Förlossningsförberedelse

Annons

Kan en man verkligen bli en bra barnmorska?

Först en liten disclaimer, jag har mjölkstockning och inte superfräsch i huvudet så ev haltar det här och var. Men jag tycker att det är ett så spännande ämne och gillade att frågan/tanken vädrades så vi kör ändå!

Jag fick en fråga under den här bilden på mitt instagramkonto.

IMG_5147
Kommentaren rörde barnmorskeeleven Matias:
”Det vore intressant att höra om hur Matias var ett så bra stöd. Själv har jag lite svårt att se en man vara införstådd i processen” skrev en användare under bilden och det är en på många sätt relevant fråga. Om inte annat för att jag upplever att vi låtsas som att kön inte spelar någon som helst roll i våra liv och att vi har kommit längre än så. Samtidigt som kvinnligt kodade kroppar ständigt lever med en medvetenhet om att deras kroppar är just kvinnligt kodade och alltid står i förhållande till män, för att nämna en sak.

Jag tar inte ens upp frågan kring vad som utgör en ”man” och ”kvinna” i den här texten. Inte heller har jag för avsikt att recensera en persons yrkesskicklighet i min blogg, mer än att jag skrivit att Matias var ”från himlen” (vilket jag iofs gissar är en recension i kortformat). Därför kommer jag inte skriva mer om hur jag och min fru upplevde Matias.
Jag har även frågat om det är okej att publicera namn och bild (jag skriver själv i princip aldrig om mina doulauppdrag och vill vara säker på att alla inblandade var okej med bilden).

Jag tänker att frågan kring en man som barnmorska handlar om två saker, dels en heterosexuell idé och praxis kring kön. Att det finns män och kvinnor och att vi är varandras motsatser, att vi attraheras av varandra och att våra kroppar är lite hemliga för varandra.
Men sen att det också handlar om livmoderbärande kroppars kunskap och erfarenhet som måste upplevas för att kunna förstås, tex födande.
Ingen tänker att en onkolog själv måste upplevt cancer för att kunna behandla den.
Men kring födande finns det en kultur, en mystisk gemenskap där den som inte har livmoder och själv fött barn aldrig till fullo kan förstå.
Jag tror tex att den kultur som finns kring kejsarfödslar kommer från det här, att en kejsarfödsel inte är att ha fött barn ”på riktigt”. Att man då inte ”vet hur det är”.
Och detta ”det” är det riktiga ursättet dvs vaginalt.

I Förlossningspodden försökte jag prata så lite som möjligt om min egen förlossning. Över lag är det få saker som tar ner människors yrkesskicklighet som när de ständigt blandar in sina egna erfarenheter.
Min egen person är högst närvarande i podden och summan av mina erfarenheter både av födande och av livet formar så klart den jag är när jag träffar människor och pratar.
Men mina personliga erfarenheter av att själv föda barn är irrelevanta i 99 fall av 100.
Det hände att jag nämnde min förlossning, (den är ju varken hemlig eller mytisk) Men att ha mina egna erfarenheter som utgångspunkt i mötet med andra gör att deras erfarenheter syns mindre tydligt och enbart i kontrast till mina egna.

Och sällan blir detta så tydligt som när man möter någon mitt uppe i värkarbete.
Hur Emma Philipsson upplevt sina numera två egna förlossningar kunde inte vara mindre relevant i mötet med någon som behöver min eller andras kunskap och empati för att förstå hennes perspektiv och utgångsläge exakt där och då.

Gudrun Abascal är en av de mest tongivande barnmorskorna i Sverige. Hon har bland annat skrivit böckerna ”Att möta förlossningsrädsla” och ”Att föda”.
Hennes böcker har lästs av tusentals och hon beskriver födande och strategier på ett fantastiskt sätt.
Gudrun Abascal har inte själv fött barn.

Med detta sagt – empati, lyhördhet och förmågan att ta in en annan person. Att se var den befinner sig, läsa av behov, lista ut vad kroppen säger, var ska jag trycka? Vad säger mig dom där höfterna eller spretande tårna? Hur låter rösten? Behöver den här människan space? Eller är det en rädd människa?
De frågorna besvaras inte bäst av någon med en livmoder eller någon som själv fött barn utan av någon som har förmåga att ta in och våga trygga upp en person, själv är trygg i situationen (vilket ju erfarenhet av födande ger, oavsett hur man fått den erfarenheten).

Med allt detta sagt – den som känner sig otrygg med en person, oavsett om detta beror på kön eller personen sätt osv, den ska givetvis lyssna förutsättningslöst på sin egen röst och berätta detta!
Ibland vet man inte varför en persons närvaro stör hela förloppet. Ibland vet man exakt (någon kan kännas pushig, för fysisk, i vägen, irriterande, ha en jobbig röst eller tillhöra ett kön som gör en otrygg).
Men den som känner på ett visst sätt behöver varken motivera eller förhandla med andra eller sig själv. Känns det inte bra så måste man uttrycka det och försöka byta personal eller ha andra människor runt sig.

(Än en gång, tack till dig på instagram som kommenterade och tog upp frågan. Jag tar det faktiskt som en komplimang att jag har ett flöde där frågan, hur inkorrekt den än må kännas, ändå vågar ställas)

Annons

Jag kan inte föda nu!!

Jag har så många viktiga inlägg som ligger och väntar på att skrivas färdigt, men sååå lite ork. Så det blir såna här inlägg ett tag nu!
Men igår vaknade jag med molande mensvärk. Sammandragningar i all ära men jag har inte haft några som helst känningar av den här typen och hann bli rätt orolig.
Vi har ju precis avslutat renovering. INGET sånär som på skötbordet är fixat.
Efter två alvedon och en dusch var läget rätt oförändrat och jag smsade min doula.
Väl medveten om att det troligen är kroppen som övar lite och att jag tror bebis kommer stanna minst tio dagar till, troligen mer. Men jag började ändå förhandla med Gud och min livmoder på de mest irrationella sätt.
Och då insåg jag vikten av att få hinna bli vedervärdigt trött på graviditeten – i mitt fall känns det bara härligt att kasta mig ut i den där hisnande bergochdalbanan om jag fått bygga upp ett förråd av mod.
Om jag fått gå fram tills stupet, kika och sen backa. Då byggs längtan efter suget i magen när man faller.
Igår kände jag mig uttvingad mot stupet. Men jag vill få slänga mig ut!

Inte blev det bättre av att jag efter flera veckor av rätt taskig matlust plötsligt var superhungrig vilket jag tog som ännu ett tecken på att det var dags. Jag åt mer igår än jag gjort sen senaste veckan sammantaget…
Resultatet av molandet blev iallafall att vi hämtade ut vagnen (främst för att kunna montera babyskyddet) och köpte ny dammsugare.
Så idag har jag och blivande storebror tvättat, städat, lekt brandkår och packat BB-necessär. Sent på kvällen lade det sig och även om jag sov uselt så var det skönt att bebis låg kvar därinne och jazzade loss mot mina inälvor.

Snart är det dags för middag och fredagsmys enligt konstens alla regler men i hemlighet kollar jag på klockan när jag ska få sova. Jag är dödstrött nu!

Annons

Feber & förlossningsrädsla

Jag är fortfarande lite omtumlad efter 1 1/2 dygn med fruktansvärd feber. När tempen passerade 39 grader blev jag faktiskt lite rädd och hade vi inte haft en lika sjuk 4-åring hade jag åkt in.

(Tanken på att sitta själv i en taxi var lite för mycket där och då).
Nu hostar jag mest och bihålorna värker och att snyta sig utan ordentliga magmuskler är inte det lättaste..

För övrigt är det 23 dagar kvar enligt min app. Det känns både alldeles för lite och för mycket!
IMG_5950

Men, jag läste en så fin text som barnmorskan Maria Wigrant delade (hon som bla har Allt för föräldrar-podden). Den handlar om förlossningsrädsla och gick rakt in i mitt före detta förlossningsrädda hjärta.
Läs!
Så full av ömhet och klokskap!

Annons

Allt detta i en och samma person!?

Det pågår så mycket just nu. I min kropp, i mitt liv och i mitt hus. Och paradoxalt nog gör detta mig rastlös, stressad, uttråkad och vansinnigt trött. Det är som att man tagit alla motstridiga känslor och lagt i en och samma person.

Igår kom vår fantastiska doula Karin hit ut till skogen och stugan.
Sist hon var här var hon med i podden och fick själv pausa på sängen.
Idag låg jag ner på sängen medan hon, jag och Pia pratade.

IMG_4581

Här ligger jag raklång och sur medan Pia jobbar när vi väntar på Karin.

Det är så ovärderligt att ha en doula med sig under en graviditet och födsel. Att få lägga fram värk i höfter, oro eller som igår att jag var sur och därför också ledsen för att det är så obeskrivligt trist att vara sur.
En del av mig vet ju exakt varför jag är som jag är, att det går över etc. Men det gör det ju inte mindre verkligt.
Jag kan skratta åt kaoset här hemma, åt vansinnet att sätta igång det i slutet av en graviditet. Men jag skulle fattat samma beslut igen samtidigt som jag frågar mig hur jag ska stå ut?

Jag tänker mycket på alla poddgäster som gått över tiden och fått frågan
”Var det dom längsta dagarna i ditt liv?”
Jag har 45 dagar kvar på den här graviditeten enligt min app.
Men just idag känns de 45 dagarna som de längsta dagarna i mitt liv..

Annons

Lär er om amning INNAN bebis kommer

Jag letar ofta på youtube efter olika ”How to”-videos av olika slag.
Allt från hur en barnvagn fälls ihop till ljudredigering och idag amning.

Jag pratade amning med en kompis och kom på att det här med amningsteknik är så otroligt svårt.
Jag brukar tipsa om en Facebook-grupp som jag tror räddat förståndet och bröstvårtor hos tusentals mammor – Amningshjälpens slutna grupp.
Jag skulle önska att alla gravida som ville eller ens funderade kring amning gick med i den gruppen och bara läste några månader innan bebis föddes.
Det finns så mycket kunskap och erfarenheter som de flesta av oss inte hade en aning om.

Men sen vill jag tipsa om den här videon från youtube.
Särskilt den animerade delen om hur det ser ut i bebisens mun när den ammar och hur bröstvårtan ska vara placerad mot gommen var en riktig aha-upplevelse för mig!!