Jag heter Emma Philipsson och jag är en feministisk, kristen småbarnsmamma, poddare och doula som svär lite för mycket och tycker att det är skittråkigt att vara gravid. I mars 2015 startade jag Förlossningspodden för att jag tyckte att det saknades ett samtal om födande och om oss som blir föräldrar. I varje podd pratar jag med en inbjuden gäst om ett tema kring födande. Podden spelas in i min jobbstuga (utanför vårt hopplösa hus som aldrig blir färdigrenoverat) i Haninges skogar. I det hopplösa huset bor jag tillsammans med min fru, vår son och vår hund. Nu är jag gravid igen och väntar vårt andra barn i februari. Välkommen till min blogg!

Annons

mjukisbyxpunk

Nu ligger veckans poddavsnitt snart ute. Jag sitter och väntar på att avsnittet ska exporteras och rensar bilder från mobilen.IMG_8967

Det är såklart högst obegripligt både att jag 1) Satt på mig det där och lämnat huset samt b) känner behovet av att fota mig i det. Kanske för att jag inbillar mig att jag kände mig lite punkig, men det är ändå obegripligt. Men eftersom jag bjudit på tveksamma modetips tidigare här så återupprepar jag succén.

IMG_9424

Dessutom en bild från den timslånga sträckan efter tågbyte på väg till Kalmar. Den när vi typ var ensamma i vagnen, bebis sov i liggdelen och stora barnet lekte grävmaskinist (eller möjligtvis dumperförare). Idylliskt.

Annons

Allt ni vill veta om att RESA MED BARN

Förra veckan skulle en kompis som är i Sverige tillfälligt  komma hit och bo ett par dagar.
Besöket var perfekt tajmat med att förskolan var stängd men så fick hon förhinder.
Här hade jag haussat upp att en av fyraåringens favoritpersoner skulle komma och så blev det att gå hemma med mig istället, jag som är svintrött och inte heller ordnat och styrt upp något med andra barn (vi bor på ett sätt som gör att vi inte kan hänga i lekpark eller med massa grannbarn utan måste planera och styra upp).
Men snabbt som attan bokade jag tågbiljetter till Kalmar för att vara hos min syster fyra dagar istället.

Inte för en sekund tänkte jag på att resor på över fem timmar är långa när man reser ensam med en tremånaders och en fyraåring.
Inte heller tänkte jag på skräcken en kan uppleva när man kommer på ett tåg i sista sekund, alla utrymmen för en vagn är upptagna, man har en bebis i famnen, två väskor och ett svettpåslag utan dess like. Vad gör man!? Lägger bebis på golvet?
(Jag fick inte panik, men nära nog.)

Och det är här medresenärerna kommer in.
TRE kvinnor som inte kände varandra, hade passerat 60 och berättade åldern på sina barnbarn erbjöd allt från bärhjälp, två böcker, frågan om jag behövde kissa eller ville ha kaffe. Vänligheten och blickarna som bekräftade att ”ja, det är jobbigt. Nej det gör inget om han skriker” gjorde att när min puls väl lagt sig så kunde jag slappna av lite och inte hela tiden tänka ”hur i hela friden ska vi komma av och byta tåg och upprepa hela proceduren!!?”
När vi hade bytt tåg (vilket i sig kunde varit en pärs men gick hur bra som helst tack vare man som tyckte jag hade ”stiliga” barn!) fick jag hjälp av en ljuvlig tågvärd att värma mjölk (Två gånger gick hon och värmde mjölk!)

IMG_9542

(Det viktiga på bilden är handen på bordet! Ni vet när bebis väl somnat på ett helt omöjligt sätt men ändå sover och det gäller att inte röra sig trots att man sitter snett och måste behålla läget perfekt…)

Inför hemresan visste jag att det här kunde bli lite krångligare än jag trott och den nedlagda bärsjalen som jag under Kalmarvistelsen försökt bemästra hade åkt fram och knutits innan vi gick på. Planen var att samma sekund som tåget kom stoppa ner Didrik i den, gå på med väskor och vagn och fälla vagnen med Didrik i sjalen.
Efter krångel med inställt tåg, erbjudandet om buss till Linköping, nya biljetter och nytt tåg så kom vi iväg. Planen lyckades. Fast kanske mest med hjälp av urgulligt par som kånkade, bar, fällde och väl i Stockholm monterat ihop allt igen 🙏🏽
(Här ska sägas att det finns vissa fördelar med att ha en podcast vars lyssnare tydligen åker jättemycket tåg för jag fick hjälp av fler än en lyssnare (och fina ord av andra).

Efter den här upplevelsen har jag lovat mig själv att alltid fråga föräldrar som reser ensamma med barn om de vill ha hjälp. Även de som inte bjuder in till hjälp lika mycket som jag gör (jag tror min svettiga uppsyn och flackande blick gör det lättare för folk att avgöra att jag onekligen behöver hjälp).

Annons

Vill Du utbilda dig till doula?

Som jag berättade om i veckans avsnitt av Förlossningspodden så kommer jag och Anna Tallwe starta en doulautbildning i höst.
Anna som både är verksam som doula och håller förlossningsförberedande kurser har bland annat haft en doulautbildning  i Skåne nu under våren.
När vi först träffades var hon med i podden (Avsnittet ”Vadå ofarlig smärta..”) och jag tror att vi sen dess har letat lite efter sätt att få jobba ihop.

Antalet deltagare på kursen kommer att vara relativt få och när man är anmäld kommer vi att bjuda in till en sluten facebook-grupp.
Dels för att den som kanske inte bor i eller känner till Stockholm ska få tips och hjälp att hitta, men vår förhoppning är
att gruppen ska bli början på en doula-community eller kanske en jour back-up grupp.

Kursen kostar 10500kr och kommer att hållas den 29/9 – 1/10 samt 17 – 19/11 (dvs fredag-söndag vecka 39 och 46).
För anmälan och frågor maila doulautbildning2017@gmail.com

Mer information om utbildningen hittar du  här.

Hoppas vi ses i höst!
(Jag längtar orimligt mycket till hösten nu. Det här ska bli så himla roligt.)

Annons

Tre timmar innan förlossningen

Didrik har en snutta dagen lång eller ligga på en mamma-fas just nu.
Först var det stressande. Svinstressande.
Jag hinner inget, det blir varken middag, tvättat eller bloggat.
Och idag är dessutom en av veckans två jobbdagar.
Men jag insåg just att det är rätt bra också.
Utan tillstymmelse till dåligt samvete ligger jag nu i soffan och bara är.
Det slår det mesta!
IMG_9225

Igår när jag satt här i mitt soffhörn kollade jag igenom en massa bilder. Den här är tagen tre timmar innan vi åkte in till förlossningen. IMG_9044

Jag skickade upp Pia på övervåningen för att få vanka, lyssna på musik och vänja mig vid att det faktiskt högst troligen var på gång. När man pratar om födande missar man att det är (ofta) en period där man inte vet om eller vad som är på gång. På den där bilden hade jag inga smärtsamma värkar. Det var mer att det kändes i kroppen att det var något på gång. Jag hade smsat min pappa som skulle vara barnvakt att det troligen skulle dra igång under kvällen/natten, men jag var inte helt hundra.

Det känns verkligen som ett annat liv när jag ser magen (och uppsynen..) Tänk vad mycket kul vi hade framför oss! (Och har, jag vet.) Men det var så himla härligt, både förlossningen och första tiden den här gången. Jag skulle vilja ha tillbaka den veckan.

 

Annons

Ett arbetspass på förlossningen

Jag är ju ganska vokal i mitt missnöje med hur svensk förlossningsvård fungerar.
Om det tas väl emot eller inte skiter jag lite i, det är en så viktig fråga att jag måste få orera om den.
Men när gravida uttrycker oro, ofta inför sommaren, inför att föda på svenska sjukhus så sticker det lite i hjärtat.
Min ilska och oro handlar oftast (inte alltid) om villkoren för de som jobbar med födande.
Och visst går det ibland i förlängningen ut över födande, men framför allt är det en yrkesgrupp främst bestående av kvinnor, som verkligen går på knäna.

I Allt för föräldrars podd som leds av barnmorskan Maria Wigbrandt, pratade jag för ett tag sen om hur det är ett systemfel i svensk förlossningsvård. Att vården bygger på att barnmorskor bränner ut sig, annars kollapsar den.
Och sällan har jag läst en mer träffande beskrivning än den av barnmorskan Tove Broheden som skriver i Metro om hur ett arbetspass på förlossningen kan se ut.

Läs. Och försök att behålla fattningen…

annons