Jag heter Emma Philipsson och jag är en feministisk, kristen småbarnsmamma, poddare och doula som svär lite för mycket och tycker att det är skittråkigt att vara gravid. I mars 2015 startade jag Förlossningspodden för att jag tyckte att det saknades ett samtal om födande och om oss som blir föräldrar. I varje podd pratar jag med en inbjuden gäst om ett tema kring födande. Podden spelas in i min jobbstuga (utanför vårt hopplösa hus som aldrig blir färdigrenoverat) i Haninges skogar. I det hopplösa huset bor jag tillsammans med min fru, vår son och vår hund. Nu är jag gravid igen och väntar vårt andra barn i februari. Välkommen till min blogg!

Annons

Tack vården!

Så är jag äntligen hemma efter fem sex äventyrsdygn.
Anledningen till att jag stannat kvar i fem dagar på sjukhus efter att jag fött stavas litium, alltså den medicin jag äter för att jag är bipolär.
Jag har fasat in litium men också fått hjälp att sova.

Litium är en harmlös medicin, ett salt, som i jämförelse med en alvedon är rena rama naturgodiset.
Men för oss bipolära är den superviktig och när jag två dygn efter förlossningen fortfarande inte hade sovit så röstades min önskan om att få åka hem ner (främst av min fru som är luttrad efter tio år med mig) och jag fick vackert stanna.
Jag ville hem av uppenbara skäl när man just fått ett barn, men egentligen var avdelningen rena rama hotellvistelsen med världens bästa sällskap – en nybakad bebis.
Hela tiden omgiven av alla barnmorskor och undersköterskor vars omsorg liksom lade sig som en mjuk filt över mig och bebis.

Jag älskar resurserna jag får del av pga min sjukdom och min historia.
När jag ska föda barn och min historia kommer upp (Finns att lyssna på i Föda barn-serien på Acast) så kallas det till möten, planeras och ordnas.
Trots att jag själv nästan aldrig tänker på mig själv i termer av att jag är sjuk, snarare att jag var sjuk för 8-9 år sen.
Men Om det behövs, något går riktigt fel, eller bara så att jag behöver hjälp med sömn, ja då finns vården där.
För någon med mina journaler..

Hela tiden jag låg inne så tänkte jag på alla mail jag läst från kvinnor som inte får del av den sjukvård jag fått under min graviditet och under de senaste fem dagarna.
Alla kvinnor som också borde fått extra stöd och omvårdnad medan underlivet och/eller själen fått läka.
Och alla som inte har möjlighet eller resurser att höja sin röst och med stadig stämma säga
”Hjälp! Jag vet inte varför eller hur, men jag behöver hjälp att få landa i allt det här!”

Hade vården haft andra resurser hade den kunnat plocka upp kvinnor som är på väg rakt in i en förlossningsdepression. Helt i onödan.
Hur många gånger har jag inte i podden påpekat vikten av att förlossningen och den första tiden efteråt är bra? Att det påverkar ens första tid som förälder mer än vi kan ana.
Föräldraskap är skört för alla och därför är det livsviktigt att få allt stöd man behöver före under och efter en förlossning. Oavsett hur stort eller litet det stödet är, eller om det kommer från vården, familjen eller vänner.

Jag önskar så att andra som också har det behovet (det är verkligen inte alla, men långt många fler än jag) hade fått det tillgodosett.

Men istället är vi tillbaka där vi var i början av 00-talet när föräldrar fick kämpa för att få vara kvar och där partnern i princip alltid skickades hem omgående.

När ska svensk förlossningsvård få ökade resurser? När ska barnmorskor få en drägligare arbetssituation?

Nu är jag i alla fall hemma och jag gissar att det snart är dags för lite tårar och blues, men än så länge är vi kvar i vårt rosa moln.

IMG_6757

Ni vet när man ser bilder på sociala medier där andra har myskvällar och allt ser så oförskämt lyxigt och härligt ut?
SÅ härlig var vår myskväll igår. Kanske måste somliga av oss ha fött barn för att få till den perfekta stämningen så att samtalet, vinet, ostarna och allt annat blir precis som man önskat? Härligt var det iallafall.

Annons

Greetings från en sjukhus-bebisbubbla

PHälsningar från den än så länge helt okomplicerade bebisbubblan! Mjölken rinner till imorgon så jag räknar med lite mer nyanserade känslor då. Men nu är det rosa moln och stor förälskelse i den här nya personen!

IMG_6654

Imorgon kommer jag troligen att skrivas ut, dvs jag är fortfarande kvar på sjukhuset.

Jag har skrivit ett ganska långt inlägg om varför jag är kvar på sjukhuset men det känns bättre att ta det imorgon när jag är hemma så jag publicerar det imorgon kväll.
Men vi mår bra och jag har kanske aldrig njutit så mycket som de senaste dagarna.

Nu säger jag godnatt från mig och Didrik och postar några av bilderna jag legat och suktat över under eftermiddagen.
Jag glömde ta bilder från när Kalmarsystern och mina två ljuvliga syskonbarn besökte oss (som tur är fanns det fler kameror närvarande!) så jag njuter extra mycket av tulpankrukan jag fick av dom.

IMG_6713

IMG_6624

IMG_6655

 

Annons

Föda barn i ett superteam

Han är här!
Vår fina Didrik kom på utsatt datum.
IMG_6587
Kort efter förra inlägget bestämde vi oss för att åka in. Egentligen inte för att värkarna var tillräckligt täta eller för att varje värk var tillräckligt ond, men för att jag märkte att jag började spänna mig och jobba upp en oproportionerlig stress.
Jag fick en känsla av att jag höll på att hamna på ett ställe mentalt där jag inte alls ville vara.
Bättre att åka in, få lite pepp och status och i värsta fall åka hem än att spänna emot, bli trött och stressad resonerade jag (inte så här genomtänkt och tydligt, men känslomässigt var det så )
Så vi åkte in och jag var öppen 3 eller 4cm men den där envisa tappen fanns kvar. Och den orsakade vissa svordomar inledningsvis. (När jag skriver om hela förlossningen kommer jag berätta varför.)
Men vi blev kvar och kort efter att jag skrivits in och träffat barnmorska, barnmorskestudent och undersköterska och efter att vår doula Karin kommit så slappnade jag av och kroppen hittade tillbaka till värkarna. Som snabbt gick upp i frekvens.

Och det här blev en helt annan förlossning än förra gången (jag kommer skriva mer om den under veckan)
Jag älskade min första förlossning men mådde ganska dåligt efteråt.
Det har präglat hela min förberedelse den här gången men jag hade aldrig vågat tro att det skulle bli såhär bra.
Men så var jag också del av ett fantastiskt team.
Jag, Pia, vår helt makalösa doula Karin, barnmorskan, undersköterskan och barnmorskestudenten (från himlen!) skapade liksom en liten trygghetszon som bara genom att finns tillgänglig en knapptryckning bort gjorde mig helt avslappnad (om än hårt arbetande, flåsande och frustande)
Ibland krävs det så många för att en känslig själ ska våga möta allt det man möter under en födsel.

Nu njuter jag av vårt underverk, hög på livet och hormoner och vill bara frysa tiden.

Livet.

Annons

Latensfas?

Idag var jag hos barnmorskan och gjorde en hinnsvepning. Min fina barnmorska ordinerade också lite oxytocin-boost så vi hade storslagna planer för kvällen men väl på Ica Maxi hade mina sammandragningar tilltagit rätt rejält (jag drog också till mig rätt mycket uppmärksamhet med mitt vaggande och pustande…)

IMG_6533

Även om vi haft en mysig kväll har jag också duschat, stånkat och som här legat uppe i sovrummet med hörlurar och koncentrerat mig.

Vi är så pepp på att träffa bebis nu!

Kom igen nu kroppen! 🙏🏽

Annons

Alla hjärtans dag. Typ.

Vi firar Alla Hjärtans Dag här hemma enligt devisen ”idag orkade jag engagera mig” och därför köpte jag blommor och fixade härlig laxmiddag idag istället för imorgon.
Ian går korta dagar på förskolan så när jag hämtat honom åkte vi till affären där det omedelbart uppstod en diskussion om färgen på tulpanerna.
Jag ville ha en annan färg på men insåg att det bara var att lägga ner och att Ian tagit över blomväljandet i vår familj.
På Systembolaget köpte vi öl till mamma Pia som vi sen insåg att hon inte kan dricka utifall något händer. Men tanken var god och jag fick med mig en flaska champagne för framtida bruk. OCH jag fick visa leg vilket glädjer mig larvigt mycket.
IMG_6407

IMG_6408

Jag har haft mystiskt mycket energi idag och lyckats städa och våttorka golv.
Givetvis är detta i mitt nuvarande känsloläge en massa tecken på att det är dags inatt. Men det kanske är en del i hur man fördriver tiden mot slutet? (Okej, hur JAG fördriver tiden mot slutet..)

Nu ska vi kolla på premiäravsnittet för GIRLS sista säsong och glömma oss själva en stund.

annons