Personligt

Annons

Om att överleva. Och fira det.

Jag delade en bild på instagram för ett tag sedan av en champagneflaska bredvid en tub remouladsås där jag skrev att podden var sen för att vi behövde fira att vi överlever.
IMG_0908
Podden är sen!! Pga det där👆🏽 Igår sket jag i att jobba och firade livet istället. Att vi lever. Eller – Att vi överlever! Att två barn och jobb fungerar. Nätt och jämnt. Men för att det ska funka måste man ta fram champagnen till de uppvärmda nudelresterna från dagen innan. Eller remouladsås om man är lagd åt det hållet vilket ett av våra barn alltså är.
Podden kommer ut imorgon istället.🎈

Vi köpte champagnen precis när vi inlett adoptionsprocessen (min fru måste adoptera sin egen onge.)
Planen var att vi skulle dricka den när adoptionen gått igenom.

Men en dag stod vi där, ett par månader in i tvåbarnslivet och kände att vi behövde någon sorts paus. Vi behövde få in en bricka med fika och en flagga mer än någonsin och vi behövde få pusta ut.
Någon behövde vara övertydligt glad i vårt ställe och istället för att prata vikt och längd på en bebis berätta att vi klarat ett visst antal dygn och minuter som tvåbarnsföräldrar och att vi klarade oss skapligt ändå.
Hurra.

Så vi värmde nudelrester och försökte hurra för oss själva med skumpa (eller som i vår sons fall – remouladsås till nudlar!)
Och det kändes rätt fint att få dela den bilden (även om firandet i verkligheten inte alls var sådär vardagshärligt som det låter.) En bild som sa ”vi firar att vi överlever.”
För det gjorde vi och vi markerade för oss själva – Vi gör det här. Och det funkar. Oftast.

När vi hade blivit föräldrar första gången hade jag aldrig pallat att dela något på instagram eller Facebook om att jag var helt vilsen. Jag berättade för min syster Hanna men hon var den enda tror jag.
Det var ingen depression men jag hade något sorts ångestläge som fick hela världen att gunga. Jag hade tunnelseende och kippade efter luft och riktning.

Det blev aldrig så den här gången.
Tack gode Gud blev det inte så för inget jag upplevt tidigare i livet hur dramatiskt det än varit går ens att jämföra med de där första tre fyra månaderna.
Men ibland behöver man sätta sig med mikrovågsvarma rester och konstatera att man överlever. Nätt och jämnt. Och att det duger det med.
Vi gör det.
Och vi gör der så gott vi bara kan!

Annons

Missfall & slitet med att bli gravid

Jag minns inga detaljer, ingen årstid och inte vilken insemination i ordningen det var.
Men jag var gravid.
Kanske var det efter femte försöket och kanske var jag förvånad över hur allt i mitt liv ofrivilligt hade satts på vänt iom försöken att bli gravid?
Jag andades, sov, planerade jobb helt utifrån resor till Köpenhamn.

Alla hundratals mil på X2000 ner till Köpenhamn där jag ofta gjorde extra ägglossningstester på bullriga toaletter för att analysera lite extra. Var det verkligen rätt dag att åka? Skulle vi verkligen bli gravida nu?
Jag höll balansen medan tåget krängde och försökte pricka stickan, gömde den sen i en pappershandduk och balanserade tillbaka till min plats.
Sen satt jag diskret och analyserade strecket med pappershandduken fortfarande i handväskan.
Jag vet inte hur många avsnitt av Förlossningspodden som redigerats på X2000 mellan Sthlm-Köpenhamn, men när jag inte hade ångest över om jag åkte på rätt dag, om jag skulle hinna tillbaka till hämtning och vissa gånger nattning, så satt jag med datorn i knäet och jobbade.

Men så en dag visade stickan att jag var gravid. Jag minns så lite. Har så få känslobilder sparade i mitt minne. Men vi blev glada. Lättade. Försiktigt rosiga om kinderna.

”Två barn!?” Skulle vi verkligen få uppleva det?
Fast ändå var det något som naggade och gnagde.
Det var inte enbart oro, det var andra saker. Plusset på stickan hade visat sig långt senare än med första barnet och jag hade en vag känsla av att det kanske inte skulle hålla hela vägen. Men jag installerade ändå en gravid-app och började försiktigt hoppas.
När jag började blöda tio dagar senare var det inte sorg över ett liv som kunde fått bli.
Det var istället en vrålande trötthet som fullkomligt lamslog mig.
Jag var arg, ledsen och så vansinnigt trött.
Inte en resa till orkade jag göra. Och inte en enda krona ville jag lägga ut på fler försök.
Jag orkade inte försöka igen.

Jag minns att jag var arg för att jag ändå försökt börja förbereda min kropp. Minns att jag hatade folsyretabletterna.
Och mest av allt hatade jag att jag blev så arg att jag inte ens orkade sörja.

Jag köpte cigaretter. Kanske som ett extra fuck you till folsyra och till min kropp.
Det var många år sedan jag slutade vaneröka och cigaretter är på inga sätt goda efter så lång tid.
Men jag köpte cigaretter på väg hem och jag satte mig i vår vedbod för att inget barn och ingen granne skulle se mig.
Sen avinstallerade jag min gravidapp, glömde med ens vilket det beräknade förlossningsdatumet hade varit och så tände jag en cigg.
IMG_8772
Jag vet inte var impulsen att ta en selfie kom ifrån, men jag tog en selfie med ciggen i munnen och en tom blick.
Fast egentligen var jag inte tom utan full av trötthet och ilska.

Några timmar senare kom gråten. Den varade bara ett kort tag, men det var skönt.
Kanske tog det en eller två månader tills jag blev gravid igen? Det enda jag minns är att tröttheten och ilskan höll i sig, kanske hela vägen till nästa graviditet.
När stickan visade positivt nästa gång så kändes det annorlunda på en gång. En vän påminde mig nyligen om att jag sade det redan då.

Jag struntade i att installera någon gravidapp men jag outade graviditeten i en intervju i DN. När artikeln skulle gå i tryck tror jag att jag skulle vara precis i vecka 12. Jag minns att jag tänkte att om vi hade fått missfall vid det laget så fick det vara så. Att det inte går att jinxa en graviditet och att jag ändå aldrig skulle orka försöka fler gånger då.

Jag skriver det här dels för att vi måste prata om missfall och om hur svårt det kan vara. Men också om hur vansinnigt förlamande jobbigt det kan vara att försöka bli gravid. Att det kan vara så fruktansvärt och slitigt att den stora sorgen med missfallet i första hand handlar om att man då måste fortsätta försöken att bli gravid.

Kärlek till alla som sörjer ett missfall eller just nu försöker bli gravida.