Jag heter Emma Philipsson och jag är en feministisk, kristen småbarnsmamma, poddare och doula som svär lite för mycket och tycker att det är skittråkigt att vara gravid. I mars 2015 startade jag Förlossningspodden för att jag tyckte att det saknades ett samtal om födande och om oss som blir föräldrar. I varje podd pratar jag med en inbjuden gäst om ett tema kring födande. Podden spelas in i min jobbstuga (utanför vårt hopplösa hus som aldrig blir färdigrenoverat) i Haninges skogar. I det hopplösa huset bor jag tillsammans med min fru, vår son och vår hund. Nu är jag gravid igen och väntar vårt andra barn i februari. Välkommen till min blogg!

Annons

Debattartikel

Expressen hörde av sig ett par dagar in i min semester och frågade om jag ville skriva en debattartikel.
Just den detaljen, att Expressen frågade mig är viktig för jag åkte till Gotland utan dator…
Jag tänkte att det skulle bli mindre jobb och stress då.

Allt det ångrade jag när jag fick plita ner en debattartikel på min telefon och sen maila den till en dator och sätta ihop till ett dokument.

Jaja, resultatet hittas här! Hoppas ni tycker om den och delar den allt ni orkar. Jag tycker nämligen att den belyser något som saknats i debatten.

Annons
Annons

Visby (och Växjö)

Jag har semester och njuter av Visby.
Mina barn och kusinerna är glada, vädret är perfekt och allt är fortfarande nytt. Det kräver alltså minimal ansträngning än så länge.
Men min hjärna går fortfarande på högvarv.

Jag kommer höras och kunna läsas lite under veckan och jag hoppas det blir bra. Alltså på riktigt bra. Bra på det sättet att det öppnar ögon snarare än slår in öppna dörrar.
Jag kommer länka när det dyker upp. Men tills dess så nåddes jag av den här dystra nyheten.

IMG_1510

Jag säger det ofta men här kommer det igen, förlossningsvården är verkligen inte bara ett Stockholmsproblem.
(Länk till artikeln ovan)

Annons

Lappen som blev viral…

Jag har alltid och kommer alltid värna kvinnor och livmoderbärares rätt att föda med stöd och utifrån sina förutsättningar.
Och ju mer jag jobbar med berättelser om födande och med faktiska förlossningar desto mindre tycker jag att jag kan och kan generalisera kring det.

Men, jag tänker mig födande lite som döden (trots att somliga ryggar tillbaka vid jämförelsen).
Att föda och att dö kräver stor ömhet, utrymme och anpassning.
Somliga vill vara hemma, andra på sjukhus eller i fallet med döden på hospice. Somliga vill ha smärtlindring andra inte.
Men den typen av vård MÅSTE vara anpassningsbar kanske för att livet och döden är såna till sin natur. Det finns inget formulär 1A som passar alla och det får inte avkrävas att man är en ”bra” och anpassningsbar patient.

Igår och idag har en post jag skrev kring en kompis bild av en post-it lapp blivit viral i någon mening.
Jag tror postens räckvidd är över en halv miljon nu och flera tusen har delat, gillat och kommenterat.
IMG_1385

En post som upprört och berört i alla led. Alla har inte gillat att den publicerats, andra har hjälpt till att sprida och öppna upp för någon form av medvetenhet och kanske förändring.

Det varit svårt att veta hur jag ska förhålla mig till vissa kommentarer.
Ska jag svara på kommentarer om stockholmsfixering och att inte veta något om hur det ser ut i övriga landet?
Ska jag nämna hur mycket jag försökt lyfta olika städer och förlossningsavdelningar genom att försöka dreva i mina plattformar?
Eller är det ändå lönlöst? Och hur mycket plats finns det att besvara åsikter kring budget, siffror om resurser och jämförelser med ”viktigare” ändamål. Vad får det kosta monetärt och hur mycket anspråk får en gravid göra på sin födsel?

Nu har det löst sig naturligt med kommentarerna. Jag har inte hunnit för att jag packat, tvättat och burit bebis. Imorgon åker vi till Gotland. (Min semester fick en minst sagt hektiskt start)
Alla som mailat mig har fått svar men från och med nu hänvisar jag er som är oroliga till Födselvrålets mailjour Jouren@fodelsevralet.org

Men, podden kommer ut som vanligt och jag kommer fortsätta sura, skälla och yvas över livet både på instagram och här (var så säkra!)

TACK alla som delat, skrivit kloka saker
och som peppade mig när det behövdes.

Annons

Skrämselhistorier eller för positivt?

Det är lite kaosigt här pga snart ”semester” dvs massa jobb måste göras färdigt, nån bikini inhandlas, tapeter köpas (fråga inte) och en gräsklippare lagas (vi har 2000 kvm ojämn terräng med gräs som kommer vara ängshögt när vi kommer hem).

Iallafall, jag vill spotta ur mig en text om förlossningsprat mitt i detta.
Ni vet alla sägningar på temat -”kvinnor älskar att berätta skräckhistorier och vill skrämma upp varandra”
Sen har vi misstron och förlöjligandet att de som berättar om fina födslar.
Om födslar som fått betyda, läka, göra anspråk och vara livsomvälvande.
Vad är det för jävla trams liksom?

Jag minns en läkare i ett radioprogram för ett tag sen. Hon var expert på sitt område och på många sätt vettig. Men så sa hon något raljerande om att vissa kvinnor ”vill ha tända ljus” när de föder sina barn följt av skratt. (Jag minns inte exakt, bara att jag där och då släppte eventuell direktsändningsnervositet och surnade till på ett diplomatiskt men tillräckligt syrligt sätt).

Jag får ibland mail med åsikter åt båda hållen.
Ibland ”Varför så mycket trauma/skador/sorg”
men väldigt mycket fler av typen ”jag blev så ledsen när jag lyssnade på dagens positiva avsnitt. Ingen av den lyckan kände jag själv”

Vi kommer prata om det här mot slutet av morgondagens avsnitt. Men om jag skulle göra ett tillägg så skulle jag dels säga att mina gäster på inga sätt ska ses som ett medeltal för hur födande går till.
Förlossningspodden är ett gäng samtal med människor som nästan alltid själva hört av sig och velat berätta om deras upplevelser och erfarenheter.

Vidare tänker jag att majoriteten av avsnitten är svåra att märka upp som positiva eller negativa. De flesta är allt däremellan, ibland med fler ibland med färre positiva känslor och erfarenheter.
Kanske kunde vi börja se födande mer på det sättet överlag? Och slopa den endimensionella skalan?

annons