Månadsarkiv: december 2016

Annons

Så kom den där dagen…

Så har jag lagt ut det sista avsnittet för året och inför min egen föräldraledighet. Avsnittet med Elin!

IMG_5143

Jag trodde först att jag skulle kunna jobba en månad till men det har blivit svårare och svårare och nu mot slutet skitjobbigt.
Dels rent praktiskt att intervjua och redigera (lägg till min rätt ohärliga förkylning också som plågat mig och troligen även era öron) men också detta att ta in och ”trygga upp” för mina gäster har blivit svårt.
Till min studio kommer i nästan samtliga fall gäster helt utan medievana som ska prata om något väldigt stort som de oftast inte pratat så mycket om.
I några avsnitt märks nervositeten mer än i andra, oftast släpper den men ibland håller den i sig.
Men det är mitt jobb att ”doula” de som kommer och berättar.

Som gravid blir jag rätt sluten och introvert och det är så klart jättevanligt, men det har ändå förvånat mig eftersom att jag normalt sett funkar tvärt om. Jag gillar att foka på andra och det kommer nästan alltid lätt.
Men nu har det blivit svårare och svårare och jag märker att det ibland tar emot att svara på mailen jag får för att jag känner att jag inte har något att komma med.
Men, det är också dags att pausa för att jag i nuläget sover uselt och har rätt ont.
Enligt min app så är det 51 dagar kvar till beräknad förlossning, ett datum som mest ska ses som en ungefärlig slutpunkt.
Tidigare har jag gissat att jag kommer gå fyra dagar över tiden (fråga mig inte varför) men nu hoppas jag mest att bebis stannar tiden ut (vi har en renovering vi måste bli färdiga med!!!)

Fick jag vifta med ett magiskt spö skulle det vara 1 februari idag, renoveringen skulle vara helt färdig och jag skulle ha två (smärtfria!) veckor kvar att boa, njuta av allt som är fint i huset och sen åka och köpa en Britax Go Big för pengar jag plötsligt hade i överflöd!

Annons

Det är något så jääävla tradigt med kvinnors erfarenheter

Jag läser den här krönikan av Clara Lidström om hur män ser på kvinnligt entreprenörskap och det kvinnor kan och gör.
IMG_5067
Och något liksom klickar i mig för jag vet inte hur många fester och middagar jag varit på där mitt yrke som doula och min podd kommer upp och mäns ointresse, leenden och total avsaknad av respekt förvånar mig.

När jag startade podden sa några i min närhet ”Och det ska bara handla om förlossningar? Och det tror du folk kommer vilja lyssna på?”

Föd era jävla ungar men elevera inte era spruckna psyken och underliv och era livsviktiga erfarenheter till något viktigt. För det är och förblir ändå något privat och vem skulle vilja lyssna på sånt kärringprat?

Några i min bekantskap har fortfarande svårt att referera till mitt jobb som doula utan att skämta om vad det heter och hur ”flummigt” det är. Det är nämligen något så jääääävla tradigt och löjeväckande med kvinnligt kodade erfarenheter och intressen.

Och det som skaver mest i mig är just det som Clara konstaterar – kvinnliga erfarenheter är just det kvinnliga. Aldrig allmänmänskliga. Att det inte intresserar alla är en helt annan fråga.
Men trots att ALLA blivit födda av någon och väldigt många blir eller är föräldrar så är födande inte allmänmänskligt. Att säg aktiesparande endast är relevant för ett fåtal människor med kapital och intresse gör det till exempel inte mindre relevant eller viktigt. Det är ”på riktigt”.
En podcast med samtal om födande och föräldraskap är och förblir en, för att citera en man i min närhet en ”extremt nischad podcast”.

(Jag bloggar förövrigt från baksätet i vår bil och smågråter till den här låten. Oklart varför men det är rätt skönt och får därför bli dagens tips!)
IMG_5071

Annons

Om mig, Ina May Gaskin, podden och avsnittet med Nina!

Den amerikanska barnmorskan och doulan Ian May Gaskin har skrivit ett flertal böcker och är tongivande i den ”alternativa” förlossningsvården i USA (där den spelar en väldigt viktig roll givet hur otroligt medikaliserad den amerikanska förlossningsvården är).
Hennes bok ”Ina Mays guide to childbirth” kommer ofta upp i podden och den spelade en viktig roll när jag själv väntade mitt första barn eftersom att jag då var förlossningsrädd.

Ina May betonar att det inte är en sjukdom att föda barn, att det inte är farligt, att vi är skapade för att kunna föda och att ingen expert ska komma och säga hur vi känner och ska göra utan att den experten måste vara vi själva.
Hon är inget större fan av medicinsk smärtlindring eftersom att det kan slå ut kroppens egna smärtlindrande system och dessutom förlänga förlossningen och i vissa lägen vara skadligt för barnet.

Jag älskar Ina May Gaskin av en rad anledningar. Men, jag visste på en gång att det finns en hel del som blir problematiskt i hennes resonemang för min egen del.
Om jag nu ska använda mig själv som exempel så visste jag att för att ”nå” dit att min kropp föder utan mitt huvud och utan att ”fight or flight”-reaktionen sätts igång så skulle jag behöva komma över och bemästra saker i min egen historia och delvis min person som jag visste inte skulle gå.

För drygt tio år sen gick jag från att vara en poliselev som skulle rädda världen, var fysiskt stark och kapabel (om än med trasig ond rygg), till att själv bli inlåst på psyket på mindre än en vecka.
Sedan spenderade jag oceaner av tid inlåst på psyket och det förändrade mig i grunden och jag har det mesta i mitt liv att tacka för den där perioden tror jag.
Jag är både gladare men framför allt  tryggare och mindre rädd efter de där vidriga åren.
Men jag är också väldigt väl medveten om vem jag är, vilka mina begränsningar är och vad jag bär på.
Och när jag födde barn och framförallt när jag mötte min egen förlossningsrädsla var allt detta en enorm tillgång.

I avsnittet med Nina (”Om klass & om att föda på riktigt”) så berättar Nina så otroligt modigt om hur hon hade sett sig själv som och räknat sig som en ”Ina May”-föderska.
Hon visste genom erfarenhet att hon brukade klara utmaningar ofta bättre än hon hade räknat med, hon hade läst på och visste det mesta om nackdelar med medicinsk smärtlindring. Hennes utgångsläge var därför att hon skulle föda utan medicinsk smärtlindring och hade en tydlig bild av att hon skulle ”klara av” att föda på ett visst sätt.
Ofta funkar det här som en enorm tillgång i hennes liv (Nina har i boken ”Meningen med hela skiten” skrivit om när hon gick på en rejäl smäll i livet hon med, jag gissar att hon känner sig själv rätt väl) men när hon födde barn upplevde hon en chock och hon smällde rakt in i en vägg.
Det blev inte så som hon tänkt, Ina May Gaskin tänket blev delvis ett hinder och prestation och tvivel tog plats i förlossningsrummet.
(Jag ska inte spoila avsnittet för er som inte lyssnat)

Jag vurmar lite extra för det här avsnittet av just den här anledningen – jag vill ALDRIG att någon födande ska känna att de fött barn på något annat sätt än efter sin egna förutsättningar. Att det fött på ett sämre sätt. Att de inte ”lyckats”.

Helst hade jag till exempel velat föda barn hemma. Inte för att jag har något emot sjukvård eller sjukhus (jag älskar sjukhus efter att ha bott på ett så länge) men kicksökaren i mig skulle vilja prova den utmaningen.
I verkligheten kommer jag att föda barn på sjukhus, uppbackad av undersköterska, barnmorska, doula och fru. Med största sannolikhet även med epidural och med lustgas i mängder. Jag säger det för att jag känner mig själv, vet mina förutsättningar och är helt tillfreds med det.
Men hela vitsen med min podd, eller i vart fall en av de viktigaste är att den som föder med en oplanerad kejsarfödsel, föder med mer eller mindre medicinsk smärtlindring än planerat eller något annat som inte var enligt egna önskemål ska kunna omfamna det som hände. Alldeles oavsett hur andra fött eller vad Ina May eller någon annan tycker är det bästa.

Att själv vara besviken eller känna sorg är en sak. Vi har alltid rätt till våra känslor. Men tänk om vi kunde släppa allt vad dömande och jämförande heter och alltid bära med oss att allt det våra psyken och kroppar är sätts på prov när vi föder barn. Det är jobbigt, stort och nästan omöjligt att ta in.
Vissa får storslagna upplevelser medan andra ser födseln som en parentes till att bli förälder.
Men kanske är det aldrig viktigare att vara sin egen bästa vän och supporter som i födande och föräldraskap?

Hoppas iallafall att ni kommer att tycka om det lite sena avsnittet med Nina! Texten Nina skrev efter sin födsel som jag fastnade för hittar ni här.

Och, en ögonblicksbild från huset där avsnittets rossliga och burkiga prata är inspelad.
IMG_4890

Annons

Avsnittet blir sent…

Podden blir en dag sen den här veckan.
Det beror dels på saker som jag inte råder över, men också (dessvärre) på att jag aldrig blir vän med Dropbox, detta verktyg som alla som har att göra med enorma filer MÅSTE bli bästisar med.
Att slarva med sitt Dropboxanvändande är lite som att försöka skylla röran på någon annan om man bor själv, det funkar inte.
Men i gengäld kan jag berätta att det blir ett dubbelavsnitt imorgon.
Med en gäst jag velat ha med länge…
När jag frågade vad ni som lyssnar vill höra mer av var ett av de återkommande svaren ”tiden efteråt” och imorgon kommer vi att prata mer om tiden efteråt. Och om det sköra sköra föräldraskapet.
Ett kanonavsnitt väl värt att vänta på!

Annons

Sista semestern som enbarnsfamilj…

IMG_4648Vi turistar i vår egen stad!
Som plåster på såren för att sonen var sjuk på sin 4-års dag och dessutom inte får något kalas pga renoveringskaos så åkte vi till Junibacken idag.
Och istället för att åka hem till kaos och renoveringsröra så tog vi in på hotell.

IMG_4690

(Tack Clarion Sign som tog emot mina desperata mail och fixade ett jättefint rum med kort varsel! 💛)IMG_4717

Junibacken var fantastiskt men fy vad trött jag är.
Nu är vi incheckade och väntar på roomservice-middag framför julkalendern.
Vi jobbar med tvära kast just nu givet att vi sov i ett iskallt hus för två nätter sen.
Det slog oss också att det här blir vår sista semestern som enbarnsfamilj.

Livet alltså.