Jag heter Emma Philipsson och jag är en feministisk, kristen småbarnsmamma, poddare och doula som svär lite för mycket och tycker att det är skittråkigt att vara gravid. I mars 2015 startade jag Förlossningspodden för att jag tyckte att det saknades ett samtal om födande och om oss som blir föräldrar. I varje podd pratar jag med en inbjuden gäst om ett tema kring födande. Podden spelas in i min jobbstuga (utanför vårt hopplösa hus som aldrig blir färdigrenoverat) i Haninges skogar. I det hopplösa huset bor jag tillsammans med min fru, vår son och vår hund. Nu är jag gravid igen och väntar vårt andra barn i februari. Välkommen till min blogg!

Annons

Skrämselhistorier eller för positivt?

Det är lite kaosigt här pga snart ”semester” dvs massa jobb måste göras färdigt, nån bikini inhandlas, tapeter köpas (fråga inte) och en gräsklippare lagas (vi har 2000 kvm ojämn terräng med gräs som kommer vara ängshögt när vi kommer hem).

Iallafall, jag vill spotta ur mig en text om förlossningsprat mitt i detta.
Ni vet alla sägningar på temat -”kvinnor älskar att berätta skräckhistorier och vill skrämma upp varandra”
Sen har vi misstron och förlöjligandet att de som berättar om fina födslar.
Om födslar som fått betyda, läka, göra anspråk och vara livsomvälvande.
Vad är det för jävla trams liksom?

Jag minns en läkare i ett radioprogram för ett tag sen. Hon var expert på sitt område och på många sätt vettig. Men så sa hon något raljerande om att vissa kvinnor ”vill ha tända ljus” när de föder sina barn följt av skratt. (Jag minns inte exakt, bara att jag där och då släppte eventuell direktsändningsnervositet och surnade till på ett diplomatiskt men tillräckligt syrligt sätt).

Jag får ibland mail med åsikter åt båda hållen.
Ibland ”Varför så mycket trauma/skador/sorg”
men väldigt mycket fler av typen ”jag blev så ledsen när jag lyssnade på dagens positiva avsnitt. Ingen av den lyckan kände jag själv”

Vi kommer prata om det här mot slutet av morgondagens avsnitt. Men om jag skulle göra ett tillägg så skulle jag dels säga att mina gäster på inga sätt ska ses som ett medeltal för hur födande går till.
Förlossningspodden är ett gäng samtal med människor som nästan alltid själva hört av sig och velat berätta om deras upplevelser och erfarenheter.

Vidare tänker jag att majoriteten av avsnitten är svåra att märka upp som positiva eller negativa. De flesta är allt däremellan, ibland med fler ibland med färre positiva känslor och erfarenheter.
Kanske kunde vi börja se födande mer på det sättet överlag? Och slopa den endimensionella skalan?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Annons