Förlossningsberättelsen 4:e och sista delen

Allting blev ju mycket mer komplicerat än jag trodde att det skulle bli. Jag har förstått mycket i efterhand hur mycket jag har varit med om egentligen och vilken tur jag ändå har haft. Undrar ni över nåt är det bara att fråga på :)

När läkare kommer för att kolla hur mycket som behöver sys är jag så inne i att titta på min dotter och mysa med min nya familj 😉 Bm börjar trycka på min mage och sen går allt väldigt fort. Uskan frågar bm om pappan ska ta barnet varpå bm svarar ja nu med en gång. Uskan ber killen ta av sig tröjan och tar Nea från mitt bröst och placerar henne på killens. De förklarar samtidigt att jag blöder väldigt mycket, att de inte fått ut biten samt att jag har en väldigt djup bristning så de måste köra ner mig till operation på en gång. Jag är fortfarande lite i min egen värld så jag förstår inte riktigt allvaret och jag tror att det var tur just då. Det sista jag säger till killen innan de kör iväg mig är ”Ring mamma så kommer hon ner!” Hade ju en sån tur med att min mamma jobbade den natten och jag ville inte att killen skulle lämnas helt själv även om jag fick höra efteråt att uska S hade tagit mycket väl hand om honom :)

Bm sitter på min säng och håller ett tryck på min mage och frågar om det går bra. Jadå, svarar jag, inga problem. ”-Vet du varför jag trycker på din mage?”, frågar hon. Nej, svarar jag. ”- För att minimera blödningen tills vi kommer ner till operationen”, berättar hon. Jaja tänker ja då får du väl trycka där då. När vi kommer bort mot hissen frågar bm om de fått svar från operation att det ok att de kör ner mig men inget svar än. De pratar fram och tillbaka några sekunder sen hör jag hur de säger ”Äh vi kan inte vänta på svar, vi åker ner med henne för det är ju bättre att hon är nere om det skulle hända nåt och vi skiter i mössorna, det är viktigare att hon kommer in snabbt”. Då förstår jag att det är lite mer än jag trodde från början. Väl nere och när vi ska in på op-avdelningen slänger de på mig ett hårskydd iaf lite snabbt och sen in i den stooora op-salen. Är väldigt högt i tak och upplyst samt en massa folk runt omkring mig. De frågar mig en massa saker men det enda jag är intresserad av är att veta att de verkligen kommer söva/bedöva mig bra för jag vill inte känna nåt överhuvudtaget. De försäkrar mig om att de ska bedöva via EDA:n så jag kommer inte känna ett piss. Bm står fortfarande och trycker på min mage.

När de väl börjar dåsar jag till till och från och hör ibland hur de pratar om mitt underliv. Först och främst vill de få ut biten och när de fått de vill de att min bm kontrollerar att det är just en sån stor bit som saknas och det var det. Sen ska hon börja så mina bristningar. Jag dåsar till och när jag vaknar till nästa gång så är dem två stycken som syr. Efter lite drygt en timme är det klart och jag börjar göras klar för transport till uppvaket. Fryser jättemycket samt att jag har en syremask över näsan så känner mig inte alls bekväm men väldigt trygg så det är bara att bita ihop. Det enda jag tänker på är att jag kommer att få träffa min lilla dotter snart.

Jag rullas till uppvaket och det är en läskig känsla när man inte har känsel från midjan och neråt. Kan vifta liiite på tårna och försöker verkligen röra på mer än så (för att få lämna uppvaket så fort som möjligt) men det går inte. Efter att ha legat ett tag så ser jag hur min mamma, killen och vår dotter kommer i korridoren!! Åhh det var sååå härligt att se dem! Hann ju knappt titta på min dotter innan jag rullades iväg och nu fick jag henne på mitt bröst igen! Allt annat försvann runt mig, kände sådan lycka att få ha henne nära igen.

20111216-142002.jpgFörsta bilden efter operationen

Läkaren och min bm kommer in och berättar att operationen gick bra men att det var flera bristningar däribland en väldigt djup sfinkterruptur. Den var så omfattande att de fick ringa ner specialisten (som tack gode gud var på plats) för att kunna avsluta. Jag fick två påsar blod under operationen och en till väntade här på uppvaket. Där och då förstod jag nog inte riktigt vad jag varit med om, jag ville bara mysa med min dotter..

På morgonen kom mamma och hämtade mig (de hade fullt upp på förlossningen och på mammas avd var det lugnt så då fick hon rycka in) och rullade upp mig till min dotter och sambo på avdelning 73. Vilken lättnad det var att komma in på rummet och känna att nu är det bara att jobba mot att få åka hem. Jag fattade inte då att jag skulle bli kvar i fem dagar.

Första dagen (måndagen) kunde jag inte röra mig utan fick fråga killen om hjälp med allt! Fixa dricka och mat, byta på henne, fixa ryggstödet på min säng osv.. Jag kunde inte ens lyfta rumpan för att ändra ställning i sängen.. Låg som en jäkla zombi..

Vi fick in vår bricka med mackor, dricka och svenska flaggan i efterhand men lika mysigt för det:)

De var tvungna att komma in flera gånger under loppet av några timmar för att ge mig smärtstillande för den dosen de gett mig inte hade nån verkan. Så höll vi på under i stort sett hela dagen. De kom in och sprutade in x antal ml och sen avvaktade vi och jag ringde på klockan för att jag fortfarande hade ont.. Tillslut hittade vi rätt dosering och jag kunde slappna av lite. Första besökaren blev min vän Mikaela som var hemma på en snabbvisit från Dubai och vi får en jättefin tomtedress med luva av henne :) (Den var inte alls för stor Mikaela! Den passar utmärkt!!) Efter henne kom killens mamma och av henne fick vi en underbar outfit som jag ska visa er imorn när vi ska till dem på jullunch :)

Natten till tisdagen hade jag en underbar BM som hjälpte mig få igång amningen. För jag ville verkligen börja men visste inte hur. Och med bra smärtstillande i kroppen lyckades jag lägga mig på sidan och testa och hon sög jättefint! Så skönt att det funkade trots att hon fick vänta på att få testa sina naturliga reflexer.

På tisdagsmorgonen behövde jag verkligen göra nummer två men eftersom jag inte varit uppe ur sängen än visste jag inte hur det skulle gå. De hade pratat om att ta ut katetern vid nio men jag kände att jag inte kunde vänta så länge. (När man blivit sydd som jag funkar inte riktigt ringmusklern än så man kan inte kontrollera fisar och än mindre nummer två). Jag ringde på klockan och bm H kom in. Jag förklarar läget och hon frågar om jag kan vänta tills hon tagit ut katetern men det kunde jag inte. Så hon hjälper mig upp och jäklar vad det snurrar till i huvudet! Vi tar det försiktigt till toan och resten funkar utmärkt :) På vägen tillbaka till sängen börjar jag må illa och håller på att svimma (första gången i mitt liv) så jag får snabbt lägga mig. Men det var det värt om man säger så :) På kvällen kom mamma med mina brorsor. Vi fikar och jag behöver väl inte förklara hur hon charmar alla :)

Onsdagen kommer och dagen jag tror att vi ska få åka hem på. Lite önsketänkande förstår jag så här i efterhand. Jag är ute i korridoren för första gången. Barnläkaren kommer och rutinundersöker henne. Hon får MVG :) Annars är det en rätt lugn dag som består av en massa mätningar och spring på rummet som vanligt. Jag förstår ju varför de måste ta prover, blodtrycket och kolla hur hon suger vid amning men det gör inte hela roligare.

På torsdagen får vi beskedet att dem vill att vi ligger kvar till fredagen då mina värden fortfarande inte är stabila. Så en mysdag (hur mysigt det nu blir när killen ligger i sin säng i ena hörnet av rummet och jag i min i den andra) med en promenad till pressbyrån och apoteket. Blev en lite för lång promenad och efteråt för jag pynta för det. Vilar bara resten av dagen och tittar på skidskytte på kvällen ute i allrummet.

20111216-142102.jpgHörseltest

Fredag och hemgång!! Vi fixade allt med hörseltest och läkaren var inne och gjorde sista kontrollen på Nea så vid lunch var vi klara att åka hem. Men det tyckte inte läkaren. Jag hade för högt blodtryck och blodvärdet låg bara på 76 (man bör ligga på 110-130) så det behåller mig för ny mätning vid kl. 15 samt ger mig en påse järn.

20111216-142125.jpgEn påse med järn innan utskrivningen

Vid kl. 17 skrivs vi ut och det är nu vi ska stå på egna ben och veta vad vår lilla tjej vill. Mat, ny blöja eller bara en massa mys och vi är såå redo! Och om det var mysigt att komma hem :)

20111216-142144.jpg

Nu i efterhand har jag fattat hur komplicerad ingreppet var (förlorade totalt 3200 ml blod! En kvinna har 4-5 liter i hela kroppen) samt att ”ta det lugnt” inte är en överdrift. Man läker bättre om man tar det lugnt samt att man inte får ont! Och ont har jag haft och har fortfarande! Sjukt irriterande när man är så rastlös som jag är. Vill ju inte att de andra ska se mig som lat för att jag bara ligger i soffan. Jag vet jag tänker helt fel och de första dagarna på sjukhuset var verkligen nödvändiga för där tog jag det faktiskt lugnt. Hade ju inte så mycket som jag kunde göra så låg i sängen rätt mycket.

Om allt detta var värt det? Absolut!!! Vill jag göra om det? Ja, men kanske väljer en annan väg ut :)

 

 

 

 

 

Förlossningsberättelse del 3

Blev mycket mer än jag trodde så slutet kommer jag att få skriva klart imorn..

Vi hann skämta lite med min mor som hade lagt upp tydliga regler om vad som gäller på en förlossning innan vi åkte in. Att inte göra bort sig blev svårt för oss som såg det som en utmaning istället :) En enkel felvänd sjukhusmorgonrock räckte för oss hahaha

Jag är helt i extas och när de berättar att om ca tre värkar kommer jag att känna hur de inte är lika intensiva längre, slappnar jag verkligen av.. Och de har så rätt för vilken skillnad det blev :) Sååå himla skönt!! Jag fick i mig lite mat och kände hur jag laddade upp energin i kroppen. Jag jobbar mig genom värkarna som kommer och det är mycket mer hanterbart nu med EDA:n, men har fortfarande lustgasen i ena handen och killen i den andra :) Jag känner hur värkarna ändras och smärtan hittar nya sätt att uttrycka sig på. Vid 19, tre timmar efter att EDA:n sattes, tillkallas läkare för att kontrollera varför jag blöder genom förbandet. Det var inget allvarligt och de behöver bara byta ut plåstret. Skönt för jag tänkte nu tar dem ut den och hur ska jag klara det då?

Vid 19:30 är jag helt öppen och känner ett helt nytt tryck neråt. Och det är faktiskt som alla har beskrivit det: man vill göra nummer 2 :) Detta fortsätter i nån timme till och det trycker på mer och mer neråt. Och jäklar vad jag tjatar om det till killen, bm och uskan. Att jag tror hon kommer nu.. Jajaja säger dem bara.. Nej men nu tror jag att huvudet kommer.. Mmmm, säger dem, vad bra :) Det visade sig ju vara en bit kvar men det kändes som att halva huvudet var ute :) De vill sätta ett skalp ctg och då börjar mina tankar flyga iväg. Mår hon dålig, har hennes värden gått ner? Men de ville bara kolla läget och allt såg bra ut..

Efter 21 när värkarna är ”täta och fina” får jag sätta mig på en förlossningspall (som är som en öppen potta typ 2 dm hög) med killen bakom mig som stöd. Har suttit på skönare saker i mina dagar men när bm säger att det kommer att hjälpa huvudet ner fortare då sitter man kvar :)

När det börjar trycka på ännu mer så får jag lägga mig i sängen igen och göra det mesta före-krystandet-jobbet liggandes på sidan.Allting blir mer och mer intensivt och när killen vänder sig bort i en ynka sekund kommer det en värk och jag knäpper med fingrarna efter honom som en ohyfsad jävel på restaurang :) Men han kommer snabbt upp vid min sida och sen lämnar han den inte den närmaste halvtimmen. För det är nu krystvärkarna tar fart och tydligen är jag en jävel på att krysta (kul att man är duktig på nåt som man kommer gör 2-3 gånger i sitt liv :) ) Bm frågade om jag tränade mycket innan graviditeten eller kanske höll på med ridningen. Nej inget av de men det var väl roligt att man har dem musklerna utan att ha tränat :)

När det börjar närma sig slutet får jag lägga mig på rygg och lägga upp benen i de där förbannade benställen. Och jävlar vad det gör ont men när man vet att det är så nära så glömmer man liksom bort det, man koncentrerar sig bara på att man kommer att få träffa sitt barn snart. Jag trycker på allt vad jag har och hon frågar om jag vill känna på bebisens hår men jag är så inne i min värld och vill inte tappa fokus så jag avböjer. Hon frågar killen om han vill se men att jag kanske inte vill det. Det är ok får jag fram och det låter lite irriterat :)

På slutet kan jag inte riktigt stoppa värkarna som bara trycker på av sig själv. Jag försöker verkligen andas när bm säger till mig men kroppen vill annat och bm får hålla emot lite för att det inte ska gå för fort. Sen säger det swap och hon är ute!!! Vår dotter är född och hon skriker på en gång!! Jag gråter och det känns som en evighet att få upp henne på bröstet (enligt killen tog det bara nån minut). Jag får hålla henne och tårarna på både mig och killen går inte att hålla tillbaka. Att man kan känna sådan lycka!!

Första bilden på mig och Nea :)

Bm tar ut moderkakan och frågar om vi vill se den. Jag vill det iaf och medan hon håller på och tittar igenom den ser hon att en bit saknas. Hon börjar massera min mage för att få ut den samt att de ringer på läkare för att jag har en djup bristning. Jaja tänker ja, snart kommer biten ut och sen blir jag sydd med några stygn men vad gör det när jag har det mest underbara liggandes på mitt bröst :) Att det skulle bli lite mer komplicerat än så trodde jag nog inte..

Fortsättning följer…

Förlossningsberättelse del 2

Förlossningen pågick totalt i 34 timmar från första dosen vid lördag lunch så det är mycket som ska skrivas ner :) Om ni undrar över nåt är det bara att fråga så ska vi se om jag kan svara på det.. Hoppar tillbaka lite så ni kan läsa hela söndagen :)

Söndag 27/11

Jag behöver alla åtta doser vilket innebär att sista dosen intas 03:26 på söndag morgonen och efter ctg kurva som kopplades bort vid 04 tyckte dem att vi skulle försöka sova lite innan ny personal gick på vid 07. Bra ide tyckte vi och försökte somna in vilket var lättare sagt än gjort. Jag fick mer ont och hade då svårt att slappna av. Fick smärtlindring och efter mycket om och men kunde jag slumra till lite grann men helt plötsligt tänds lampan och in komme nattpersonalen med två läkare. Dr. M tyckte att det var dumt att vänta tills dagpersonalen gick på med att göra nåt vidare så hon ville undersöka mig och se hur det ligger till. Jag har inte öppnat mig tillräckligt för att ta hål på fosterhinnan så de beslutar att sätta in en ballong som skall vidga livmodern. Då börjar jag böla. Jag som inte alls gillar gynundersökningar ska alltså behöva få nåt uppstoppat som de sen ska dra lite i varje halvtimme för att hjälpa livmodern på vägen. Blev lite mycket men läkaren lyckas övertala mig om att de måste göra nånting annars har dessa doser varit förgäves och då kanske allt avstannar. Så jag tar mig samman och går med på det. Kändes knappt kan jag säga men det gjorde sen dragandet varje halvtimme. Fick riktigt intensiva molande mensvärksmärtor varje gång de drog (nu förstår jag mensvärken och hur livmodern jobbar) och mådde nästa lite illa. De bästa är om ballongen kommer ut av sig själv men det kan vara så att de får dra i den under några timmar för att livmodern ska fatta att den ska vidga sig. Tålamod, Caroline, tålamod försöker jag intala mig själv :)

Vid 07 har de skiftbyte och då kommer bm A från gårdagen tillbaka (vilket gör att jag känner mig lugn och trygg) och med henne usk P, som är en underbar och mjuk thailändska som verkligen får mig att slappna av. De kommer in och drar i ballongen titt som tätt men efter några timmar blir det ett uppehåll på två timmar och det visar sig att förlossningsavdelningen blev full och de fick jättemycket att göra samt att vår bm hade en förlossning som hon var tvungen att vara med på. Vid 11 är den klar och hon kommer in till mig varpå jag undrar om det finns möjlighet att få prova lustgas för nu börjar det bli på gränsen att jag kan andas genom värkarna. Får masken och börjar testa mig fram för att hitta en bra rytm. Mitt blt är nu lite väl högt (160/100) och jag får medicin samt att de följer ctg lite längre.

Vid 13 vill jag gå upp och duscha varmt för att se om det kanske lindrar smärtan lite och när jag tar mig upp ur sängen känner jag ballongen komma ner och plopp säger det så är den ute :) Lättade och glada ringer vi på klockan och in kommer usk P. Jag berättar att ballongen har kommit ut av sig själv och hon skiner upp i hela ansiktet och säger att det är ju jättebra! Jag frågar om det fortfarande är ok att jag tar en liten dusch och det var helt ok. Hon skulle gå och hämta bm A för nu skulle de ta hål på fosterhinnan :)

Sjukt skönt med en dusch och under tiden tog de ut extrasängen och nu var det tillbaka till att bara ha den hårda förlossningssängen. (Var så mysigt när vi fick in den andra sängen för den var lite mjukare så jag fick hoppa över till den och killen fick ligga i ”förlossningssängen”. Men han var väldigt tacksam för det, för fåtöljen hade nog varit svår att somna i och jag tyckte det var mysigt att kunna ligga bredvid varandra. ) Bm A undersöker mig och jag var öppen 4-5 cm så det var inget att diskutera utan nu var det bara att ta hål på hinnan och dra igång allt :)

I början var det hanterbara värkar som jag kunde ta mig igenom med lustgas och killens hand. Jag höll killen i handen genom varenda värk under hela förlossningen! Det var så skönt att kunna trycka mot nåt och hans hand kombinerat med lustgasen var perfekt för mig! Han har i efterhand berättat att han aldrig trodde att jag var så stark :) Vissa värkar hade jag tryckt/klämt så hårt att det gjorde ont (och han ville bara släppa :) ) men han kunde ju inte säga nåt så han bet ihop :)

Hittade ingen bra ställning att ta värkarna i och vid 16 bad jag om EDA! Var helt ohanterbart för mig och varje värk som kom var ren pina och jag bara bad om och om igen om att narkosläkaren snart skulle komma. Jag försökte med balansboll, stå på knä mot sängens uppfällda rygg, ligga i sängen på sidan och på rygg men inget fungerade.

När narkosläkaren (NL) väl kom tyckte hon att jag hade haft för högt blt de senaste fyra timmarna. Min bm E (som nu tagit över efter bm A, usk P var kvar) kontrar med att det är blt de senaste två timmarna som räknas (har man för högt blt vill dem inte lägga EDA så det var ganska avgörande om de räknar två eller fyra timmar tillbaka för för fyra timmar sen var det för högt). NL ger sig inte och säger att deras riktlinjer är fyra timmar men min bm tar kommandot och tar med sig NL och går ut för att titta vad som gäller.

Fortsättning följer…

Förlossningsberättelse del 1

Jag trodde nog att jag skulle börja skriva denna berättelse tidigare men första veckan låg vi ju kvar på sjukhus och med allt det innebar. Och sen har man sen man kom hem försökt  komma in i livet som ammande mjölkmaskin samt att smärtan har tagit mycket energi. Kommer ta lite hjälp av journalen för tidpunkter och siffror för att det inte ska bli fel men det kan nog smita in en liten felskrivning som jag kommer att bli rättad i : ) Bara fråga om ni undrar över något..

Fredag 25/11

Vi hade tid hos spec.mvc för kontroll av blodtryck och hur proteinet i urinen såg ut. Får träffa en jättegullig läkare som även gör en gynundersökning för att se hur pass mogen tappen är och ev om jag är öppen. Hon känner inte att det är dax att sätta igång nånting än då det inte känns moget. Jag berättar för henne om min huvudvärk som hon, faktiskt som första läkare, tar på allvar. De tar blodprov och ber oss komma tillbaka efter lunch för svaren. Vi åker hem en sväng och tar det lugnt och åker tillbaka in vid 12-tiden. Lite trötta på det här fram och tillbaka hela tiden som vi gjort hela veckan. Väl inne beslutar läkaren för att jag ska läggas in för observation på avd.63 under natten så får vidare beslut tas efter vad prover och mätningar visar där. Vi går och äter lunch och visas sen upp till avdelningen. Under hela eftermiddagen tas prover, blt (blodtryck) och ctg.

När kvällen närmar sig bestämmer vi att killen ska sova hemma (det kostar ju för partnern att sova över och inget skulle ju hända under natten iaf) så vid 22 åker han hem och jag lägger mig för natten.

Lördag 26/11

Sov rätt ok faktiskt och på morgonen tas det ny ctg och blt. Äter frukost och sen kommer killen och vi inväntar läkaren som skall lägga sin dom. Hon kommer strax efter 11 och gör en undersökning. Hon blir positivt överraskad och berättar att tappen är nästan mogen och att jag är lite öppen. Rak på sak och hon tycker vi ska sätta igång förlossningen. Jag blir lite paff för hon säger det så odramatiskt och för mig (oss) är det ju en jättestor sak för det innebär ju att vi vet att vi kommer få träffa vår dotter snart :)

Vi flyttas ner till förlossningen och får det enda rummet med egen toalett vilket är otroligt uppskattat! Tas emot av en bm men dem har snart skiftbyte så hon lägger bara infart och ger mig första dosen Cytotec vid 13. Sen kommer underbara bm A med usk E. Bm A är vän med min mor  (jag har även träffat henne i thailand 2004) och mamma har pratat så gott om henne och jag kände mig väldigt omhändertagen :)

Doserna skall intas varannan timme och mellan dessa ska ctg kurva tas samt blt ibland för att hålla koll. Efter 4-5 dosen börjar jag få mer S-dragningar och de känns som riktig jobbig mensvärk. Får in en mjukare säng samt värmedyna men det blir inte mycket sömn. Delvis för att jag har s-drag och sen för att de kommer in titt som tätt och kopplar in ctg eller så ska jag ta en ny dos.

Kvällsfika med ostmacka och varm choklad

Söndag 27/11

Jag behöver alla åtta doser vilket innebär att sista dosen intas 03:26 på söndag morgonen och efter ctg kurva som kopplades bort vid 04 tyckte dem att vi skulle försöka sova lite innan ny personal gick på vid 07. Bra ide tyckte vi och försökte somna in vilket var lättare sagt än gjort. Jag fick mer ont och hade då svårt att slappna av. Fick smärtlindring och efter mycket om och men kunde jag slumra till lite grann men helt plötsligt tänds lampan och in kommer nattpersonalen med två läkare. Dr. M tyckte att det var dumt att vänta tills dagpersonalen gick på med att göra nåt vidare så hon ville undersöka mig och se hur det ligger till. Jag har inte öppnat mig tillräckligt för att ta hål på fosterhinnan så de beslutar att sätta in en ballong som skall vidga livmodern. Då börjar jag böla. Jag som inte alls gillar gynundersökningar ska alltså behöva få nåt uppstoppat som de sen ska dra lite i varje halvtimme för att hjälpa livmodern på vägen. Blev lite mycket men läkaren lyckas övertala mig om att de måste göra nånting annars har dessa doser varit förgäves och då kanske allt avstannar. Så jag tar mig samman och går med på det. Kändes knappt kan jag säga men det gjorde sen dragandet varje halvtimme. De bästa är om ballongen kommer ut av sig själv men det kan vara så att de får dra i den under några timmar för att livmodern ska fatta att den ska vidga sig. Tålamod, Caroline, tålamod försöker jag intala mig själv :)

Fortsättning följer…

annonser