Månadsarkiv: maj 2017

Annons

När Didrik blev till

För ett år sedan idag så var vi i Köpenhamn. Det var en måndag, vi bokade resan sent söndag kväll och tog en taxi till stationen. Jag minns att det hade varit en olycka och 73:an bestod av långa köer och vi trodde inte att vi skulle hinna med tåget.
Vi hann men det var bokstavligen på sekunden.

På vägen ner ringde vi till Storkkliniken och frågade om de hade tid för oss samma dag. Mitt ägglossningstest hade visat positivt kvällen innan, förskolan var stängd och vi tänkte att vi gör en minisemester av det.
Och på ett sätt var det skönt att inte behöva åka ner själv till Danmark. Det var min sjunde resa varav jag hade åkt ner själv alla utom den första.
Men på ett annat sätt var de där ensamresorna rätt sköna. Då behövde bara vi veta att vi försökte göra barn och om det inte tog sig så hade vi inte gjort en så stor affär av det.
Då kunde jag få gråta ifred.
Nu gick jag istället runt i Köpenhamn med fru och barn och tänkte att jag kommer minnas allt från den här resan om det väl tar sig.
Allt från den svindyra men äckliga lunchen till bilden på Ian när han äter glass sittande på ett stort färgglatt lejon.

Vi skrattade åt att stämningen blir så vardaglig när en treåring är med under en insemination.
Han satt på en snurrstol och sjöng med till musiken som gick i bakgrunden. Sån musik som ska skapa mysig atmosfär men mest gör att man hör klockor ticka. Fast den här gången blev det en mysig atmosfär.
Vi har en filmsnutt från när han snurrar runt runt och sjunger inlevelsefullt.
Efteråt strosade vi runt i Köpenhamn. Det var något sorts event för utryckningsfordon så vi fick gå in i ambulanser och titta på brandbilar. Jag tror Ian trodde att det var därför vi gjorde resan. För att storögt titta på brandmän i ett stekhett Köpenhamn.

Det finns en bild på mig när vi står på stationen i Köpenhamn och ska åka hem igen. Vi tog en sån bild nästan ett år tidigare när vi påbörjade syskonförsöken. Innerst inne trodde vi att det skulle ta sig den gången och att vi skulle haft ett syskon vid det här laget.
Jag minns att jag tänkte på den bilden när Pia sa åt mig att le. Att jag inte ville att det här skulle bli ännu en sån bild.
En ”Minns du när vi tog den här bilden? Då trodde vi att det skulle ta sig” -bild.
Så jag halvlog mot kameran. Låtsades vara besvärad över att bli fotad fast mest ville jag skydda mig mot besvikelsen att det inte blev något den här gången heller. Att vi måste hosta upp ännu mer pengar.
Men värst av allt, ännu mer ork.
IMG_9412

Tolv dagar senare kissade jag på en sticka som visade positivt.
Och även om jag var orolig för missfall så kändes det annorlunda redan från början.

Nu ligger han som blev resultatet av den där resan och sover på soffan.
Han skrattar allra mest när storebror leker med honom, han är hiskeligt lik min mamma och mormor och när han var sjuk i helgen visste oron inga gränser.

Och hur klyschigt det än är – jag minns knappt hur livet var innan han kom. Så självklar
är den där nöjda smackande bebisen som sover på soffan.

Annons

mjukisbyxpunk

Nu ligger veckans poddavsnitt snart ute. Jag sitter och väntar på att avsnittet ska exporteras och rensar bilder från mobilen.IMG_8967

Det är såklart högst obegripligt både att jag 1) Satt på mig det där och lämnat huset samt b) känner behovet av att fota mig i det. Kanske för att jag inbillar mig att jag kände mig lite punkig, men det är ändå obegripligt. Men eftersom jag bjudit på tveksamma modetips tidigare här så återupprepar jag succén.

IMG_9424

Dessutom en bild från den timslånga sträckan efter tågbyte på väg till Kalmar. Den när vi typ var ensamma i vagnen, bebis sov i liggdelen och stora barnet lekte grävmaskinist (eller möjligtvis dumperförare). Idylliskt.

Annons

Allt ni vill veta om att RESA MED BARN

Förra veckan skulle en kompis som är i Sverige tillfälligt  komma hit och bo ett par dagar.
Besöket var perfekt tajmat med att förskolan var stängd men så fick hon förhinder.
Här hade jag haussat upp att en av fyraåringens favoritpersoner skulle komma och så blev det att gå hemma med mig istället, jag som är svintrött och inte heller ordnat och styrt upp något med andra barn (vi bor på ett sätt som gör att vi inte kan hänga i lekpark eller med massa grannbarn utan måste planera och styra upp).
Men snabbt som attan bokade jag tågbiljetter till Kalmar för att vara hos min syster fyra dagar istället.

Inte för en sekund tänkte jag på att resor på över fem timmar är långa när man reser ensam med en tremånaders och en fyraåring.
Inte heller tänkte jag på skräcken en kan uppleva när man kommer på ett tåg i sista sekund, alla utrymmen för en vagn är upptagna, man har en bebis i famnen, två väskor och ett svettpåslag utan dess like. Vad gör man!? Lägger bebis på golvet?
(Jag fick inte panik, men nära nog.)

Och det är här medresenärerna kommer in.
TRE kvinnor som inte kände varandra, hade passerat 60 och berättade åldern på sina barnbarn erbjöd allt från bärhjälp, två böcker, frågan om jag behövde kissa eller ville ha kaffe. Vänligheten och blickarna som bekräftade att ”ja, det är jobbigt. Nej det gör inget om han skriker” gjorde att när min puls väl lagt sig så kunde jag slappna av lite och inte hela tiden tänka ”hur i hela friden ska vi komma av och byta tåg och upprepa hela proceduren!!?”
När vi hade bytt tåg (vilket i sig kunde varit en pärs men gick hur bra som helst tack vare man som tyckte jag hade ”stiliga” barn!) fick jag hjälp av en ljuvlig tågvärd att värma mjölk (Två gånger gick hon och värmde mjölk!)

IMG_9542

(Det viktiga på bilden är handen på bordet! Ni vet när bebis väl somnat på ett helt omöjligt sätt men ändå sover och det gäller att inte röra sig trots att man sitter snett och måste behålla läget perfekt…)

Inför hemresan visste jag att det här kunde bli lite krångligare än jag trott och den nedlagda bärsjalen som jag under Kalmarvistelsen försökt bemästra hade åkt fram och knutits innan vi gick på. Planen var att samma sekund som tåget kom stoppa ner Didrik i den, gå på med väskor och vagn och fälla vagnen med Didrik i sjalen.
Efter krångel med inställt tåg, erbjudandet om buss till Linköping, nya biljetter och nytt tåg så kom vi iväg. Planen lyckades. Fast kanske mest med hjälp av urgulligt par som kånkade, bar, fällde och väl i Stockholm monterat ihop allt igen 🙏🏽
(Här ska sägas att det finns vissa fördelar med att ha en podcast vars lyssnare tydligen åker jättemycket tåg för jag fick hjälp av fler än en lyssnare (och fina ord av andra).

Efter den här upplevelsen har jag lovat mig själv att alltid fråga föräldrar som reser ensamma med barn om de vill ha hjälp. Även de som inte bjuder in till hjälp lika mycket som jag gör (jag tror min svettiga uppsyn och flackande blick gör det lättare för folk att avgöra att jag onekligen behöver hjälp).

Annons

Vill Du utbilda dig till doula?

Som jag berättade om i veckans avsnitt av Förlossningspodden så kommer jag och Anna Tallwe starta en doulautbildning i höst.
Anna som både är verksam som doula och håller förlossningsförberedande kurser har bland annat haft en doulautbildning  i Skåne nu under våren.
När vi först träffades var hon med i podden (Avsnittet ”Vadå ofarlig smärta..”) och jag tror att vi sen dess har letat lite efter sätt att få jobba ihop.

Antalet deltagare på kursen kommer att vara relativt få och när man är anmäld kommer vi att bjuda in till en sluten facebook-grupp.
Dels för att den som kanske inte bor i eller känner till Stockholm ska få tips och hjälp att hitta, men vår förhoppning är
att gruppen ska bli början på en doula-community eller kanske en jour back-up grupp.

Kursen kostar 10500kr och kommer att hållas den 29/9 – 1/10 samt 17 – 19/11 (dvs fredag-söndag vecka 39 och 46).
För anmälan och frågor maila doulautbildning2017@gmail.com

Mer information om utbildningen hittar du  här.

Hoppas vi ses i höst!
(Jag längtar orimligt mycket till hösten nu. Det här ska bli så himla roligt.)

Annons

Tre timmar innan förlossningen

Didrik har en snutta dagen lång eller ligga på en mamma-fas just nu.
Först var det stressande. Svinstressande.
Jag hinner inget, det blir varken middag, tvättat eller bloggat.
Och idag är dessutom en av veckans två jobbdagar.
Men jag insåg just att det är rätt bra också.
Utan tillstymmelse till dåligt samvete ligger jag nu i soffan och bara är.
Det slår det mesta!
IMG_9225

Igår när jag satt här i mitt soffhörn kollade jag igenom en massa bilder. Den här är tagen tre timmar innan vi åkte in till förlossningen. IMG_9044

Jag skickade upp Pia på övervåningen för att få vanka, lyssna på musik och vänja mig vid att det faktiskt högst troligen var på gång. När man pratar om födande missar man att det är (ofta) en period där man inte vet om eller vad som är på gång. På den där bilden hade jag inga smärtsamma värkar. Det var mer att det kändes i kroppen att det var något på gång. Jag hade smsat min pappa som skulle vara barnvakt att det troligen skulle dra igång under kvällen/natten, men jag var inte helt hundra.

Det känns verkligen som ett annat liv när jag ser magen (och uppsynen..) Tänk vad mycket kul vi hade framför oss! (Och har, jag vet.) Men det var så himla härligt, både förlossningen och första tiden den här gången. Jag skulle vilja ha tillbaka den veckan.