Fas ett av ett nytt avsnitt i livet påbörjat.
Ikväll körde vi första flyttlasset.
”Bebis” nummer två har lämnat hemmet:(
Hur fan klara man av det?
Kom ihåg när sonen flyttade för några år sedan, medan alla släpade möbler satt jag i trappen och grät , hela tre timmar, oavbruten.
Såg hela hans liv passera från hemkomsten från BB tills 20 års dagen….
Och nu flytta dotter nummer ett, vi som har varit så tajta att det bitvis har varit onaturligt.
Än har jag inte gråtit, men det kommer väl när hela flytten är klart?
Men just för att vi har varit sååå tajt, så känns det som det verkligen är nödvändigt för henne att stå på egna ben från och med nu
.
Hon bor ju ändå bara 10 minuter härifrån, annat var det när jag flyttade 19 år gammal.
Valde att lämna landet och bosätta mig 120 mil hemifrån, till ett land där jag kände 0 personer!
Så min mamma träffade mig typ bara max en gång om året från och med då….så vem fan är jag att gnäller….
Kan ju ser lillstumpna så fort jag känner för det.
Och så har hon BADKAR.
Tyvärr hade huset vi köpte precis allt vi letade efter, förutom badkar och det har jag verkligen saknat!!
Så jag tro jag ska hälsa på henne rätt snart:)
Så nu åkte de iväg för att sova där första natten, för säkerhets skull tog hon med sig lillsysrran på 19 år för första kvällen.
Så manenn och jag är snudd på barnfria ikväll;)