Månadsarkiv: januari 2017

Annons

Plötsligt händer det!

Plötsligt händer det – dagen har varit ett enda långt pärlband av oansenliga härligheter:

– Jag sov 5 timmar sammanhängande.
– Morgonen avlöpte utan några tjafs eller långa samtal om varför sonen inte vill ha de vantar som erbjuds.
– Hos barnmorskan fick jag bekräftat att bebis är helt fixerad och sjunkit ordentligt. Jag hade dessutom ett strålande HB trots att jag inte äter järntabletter (de är slut..) och blodsockret var perfa trots söt äcklig ananasjuice innan besöket. Vi bokade tid för hinnsvepning om en och en halv vecka 🎉 Jag försökte få min fina barnmorska att säga att hon nog såg på mig att det snart var dags, att ”allt” tydde på det. Men hon log och sa det uppenbara, ”du kommer troligen inte gå över tiden, mer än så går inte att säga nu”
– Åt supergod lunch i form av gårdagens nudelsallad. Jobbade ner liiiite på min mailhög (okej, inte så mycket som jag önskat) liggandes i sängen.
– Hämtade sonen, hade härlig eftermiddag och åkte sen och kollade dammsugare (jag har ett passionerat förhållande till dammsugare och har sparat på denna karamell! Dock var noga utvalda modell slut men den som väntar på något gott osv…)
– Handlade mat med glad son, hämtade upp fru, lagade sötpotatissoppa (en favorit som hängt med många år. Sötpotatis, grön paprika, vitlök, buljong och lite kryddor som får fräsa lite och sen kokas och mixas. Serveras med bröd. Så enkelt och ändå supergott.

IMG_5958

Och nu ska jag hänga tvätt, läsa en kompis D-uppsats och sen SOVA! Jag anar att det är något med hormoner eller något men idag hörs nästan fågelkvitter och ljuv musik…

Annons

Galenskapen är nära nu…

IMG_5675

Jag fick på riktigt ett skrapmärke på magen för att jag inte fattat hur stor min mage är… Det säger något om mitt tillstånd för nu har ALL ork runnit ur mig.
Det är officiellt – jag orkar inte mer.

Gissningsvis kommer denna ödesmättade känsla lägga sig om några dagar, jag vet det intellektuellt.
Men känslomässigt är jag en fjortonåring med en fjortonårings humör som dessutom sovit i snitt 4h/natt pga bihåleinflammation och någon sorts stress.
Igår var jag på bio med sonen som önskat åka buss, tunnelbana och gå på bio. Aktiviteter där jag får sitta tackar jag inte nej till och andra mamman var iväg på fancy jobb i musikbranschen hela dagen så det kändes lindrigt trots bihålorna.
Men idag är orken slut!

IMG_5995

Jag fantiserar om hotellvistelser utan sällskap och städfirmor som röjer upp för det finns faktiskt en solglimt!
Vi ska ÄNTLIGEN runda av första etappen av renoveringen så nu i veckan ska jag försöka förbereda det här hemmet på att vi snart blir fler. Bebiskläder som inte kunnat tvättas pga sågspån och platsbrist ska tvättas, ny vagn ska hämtas, väska ska packas och jag ska få städa! Dammsugning och våttorkning är märkligt nog något av det mest ångestdämpande och rogivande jag vet.

Dessutom har vi världens finaste golv i hallen som jag går omkring och njuter av. Eventuellt mest för att jag nu SER golvet som tidigare varit belamrat med gipsskivor och annat skit.

Det är spännande också hur ALLT yrkesmässigt kunnande har flugit all världens väg! Jag googlar statistik när andra förlossningen startar i förhållande till första, tecken på förlossning är på gång och annat som jag egentligen vet (och vet att det inte går att veta…)
Fina vänner påminde mig om mitt eget ledord imorse och med dom orden som ett mantra ska jag överleva den här dagen:

This too shall pass…

Annons

Feber & förlossningsrädsla

Jag är fortfarande lite omtumlad efter 1 1/2 dygn med fruktansvärd feber. När tempen passerade 39 grader blev jag faktiskt lite rädd och hade vi inte haft en lika sjuk 4-åring hade jag åkt in.

(Tanken på att sitta själv i en taxi var lite för mycket där och då).
Nu hostar jag mest och bihålorna värker och att snyta sig utan ordentliga magmuskler är inte det lättaste..

För övrigt är det 23 dagar kvar enligt min app. Det känns både alldeles för lite och för mycket!
IMG_5950

Men, jag läste en så fin text som barnmorskan Maria Wigrant delade (hon som bla har Allt för föräldrar-podden). Den handlar om förlossningsrädsla och gick rakt in i mitt före detta förlossningsrädda hjärta.
Läs!
Så full av ömhet och klokskap!

Annons

Det obegripliga är våldtäkten

41D55433-26CA-4616-8C2B-851C26893F8A

I likhet med de flesta andra tänkte jag ”hur dum får man vara!?” när overklighetskänslan lagt sig något kring våldtäkten i helgen.
Och kanske fick Sven-Erik Alhem frågan kring just juridiken och kanske är det därför han svarar som han gör.
Men – jag gissar att träskmarken man befinner sig på när man filmar en våldtäkt är ungefär samma träskmark man befinner sig på när man våldtar någon till att börja med.
Att begå ett övergrepp måste fortfarande vara det mest obegripliga. Det får inte handla om huruvida gärningsmannen/männen är ”dumma” eller inte som livesänder brottet helt utan konsekvenstänk kring bevisning och rättsprocesser.
Grisigheten i att våldta någon överhuvudtaget, att fysiskt och psykiskt begå sånt våld på en annan människa – DET är det obegripliga.
Och faktumet att det på flera ställen på nätet är just livesändningen som chockar mest gör mig illa berörd.

Jag menar att varje gång vi tänker ”vi vet ju att män våldtar, men DET HÄR!?” så förminskar vi brottet våldtäkt.
Det är fruktansvärt det som skett och det som fortsätter att ske. Och jag önskar att ingen någonsin (som inte jobbar på att sätta dit gärningsmannen/männen) kommer att se filmen. Och jag förstår att så som vårt samhälle ser ut så adderar detta troligtvis till offrets skam. En skam som inte är hennes att bära.

Men hade ingen våldtäkt skett hade inget funnits att livesända.
Män våldtar kvinnor (och andra män).
Varje dag.
DET är det obegripliga 💔 Inte att somliga den här gången sett övergreppet på film.

Annons

Skräckhistorier om förlossningar?

Det finns en allmänt känd ”sanning” som lyder att kvinnor bara berättar skräckhistorier om sina födslar. Att de vill skrämma andra. Och att de positiva berättelserna aldrig kommer fram.
Jag förstår det sistnämnda påståendet även om jag bara delvis håller med. Jag tycker positiva berättelser kommer fram om än lite mer sällan.
Men jag tror att en positiv födselupplevelse faller under kategorin skryt eller ”då var det ju inget särskilt intressant att berätta!” i somligas öron. Det har alltså med vår kulturs syn på och ointresse för födande.

Men vi lever med en idétradition om att kvinnor ständig och jämt måste ska ta ansvar för andra människor och deras känslor.
Detta gäller även förlossningar, alltså berättar jag hur det var för MIG kan någon ANNAN ta illa vid sig.

Själv är jag inte så säker på att berättelser när de får berättas på en trygg plats (dvs inte hastas förbi) HUR hemska de än är fungerar som skrämmande.
Jag har fått ett eller möjligtvis två mail från rosenrasande gravida som menat att jag och min podcast bär ansvaret för deras förlossningsrädsla. Att varför nämnde jag eller min gäst just det där som gjorde henne rädd.
Att jämföra med tusentals (ja faktiskt!) mail som tackat för att jag (eller egentligen mina gäster) har avdramatiserat rädslor eller tillgängliggjort pepp och lust.

Jag tipsades om ett så klokt (och fint!) blogginlägg delvis på det här temat. Jag tror egentligen att hon som skrivit det här inlägget säger det långt mycket bättre än jag så läs det!