Planerar att åka och fira min födelsedag tillsammans med barnen i april. När jag satt och klickade på olika resmål. Så kom jag att tänka på en resa som jag och barnen gjorde till Thailand.
Året var 2010 och Martin och Camilla hade hyrt ett hus och skulle åka med Camillas barn och Charlie och stanna där en längre tid, hennes äldre barn skulle gå i skolan där.Vi började då att prata om att jag skulle ta med barnen och komma dit, dels för att barnen skulle få uppleva Thailand men också för att det annars hade blivit att dom varit så länge ifrån sin pappa.
So far so good? vad kunde bli fel?
Varmt och skönt? jag såg framför mig palmer, solnedgångar och en lång ledighet. Då under den värsta tiden i Sverige, vi skulle åka i feb/mars.
Hur blev det då?
Resa med Fanny och Felix har aldrig varit ett problem, dom tycker om att packa väskan och ge sig ut på äventyr oavsett om det är med bil eller flyg?.
Jag bodde i en fantastisk bungalow på stranden och när barnen var hos mig så var allt toppen, förutom sandlopporna och myggen som envisades med att bita oss?. Men dom dagarna som barnen skulle åka till Martin och Camilla som då bodde på en annan strand, kände jag mig ensammast i hela världen. Den där egentiden som idag hade varit så välkommen gav mig bara ångest. Inte för att jag missunnade barnen att vara där och ha roligt utan för att ”hon” var där med dom.
På stranden Camilla och Martin bodde på var det många svenskar som hyrde/ägde hus som även dom hade barn som gick i skolan och var där en längre tid. Ha ha lite komiskt som i Robinson, vi hade verkligen två läger.
I mitt huvud målade jag upp bilder av att dom hade dom det så roligt och bra hela tiden. Det var ju först när jag lärde känna Camilla och hon berättade hur det egentligen kunde vara, som dom rosaskimrande molnen bleknade.
Jag förstår inte varför jag under hela den tiden var mest arg på henne istället för mannen som lämnade mig? Inte helt ovanligt har jag förstått och i dom lägena är inte allt logiskt då känslorna tar över.
Vi var inte under speaking terms vid den tiden, så vi skickade sms till varandra när vi skulle lämna( i mitt fall resorten) , så vi inte skulle råka stöta ihop med varandra. Det sista jag ville just då vara att se deras stora lyckliga familj. Men Camillas barn kom ibland över och hälsade på oss efter skolan till allas stora glädje.
Veckorna gick, jag och barnen gjorde utflykter, träffade på härliga människor att hänga med och det blev en helt ok resa, kanske inte den bästa resan jag har gjort. Stället var magiskt och vi fick uppleva massor som jag är så tacksam för. Vi kommer definitivt återvända dit igen..
Men att sitta ensam på en öde strand med vänner och familj så långt borta när man inte mår bra var väl kanske inte så genomtänkt med facit i hand. Men när jag tittar på bilderna och minns blir jag nästan lite arg att jag inte passade på att njuta mer?
Kramar C
Åk tillbaka och skapa nya fina minnen ! Thailand är underbart! ❤
Förstår ensam känslan ❤