Den 11 september 2001 satt jag hemma i soffan och åt frukost. Första planet hade kraschat när jag satte på tv:n. Jag trodde det inte var sant. Vad var det som hände? Efter ett tag kom det ett andra plan och jag ser hur det flyger rakt in i det andra tornet! Jag skakar på huvudet och kommer ihåg att jag satt och sa nej nej nej nej.. Vad är det som HÄNDER? De filmade alla skadade som kom och allt var live då. Inga förskönade bilder direkt och när tornet föll såg man hur alla sprang och hörde paniken i deras röster. Vad jag inte visste då var att jag själv skulle behöva uppleva en sån panikartad situation några år senare. En känsla av att bara ta sig därifrån!
Jag upplevde den paniken när jag sprang från vågen på Koh Lanta på annandagen 2004. Att inte veta vad man ska göra utan hoppas på att ens ben ska hinna ta en långt från skräcken. Men inte för långt, för ens nära är bakom dig och du vill ju veta att även dem hamnar i trygghet.
Skräcken över att inget kommer bli som det var förut. Att du kommer att förändras för alltid. Att du alltid kommer vara rädd för att förlora nån som står dig nära. Att inte våga ta risker och alltid alltid alltid vara på din vakt oavsett vad.
Skillnaden mellan dessa två katastrofer var att ett var människans verk, det andra var moder jord. Och jag vet faktiskt inte vilket som gör mig mest ledsen. Att nån planerade att flyga in flygplan i tornen och målet var att döda och sätta skräck? Eller att det var ödet som tyckte att paradiset var lite för underbart med semestrande familjer och äventyrliga ungdomar? I det ena har man nån att skylla på.. Det finns nån som står till svars för det hela. I det andra finns det ingen att rikta sin ilska mot. Ingen som tar ansvar för det utan det var moder jord och hon gör som hon vill.
Tro mig jag har funderat på dessa frågor men bara kommit fram till att det är fruktansvärt orättvist. Alla de som förlorade sin nära och kära, som inte kommer att få se sina barn växa upp eller de som inte kommer få ha sina föräldrar att rådfråga när livet känns hårt.
Ta hand om varandra och glöm inte berätta för dina nära vad dem betyder för dig. Det låter hemskt men det kan hända nåt imorn som får dig att ångra att du aldrig sa nåt.
Glöm inte att leva för det finns en anledning till att just du finns här!!