Månadsarkiv: februari 2017

Annons

Kan en man verkligen bli en bra barnmorska?

Först en liten disclaimer, jag har mjölkstockning och inte superfräsch i huvudet så ev haltar det här och var. Men jag tycker att det är ett så spännande ämne och gillade att frågan/tanken vädrades så vi kör ändå!

Jag fick en fråga under den här bilden på mitt instagramkonto.

IMG_5147
Kommentaren rörde barnmorskeeleven Matias:
”Det vore intressant att höra om hur Matias var ett så bra stöd. Själv har jag lite svårt att se en man vara införstådd i processen” skrev en användare under bilden och det är en på många sätt relevant fråga. Om inte annat för att jag upplever att vi låtsas som att kön inte spelar någon som helst roll i våra liv och att vi har kommit längre än så. Samtidigt som kvinnligt kodade kroppar ständigt lever med en medvetenhet om att deras kroppar är just kvinnligt kodade och alltid står i förhållande till män, för att nämna en sak.

Jag tar inte ens upp frågan kring vad som utgör en ”man” och ”kvinna” i den här texten. Inte heller har jag för avsikt att recensera en persons yrkesskicklighet i min blogg, mer än att jag skrivit att Matias var ”från himlen” (vilket jag iofs gissar är en recension i kortformat). Därför kommer jag inte skriva mer om hur jag och min fru upplevde Matias.
Jag har även frågat om det är okej att publicera namn och bild (jag skriver själv i princip aldrig om mina doulauppdrag och vill vara säker på att alla inblandade var okej med bilden).

Jag tänker att frågan kring en man som barnmorska handlar om två saker, dels en heterosexuell idé och praxis kring kön. Att det finns män och kvinnor och att vi är varandras motsatser, att vi attraheras av varandra och att våra kroppar är lite hemliga för varandra.
Men sen att det också handlar om livmoderbärande kroppars kunskap och erfarenhet som måste upplevas för att kunna förstås, tex födande.
Ingen tänker att en onkolog själv måste upplevt cancer för att kunna behandla den.
Men kring födande finns det en kultur, en mystisk gemenskap där den som inte har livmoder och själv fött barn aldrig till fullo kan förstå.
Jag tror tex att den kultur som finns kring kejsarfödslar kommer från det här, att en kejsarfödsel inte är att ha fött barn ”på riktigt”. Att man då inte ”vet hur det är”.
Och detta ”det” är det riktiga ursättet dvs vaginalt.

I Förlossningspodden försökte jag prata så lite som möjligt om min egen förlossning. Över lag är det få saker som tar ner människors yrkesskicklighet som när de ständigt blandar in sina egna erfarenheter.
Min egen person är högst närvarande i podden och summan av mina erfarenheter både av födande och av livet formar så klart den jag är när jag träffar människor och pratar.
Men mina personliga erfarenheter av att själv föda barn är irrelevanta i 99 fall av 100.
Det hände att jag nämnde min förlossning, (den är ju varken hemlig eller mytisk) Men att ha mina egna erfarenheter som utgångspunkt i mötet med andra gör att deras erfarenheter syns mindre tydligt och enbart i kontrast till mina egna.

Och sällan blir detta så tydligt som när man möter någon mitt uppe i värkarbete.
Hur Emma Philipsson upplevt sina numera två egna förlossningar kunde inte vara mindre relevant i mötet med någon som behöver min eller andras kunskap och empati för att förstå hennes perspektiv och utgångsläge exakt där och då.

Gudrun Abascal är en av de mest tongivande barnmorskorna i Sverige. Hon har bland annat skrivit böckerna ”Att möta förlossningsrädsla” och ”Att föda”.
Hennes böcker har lästs av tusentals och hon beskriver födande och strategier på ett fantastiskt sätt.
Gudrun Abascal har inte själv fött barn.

Med detta sagt – empati, lyhördhet och förmågan att ta in en annan person. Att se var den befinner sig, läsa av behov, lista ut vad kroppen säger, var ska jag trycka? Vad säger mig dom där höfterna eller spretande tårna? Hur låter rösten? Behöver den här människan space? Eller är det en rädd människa?
De frågorna besvaras inte bäst av någon med en livmoder eller någon som själv fött barn utan av någon som har förmåga att ta in och våga trygga upp en person, själv är trygg i situationen (vilket ju erfarenhet av födande ger, oavsett hur man fått den erfarenheten).

Med allt detta sagt – den som känner sig otrygg med en person, oavsett om detta beror på kön eller personen sätt osv, den ska givetvis lyssna förutsättningslöst på sin egen röst och berätta detta!
Ibland vet man inte varför en persons närvaro stör hela förloppet. Ibland vet man exakt (någon kan kännas pushig, för fysisk, i vägen, irriterande, ha en jobbig röst eller tillhöra ett kön som gör en otrygg).
Men den som känner på ett visst sätt behöver varken motivera eller förhandla med andra eller sig själv. Känns det inte bra så måste man uttrycka det och försöka byta personal eller ha andra människor runt sig.

(Än en gång, tack till dig på instagram som kommenterade och tog upp frågan. Jag tar det faktiskt som en komplimang att jag har ett flöde där frågan, hur inkorrekt den än må kännas, ändå vågar ställas)

Annons

Tack vården!

Så är jag äntligen hemma efter fem sex äventyrsdygn.
Anledningen till att jag stannat kvar i fem dagar på sjukhus efter att jag fött stavas litium, alltså den medicin jag äter för att jag är bipolär.
Jag har fasat in litium men också fått hjälp att sova.

Litium är en harmlös medicin, ett salt, som i jämförelse med en alvedon är rena rama naturgodiset.
Men för oss bipolära är den superviktig och när jag två dygn efter förlossningen fortfarande inte hade sovit så röstades min önskan om att få åka hem ner (främst av min fru som är luttrad efter tio år med mig) och jag fick vackert stanna.
Jag ville hem av uppenbara skäl när man just fått ett barn, men egentligen var avdelningen rena rama hotellvistelsen med världens bästa sällskap – en nybakad bebis.
Hela tiden omgiven av alla barnmorskor och undersköterskor vars omsorg liksom lade sig som en mjuk filt över mig och bebis.

Jag älskar resurserna jag får del av pga min sjukdom och min historia.
När jag ska föda barn och min historia kommer upp (Finns att lyssna på i Föda barn-serien på Acast) så kallas det till möten, planeras och ordnas.
Trots att jag själv nästan aldrig tänker på mig själv i termer av att jag är sjuk, snarare att jag var sjuk för 8-9 år sen.
Men Om det behövs, något går riktigt fel, eller bara så att jag behöver hjälp med sömn, ja då finns vården där.
För någon med mina journaler..

Hela tiden jag låg inne så tänkte jag på alla mail jag läst från kvinnor som inte får del av den sjukvård jag fått under min graviditet och under de senaste fem dagarna.
Alla kvinnor som också borde fått extra stöd och omvårdnad medan underlivet och/eller själen fått läka.
Och alla som inte har möjlighet eller resurser att höja sin röst och med stadig stämma säga
”Hjälp! Jag vet inte varför eller hur, men jag behöver hjälp att få landa i allt det här!”

Hade vården haft andra resurser hade den kunnat plocka upp kvinnor som är på väg rakt in i en förlossningsdepression. Helt i onödan.
Hur många gånger har jag inte i podden påpekat vikten av att förlossningen och den första tiden efteråt är bra? Att det påverkar ens första tid som förälder mer än vi kan ana.
Föräldraskap är skört för alla och därför är det livsviktigt att få allt stöd man behöver före under och efter en förlossning. Oavsett hur stort eller litet det stödet är, eller om det kommer från vården, familjen eller vänner.

Jag önskar så att andra som också har det behovet (det är verkligen inte alla, men långt många fler än jag) hade fått det tillgodosett.

Men istället är vi tillbaka där vi var i början av 00-talet när föräldrar fick kämpa för att få vara kvar och där partnern i princip alltid skickades hem omgående.

När ska svensk förlossningsvård få ökade resurser? När ska barnmorskor få en drägligare arbetssituation?

Nu är jag i alla fall hemma och jag gissar att det snart är dags för lite tårar och blues, men än så länge är vi kvar i vårt rosa moln.

IMG_6757

Ni vet när man ser bilder på sociala medier där andra har myskvällar och allt ser så oförskämt lyxigt och härligt ut?
SÅ härlig var vår myskväll igår. Kanske måste somliga av oss ha fött barn för att få till den perfekta stämningen så att samtalet, vinet, ostarna och allt annat blir precis som man önskat? Härligt var det iallafall.

Annons

Greetings från en sjukhus-bebisbubbla

PHälsningar från den än så länge helt okomplicerade bebisbubblan! Mjölken rinner till imorgon så jag räknar med lite mer nyanserade känslor då. Men nu är det rosa moln och stor förälskelse i den här nya personen!

IMG_6654

Imorgon kommer jag troligen att skrivas ut, dvs jag är fortfarande kvar på sjukhuset.

Jag har skrivit ett ganska långt inlägg om varför jag är kvar på sjukhuset men det känns bättre att ta det imorgon när jag är hemma så jag publicerar det imorgon kväll.
Men vi mår bra och jag har kanske aldrig njutit så mycket som de senaste dagarna.

Nu säger jag godnatt från mig och Didrik och postar några av bilderna jag legat och suktat över under eftermiddagen.
Jag glömde ta bilder från när Kalmarsystern och mina två ljuvliga syskonbarn besökte oss (som tur är fanns det fler kameror närvarande!) så jag njuter extra mycket av tulpankrukan jag fick av dom.

IMG_6713

IMG_6624

IMG_6655

 

Annons

Föda barn i ett superteam

Han är här!
Vår fina Didrik kom på utsatt datum.
IMG_6587
Kort efter förra inlägget bestämde vi oss för att åka in. Egentligen inte för att värkarna var tillräckligt täta eller för att varje värk var tillräckligt ond, men för att jag märkte att jag började spänna mig och jobba upp en oproportionerlig stress.
Jag fick en känsla av att jag höll på att hamna på ett ställe mentalt där jag inte alls ville vara.
Bättre att åka in, få lite pepp och status och i värsta fall åka hem än att spänna emot, bli trött och stressad resonerade jag (inte så här genomtänkt och tydligt, men känslomässigt var det så )
Så vi åkte in och jag var öppen 3 eller 4cm men den där envisa tappen fanns kvar. Och den orsakade vissa svordomar inledningsvis. (När jag skriver om hela förlossningen kommer jag berätta varför.)
Men vi blev kvar och kort efter att jag skrivits in och träffat barnmorska, barnmorskestudent och undersköterska och efter att vår doula Karin kommit så slappnade jag av och kroppen hittade tillbaka till värkarna. Som snabbt gick upp i frekvens.

Och det här blev en helt annan förlossning än förra gången (jag kommer skriva mer om den under veckan)
Jag älskade min första förlossning men mådde ganska dåligt efteråt.
Det har präglat hela min förberedelse den här gången men jag hade aldrig vågat tro att det skulle bli såhär bra.
Men så var jag också del av ett fantastiskt team.
Jag, Pia, vår helt makalösa doula Karin, barnmorskan, undersköterskan och barnmorskestudenten (från himlen!) skapade liksom en liten trygghetszon som bara genom att finns tillgänglig en knapptryckning bort gjorde mig helt avslappnad (om än hårt arbetande, flåsande och frustande)
Ibland krävs det så många för att en känslig själ ska våga möta allt det man möter under en födsel.

Nu njuter jag av vårt underverk, hög på livet och hormoner och vill bara frysa tiden.

Livet.

Annons

Latensfas?

Idag var jag hos barnmorskan och gjorde en hinnsvepning. Min fina barnmorska ordinerade också lite oxytocin-boost så vi hade storslagna planer för kvällen men väl på Ica Maxi hade mina sammandragningar tilltagit rätt rejält (jag drog också till mig rätt mycket uppmärksamhet med mitt vaggande och pustande…)

IMG_6533

Även om vi haft en mysig kväll har jag också duschat, stånkat och som här legat uppe i sovrummet med hörlurar och koncentrerat mig.

Vi är så pepp på att träffa bebis nu!

Kom igen nu kroppen! 🙏🏽