker jag borde prata med? Hit me! Om jag inte är arg och eldar upp andra kanske jag kan göra något (vettigt?) själv!