Månadsarkiv: maj 2017

Annons

Spårlöst försvunnen?

Då var denna måndag snart till ända, ingenting har gått som planerat och jag håller min kära makes gener ansvariga. Mitt liv känns ibland som ett avsnitt av spårlöst, mamma/Claudia har du? Mamma/Claudia vart ligger? Mamma/Claudia jag hittar inte?

Mina två barn och min make har idag gett mig flera nya gråa hår.

Det är så att min man är en aning tankspridd när det kommer till allt som inte gäller hans arbete. I lördags natt kom han till exempel hem utan sina solglasögon, han har lyckats tappa dem i Växjösjön. Han åkte in med en håv i söndags och som vanligt hade han riktigt flyt och lyckades fiska upp dem så slutet gott allting gott eller…

Idag vid 07.00 finns Theodors skor, cykel och hjälm ingenstans att finna i huset, det tog mig en stund innan jag kom på att han igår lekt med sin kompis som bor i huset bredvid. Han fick snällt traska över till grannen och hämta hem allt innan han kunde ge sig av till skolan. Jag skyller på makens gener!

Idag stressade jag hem för att förbereda kvällsmaten innan jag skulle köra dottern på en extrainsatt balettlektion, under tiden Belle dansade hjälpte jag Theodor med läxan. Två flugor i en smäll, det såg ut som vi höll tidsschemat för dagen. Läxa check, mat check och dans check!

IMG_3786 IMG_3793

När vi skulle hem gjorde dock de där generna ifrån pappa åter sig tillkänna, Belle hade slarvat bort nyckeln till sitt skåp. Jag, dansläraren och halva dansskolan letade febrilt utan framgång.

Tillslut gick vi in och tittade på skåpet och nyckeln satt i. Jag skyller återigen på makens gener!

Mycket försenade och med två vrålhungriga barn hamnade vi på en pizzeria i stan tillsammans med  maken som tog en liten paus i arbetet vid 19.00(!) på kvällen.

IMG_3787 IMG_3788 IMG_3789

Jag valde vatten framför både pizza och kebabtallrik då jag fortfarande kämpar med en mage som inte vill samarbeta med mig. Att undvika stress är något jag ska tänka på i min vardag vilket går lite sisådär.

IMG_3794

Innan Daniel for tillbaka till jobbet fick han vända redan på parkeringen då han glömt sin keps på pizzerian och jag hann inte mer än innanför ytterdörren hemma innan min kära make ringer undrandes om jag möjligtvis tagit hans körkort.

Nej, det hade jag inte den låg nämligen kvar på pizzerian.

En aning tankspridd?

Bildresultat för forgetful quotes

I ren frustration har jag nu storstädat huset och satt in (dagens) morgondagens kvällsmat i kylen.

IMG_3792  IMG_3790

Imorgon har jag beslutat mig för att njuta av en dag som går i lugnets tecken, all stress är total förbjuden! Det vill säga jag ska inte svara när varken barnen eller maken tilltalar mig :)

Vi får se hur det går…

På återseende / Claudia

Annons
Annons

Att vara kriminell var min identitet, Ramon Sefedini.

Förändring, kan alla göra en förändring av sin livssituation?

Mitt namn är Ramon Sefedini och jag tror att alla människor kan förändra sin livssituation. En del människor behöver mycket stöd och en stor mängd kärlek, andra lyckas göra det på egen hand med en jävla massa envishet. Jag tillhör de sistnämnda.

Jag har varit yrkeskriminell och avtjänat fängelsestraff. Idag lever jag svenssonlivet med jobb, villa, volvo och vovve.

Jag är uppväxt i Stockholms södra förort Norsborg i utanförskap, mina föräldrar skiljde sig när jag var sju år och jag sökte bekräftelse. Jag fann bekräftelsen och tillhörigheten jag saknat hemma genom att utföra brottsliga handlingar i form av snatteri och stölder. Brotten eskalerar med tiden och blir allt grövre, det gick från utpressning till narkotikahandel och att vara kriminell blev min identitet.

Jag tillhörde ett samhälle i samhället, där utanförskap blir en gemenskap. Vi som hittade vår gemenskap i vårt utanförskap hade vår egna kultur och vår egna moral som skilde sig från hur det såg ut i samhället i stort. Jag såg ner på folk som jobbade, de var idioter. De förebilder jag hade under min uppväxt fanns i ”orten” och där finns de kvar än idag, det var kriminella förebilder. Helt fel förebilder för en ung kille med andra ord. Ordet respekt har i denna värld en helt annan innebörd, respekt bygger på ditt våldskapital. Jag fick snabbt lära mig att om folk är rädda för dig så har dem respekt för dig och jag sökte respekt från min omgivning.

År 2004 blev jag dömd till 8 års fängelse i ett uppmärksammat mål där infiltrationsverksamheten inom polisen kom upp till ytan, i det så kallade kommissarie målet eller Infiltratör målet, som bland annat legat till grund för Johan Falk filmerna.

Det var under min häktestid jag påbörjade min förändring, jag satt häktad 18 månader varav 11 med restriktioner.  Häktestiden blir en viktig vändpunkt, inte beroende på att jag får vård eller hjälp utan för att det ger mig en distans och tid till bearbetning av mina livserfarenheter. Vid tidpunkten som jag blev häktad var min dotter ett och ett halvt år och mitt straff orsakade inte bara fängelsetid för mig utan också för mina nära och kära, de var och förblir oskyldiga offer för mina handlingar.

Förr i tiden så skyllde jag alltid på någon annan, det var alltid någon annans fel antingen polisen eller någon golare (tjallare). Jag vet dock idag att jag själv är ansvarig för konsekvenserna av mina handlingar.

Förändring tar olika lång tid och är en process, jobbet får man göra själv, förhoppningsvis med olika redskap till hjälp. Samhället måste bli bättre på att satsa på ungdomen i ett tidigt skede och inte vänta till skadan redan är skedd.

Alla människor kan förändras bara någon tror på dem.

Jag hade förmågan till förändring och är idag utbildad behandlingspedagog, MI-utbildad (motiverande samtal), utbildad i beroendelära och har arbetat inom SIS (Statens Institutionsstyrelse) Jag är även grundare av KNAS där jag föreläser om min life story. Min nuvarande arbetsplats är inom Växjö kommun som behandlingspedagog.

Du hittar knas.nu HÄR! och HÄR! hittar du till KNAS facebooksida.

IMG_3716

På återseende / Ramon Sefedini.

Annons

Ramon Sefedini, från yrkeskriminell till inspiratör.

Jag har den senaste tiden funderat mycket på människors förmåga att förändras, att till exempel bryta en kriminell eller destruktiv livsstil.

Det innebär i mina ögon så mycket mer än att bara vilja göra förändringen, man måste bestämma sig och hålla fast vid sitt beslut. Det krävs vilja att göra stora uppoffringar och utmanande förändringar utan att ge vika. Bryta med vännerna och ofta komma ifrån den ort man kallar hemma och även hela ens kontaktnät, det man ofta upplever som sin trygghet.

Jag undrar hur de tre män som utsatte mig och mina vänner för en oprovocerad misshandel hamnat i en sådan destruktiv vardag och om de någonsin kommer att bryta sin kriminella livsstil, det finns inga ursäkter för deras beteende men jag är övertygad om att det finns förklaringar och det ger mig hopp.

Ett kort samtal med en man vid namn Ramon Sefedini räckte för att jag skulle få tillbaka lite av min tilltro till mina medmänniskor och till viljan och förmågan att förändras. När han stängde min ytterdörr efter sig så kände jag återigen hopp. Jag har lärt känna Ramon som en hårt arbetande småbarnsförälder med hela ”Svenssonpaketet”. Vad jag inte visste från början var att han även lyckats lämna ett liv som yrkeskriminell bakom sig.

År 2004 dömdes Ramon till åtta års fängelse för grovt narkotikabrott i ett mål känt som ” Infiltratör målet eller kommissarie målet” ett uppmärksammat mål där infiltrationsverksamheten inom polisen kom upp till ytan, och som även legat till grund för bland annat Johan Falk filmerna. När Ramon häktades hade han hittat sitt livs kärlek och de hade tillsammans en dotter på ett och ett halvt år.

Ramons berättelse är berörande och inspirerande och jag har den stora äran att ha honom som gästbloggare, jag hoppas att hans ord ger er lika mycket som de gett mig.

Ni kan ta del av Ramons berättelse här på bloggen imorgon, en liten cliffhanger där men det får ni leva med.

På återseende / Claudia

Annons

6 månader har gått sedan vi tvingades ta farväl av dig.

6 månader har gått sedan vi tvingades ta farväl av dig.

IMG_8970

Jag var övertygad om att Sara så småningom skulle ha förmågan till förändring, förmågan att bryta sitt destruktiva levnadssätt, jag var övertygad om att hon skulle uppfylla sin dröm att själv kunna arbeta med ungdomar som hittat en tillhörighet i utanförskapet precis som hon, att hon skulle kunna stötta, inspirera och vägleda ungdomar i riskzonen en dag.

Sara hade både viljan och beslutsamheten att lyckas, hon hade bestämt sig och hade jobbat hårt med sig själv. Hon kom ifrån Alvesta med hjälp av samhället, hon fick stöd, inspiration och vägledning på behandlingshemmet där hon placerats och hade gjort upp en plan för hur hon skulle bygga upp sin framtiden med bostad, skola och så småningom jobb.

För Sara betydde Alvesta droger och en destruktiv vardag i stort, hon visste att hon inte skulle klara av att göra denna förändring på hemmaplan utan att en flytt hem till Alvesta snabbt skulle innebära en vardag i utanförskap och  missbruk igen.

Sara gav oss facit i hand och samhället svek henne, Sara gav upp så fort hon kom hem och det slutade med att jag satt med min vän i famnen, kall och livlös.

En tjänsteman med otillräckliga kundskaper om samsjuklighet var allt som krävdes för att Saras placering på ett behandlingshem skulle avslutas abrupt och utan någon som helst planering för en fungerande hemgång. En placering som för henne innebar en livlina togs oansvarigt och ogenomtänkt ifrån henne, hon gav upp och föll snabbt tillbaka i ett destruktivt beteende.

Sex månader har gått sedan vi tingades ta farväl av dig och mycket har hänt.

Jag undrar vad du hade sagt om hur jag ser på människans förmåga till förändring idag Sara?

IMG_8972

Shine bright like a diamond!

På återseende / Claudia