Jag heter Emma Philipsson och jag är en feministisk, kristen småbarnsmamma, poddare och doula som svär lite för mycket och tycker att det är skittråkigt att vara gravid. I mars 2015 startade jag Förlossningspodden för att jag tyckte att det saknades ett samtal om födande och om oss som blir föräldrar. I varje podd pratar jag med en inbjuden gäst om ett tema kring födande. Podden spelas in i min jobbstuga (utanför vårt hopplösa hus som aldrig blir färdigrenoverat) i Haninges skogar. I det hopplösa huset bor jag tillsammans med min fru, vår son och vår hund. Nu är jag gravid igen och väntar vårt andra barn i februari. Välkommen till min blogg!

Annons

Om mig, Ina May Gaskin, podden och avsnittet med Nina!

Den amerikanska barnmorskan och doulan Ian May Gaskin har skrivit ett flertal böcker och är tongivande i den ”alternativa” förlossningsvården i USA (där den spelar en väldigt viktig roll givet hur otroligt medikaliserad den amerikanska förlossningsvården är).
Hennes bok ”Ina Mays guide to childbirth” kommer ofta upp i podden och den spelade en viktig roll när jag själv väntade mitt första barn eftersom att jag då var förlossningsrädd.

Ina May betonar att det inte är en sjukdom att föda barn, att det inte är farligt, att vi är skapade för att kunna föda och att ingen expert ska komma och säga hur vi känner och ska göra utan att den experten måste vara vi själva.
Hon är inget större fan av medicinsk smärtlindring eftersom att det kan slå ut kroppens egna smärtlindrande system och dessutom förlänga förlossningen och i vissa lägen vara skadligt för barnet.

Jag älskar Ina May Gaskin av en rad anledningar. Men, jag visste på en gång att det finns en hel del som blir problematiskt i hennes resonemang för min egen del.
Om jag nu ska använda mig själv som exempel så visste jag att för att ”nå” dit att min kropp föder utan mitt huvud och utan att ”fight or flight”-reaktionen sätts igång så skulle jag behöva komma över och bemästra saker i min egen historia och delvis min person som jag visste inte skulle gå.

För drygt tio år sen gick jag från att vara en poliselev som skulle rädda världen, var fysiskt stark och kapabel (om än med trasig ond rygg), till att själv bli inlåst på psyket på mindre än en vecka.
Sedan spenderade jag oceaner av tid inlåst på psyket och det förändrade mig i grunden och jag har det mesta i mitt liv att tacka för den där perioden tror jag.
Jag är både gladare men framför allt  tryggare och mindre rädd efter de där vidriga åren.
Men jag är också väldigt väl medveten om vem jag är, vilka mina begränsningar är och vad jag bär på.
Och när jag födde barn och framförallt när jag mötte min egen förlossningsrädsla var allt detta en enorm tillgång.

I avsnittet med Nina (”Om klass & om att föda på riktigt”) så berättar Nina så otroligt modigt om hur hon hade sett sig själv som och räknat sig som en ”Ina May”-föderska.
Hon visste genom erfarenhet att hon brukade klara utmaningar ofta bättre än hon hade räknat med, hon hade läst på och visste det mesta om nackdelar med medicinsk smärtlindring. Hennes utgångsläge var därför att hon skulle föda utan medicinsk smärtlindring och hade en tydlig bild av att hon skulle ”klara av” att föda på ett visst sätt.
Ofta funkar det här som en enorm tillgång i hennes liv (Nina har i boken ”Meningen med hela skiten” skrivit om när hon gick på en rejäl smäll i livet hon med, jag gissar att hon känner sig själv rätt väl) men när hon födde barn upplevde hon en chock och hon smällde rakt in i en vägg.
Det blev inte så som hon tänkt, Ina May Gaskin tänket blev delvis ett hinder och prestation och tvivel tog plats i förlossningsrummet.
(Jag ska inte spoila avsnittet för er som inte lyssnat)

Jag vurmar lite extra för det här avsnittet av just den här anledningen – jag vill ALDRIG att någon födande ska känna att de fött barn på något annat sätt än efter sin egna förutsättningar. Att det fött på ett sämre sätt. Att de inte ”lyckats”.

Helst hade jag till exempel velat föda barn hemma. Inte för att jag har något emot sjukvård eller sjukhus (jag älskar sjukhus efter att ha bott på ett så länge) men kicksökaren i mig skulle vilja prova den utmaningen.
I verkligheten kommer jag att föda barn på sjukhus, uppbackad av undersköterska, barnmorska, doula och fru. Med största sannolikhet även med epidural och med lustgas i mängder. Jag säger det för att jag känner mig själv, vet mina förutsättningar och är helt tillfreds med det.
Men hela vitsen med min podd, eller i vart fall en av de viktigaste är att den som föder med en oplanerad kejsarfödsel, föder med mer eller mindre medicinsk smärtlindring än planerat eller något annat som inte var enligt egna önskemål ska kunna omfamna det som hände. Alldeles oavsett hur andra fött eller vad Ina May eller någon annan tycker är det bästa.

Att själv vara besviken eller känna sorg är en sak. Vi har alltid rätt till våra känslor. Men tänk om vi kunde släppa allt vad dömande och jämförande heter och alltid bära med oss att allt det våra psyken och kroppar är sätts på prov när vi föder barn. Det är jobbigt, stort och nästan omöjligt att ta in.
Vissa får storslagna upplevelser medan andra ser födseln som en parentes till att bli förälder.
Men kanske är det aldrig viktigare att vara sin egen bästa vän och supporter som i födande och föräldraskap?

Hoppas iallafall att ni kommer att tycka om det lite sena avsnittet med Nina! Texten Nina skrev efter sin födsel som jag fastnade för hittar ni här.

Och, en ögonblicksbild från huset där avsnittets rossliga och burkiga prata är inspelad.
IMG_4890

3 reaktioner på ”Om mig, Ina May Gaskin, podden och avsnittet med Nina!

  1. Hej! Vill bara säga att jag ääälskar din podd!! den är helt fantastisk! Och du har sagt några gånger att en förlossning kan läka en annan, jaa! Min första mådde jag jätte dåligt efter, både fysiskt och psykiskt. Helt knäckt. Nu andra 2,5 år senare var allt jag hade drömt om, gick snabbt smidigt och jag hade full koll på vad som hände hela tiden. Så fort hon var ute så kände jag mig typ som innan jag blev gravid, de va bara att hoppa ur sängen och gå och duscha typ. Nu i efterhand känner jag mig så stark och så nöjd över allt! Har helt tappat fokus på den första utan känner mig bara så himla stark nu.

    I ett annat avsnitt pratade ni om att när bebisen mår bra kanske man har tid att känna efter själv efter förlossningen. Så var det med första, han mådde helt perfekt och jag mådde som sagt dåligt själv både psykiskt och fysiskt. Nu med andra så mådde hon inte bra då det visade sig att hon föddes med en ovanlig allvarlig sjukdom, men ändå har jag mått så extremt mycket bättre denna gång. Fysiskt var jag återhämtad på en gång och psykiskt har jag i överlag bara känt mig stark. Det har hela tiden känts som att min kropp fattade att nu måste den återhämta sig fort från förlossningen för det finns viktigare saker som händer. Så tacksam <3

    Lite rörigt skrivet då jag skriver från mobil men vill bara säga tacktack för din underbara podd som ger en många tankeställare och aha-upplevelser!

  2. Viktigt det där att se sina egna förutsättningar, så himla klokt och fint skrivet av dig! Tror det är lätt hänt, om man är någorlunda lagd åt prestationshållet, att ramla i ”föda rätt”-fällan. Sen att den fällan är en chimär det är en annan sak. Just därför är det så viktigt att olika slags förlossningar får ta plats i media och i andra rum. Så bilden av den” perfekta föderskan/förlossningen” inte blir mer befäst. Älskar att dela med mig av mina förlossningsberättelser och höra andras just för det är så spännande hur människor upplever det hela utifrån sin egen kontext.

  3. var det bara jag som reagera på den där klass grejer. Att hon som kommer från ”finare ställe i Sthlm”och är välutbildad, påläst mer än någon annan (??)måste åka bil en timme för att ta sig till förlossningen. Att det på något sätt kränkte henne att de fina BB hon vela föda på inte längre fanns. Att hon trodde hon värd så mkt bättre pga var hon kommer ifrån och sina studier… att åka en timme med bil är verklighet för många och inget vi helt enkelt kan göra något åt. Och välja sjukhus är inte ens att tala om. Blev illa till mods när jag lyssna på henne. Men de kanske är jag som bor i glesbygden i norraste Norrland som är supergravid, känslig och tacksam att vi ens har BB en timme bort. och att jag bara missuppfatta det hela. Hoppas det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Annons