Många tankar kommer till en när man är gravid. Lycka, förväntan, oro, glädje mm. Tyvärr finns även sorg med på min lista. Sorg över att min farfar inte får uppleva sitt barnbarns barn. Min fina farfar som förlorade kampen mot cancer för över två år sedan.
Han fanns alltid där när jag växte upp. Vi var mycket hos dem som små, spenderade många varma sommardagar i deras pool eller i skogen plockandes bär och svamp. Ute på äventyr med husvagnen, både sommar-och vintertid fick vi följa med. Jag kommer ihåg resor till Furuvik Zoo, Danmark och fjällen såklart.
Varje vinter var det fjällen som gällde på loven och helgerna. Då väntade de på att vi slutat skolan sen packade vi in oss i deras bil med en väska mellan mig och brorsan och kuddarna om vi skulle bli trötta. Oftast blev vi väl inte det för farmor försåg oss med godis, festis, lite serietidningar och annat skoj sen var man framme. Farmor gick alltid in först och startade upp allt medans farfar parkerade bilen och började packa ut. Hon började med maten och vi fick leka lite utanför så hon kunde packa in och dona allt. När maten stod på bordet fick vi komma in, slängde väl i oss maten för att sen kunna titta på barnprogrammen (Disneydags om jag inte minns helt fel) innan det var dax att gå och lägga sig. Då hjälpte farmor oss med att borsta tänderna och byte till pyjamas medan farfar bäddade om middagsbordet till vår säng. Vi tyckte alltid att det var lika roligt att titta på och vi var lika fascinerade varje gång om hur ett bord och soffa kunde bli en stor säng 🙂 Sen kröp vi ner och somnade nog rätt snabbt (kan jag tänka mig) för man såg fram emot skidåkningen så mycket dagen därpå.
På morgonen vaknade man och tittade ut för att se om det snöat och sen på hur kallt det var. Var det en massa snö var man snabbt uppe för att väcka farmor och farfar. När de vaknat till blev vi överslussade till deras säng så farfar kunde trolla om sängen till bord och soffa igen. Barnprogrammen på och mys medan farmor dukade fram frukosten. Frallor, smör, leverpastej, smörgåsgurka, ost, skinka, grapefrukt, ägg och varm choklad. Alltid varm choklad 🙂
Man åt snabbt, borstade tänderna och farmor hjälpte en på med skidkläderna. Utanför plockade farfar fram skidor, stavar och pjäxorna, som såklart hade fått värmeinlägg i sig innan frukosten så man inte skulle behöva frysa om tårna. Liftkorten på och sen var man iväg. Gärna först i liftkön så man fick njuta av de nypistade backarna först av alla 🙂
Vid lunch var det dax att bege sig hemåt till vagnen där farmor förberett hamburgare, grillade korv eller liknande. Farfar väntade utanför för att hjälpa oss sopa bort snö från oss och skidorna. Var det fint väder och inte för kallt åt vi ute i farfars handgjorda snösoffor med liggunderlag under rumporna. Då slapp man ta av sig för att sen krångla på sig skidkläderna igen. Man åt snabbt, tackade för maten och sen ut i backarna igen. Att man orkade åka så mycket. Man skulle hinna med så många åk man bara kunde 🙂
På eftermiddagarna var det dax för fika och ibland var det i cafeterian eller i backen som gällde och då hade farmor med sig lite kakor/kexchoklad och festis/varm choklad. Efter det så tog man de sista åken eller så var det kanske nån slalomtävling som vi alltid deltog i och då det fick man alltid ett diplom och en liten medalj eller pokal. Har hur mycket som helst av det hemma. Var vi upp när det var tävling var vi garanterat med!! Och vi kunde ju åka upp varannan helg och varje lov vissa vintersäsonger så ni förstår att vi hade värsta tävlingssäsongen ibland 🙂
När sista liftturen gick upp tog man fart så man kom ända fram till vagnen och där väntade farfar igen på oss för snöborstning. Var det bastukväll tog man med sig sin handduk och necessären, traskade upp till duschhuset i snowjoggers (kommer ni ihåg?), morgonrock och duschade och bastade. Farmor försåg en med kronor till duschen och när det var dax att gå tillbaka sprang man ner till vagnen och där väntade middagen. Och sen rullade allt på igen tills man skulle åka hem.
Detta är ett av mina finaste minnen jag har från min barndom. Och min farfar har en stor del i den. Har så många fina minnen från saker vi gjort tillsammans och hans tålamod genom åren är beundransvärt. Att han orkade med oss 🙂 Vi måste ju ha tjatat sönder hans öron flera gånger om men han fortsatte att lyssna.
Sista tiden, när min mor verkligen fick mig att inse att han inte kommer att klara sig, var tuff. Jag trodde ju in i det sista att medicinen skulle bota honom. Andra överlevde varför skulle inte han göra det då? Varför skulle min underbara farfar få se allt från himlen? Se sitt barnbarn gråta över att han aldrig fick träffa hennes första barn? Aldrig fick se henne ta sina första steg eller bada med henne i poolen så som han har gjort med oss när vi var små?
Jag vet att han inte har ont längre och det är nog det enda som tröstar en i denna saknad. Det fanns en period när jag kunde tänka på honom utan att börja gråta men just nu är det som bortblåst. Det enda som snurrar i mina tankar är att han inte får träffa mitt första barn. Han var så otroligt barnkär och hade fler ”bonusbarnbarn” i deras husvagnsgäng. Han var oftast glad men visst kunde han muttra när han tyckte att farmor tjatade på honom för mycket 🙂 Alltid go och glad med en rolig historia eller ett skämt nära till hands.
En av de sista gångerna när jag och killen var där och fikade fick han till det. Han hade suttit och ruvat på den ett tag och väntat på att få dra den.
Han frågade min kille: -Vart är det du kommer ifrån nu igen?
Killen: -Ljusterö.
Farfar: -Just det du (uttalat just de ru)
Sen skrattade han lite och det var just den typ av humor han hade. Han retade mig från när jag var liten för jag tyckte att det var konstigt när man sa: ”I fjol” i en mening. En fiol är ju ett instrument men han tyckte det var kul och sa: ”I fjol när vi var med husvagnen…”
Älskade farfar vad jag önskar att du hade fått vara med och dela denna tid i livet med mig. Det är rätt häftigt med sparkar och så, men du saknas. Du kommer alltid att finnas i mina tankar och jag kommer att berätta för lillmyran vilken underbar person du var. Jag ska försöka ge henne en lika underbar uppväxt som jag hade men den blir ju inte densamma utan dig vid min sida.
Du finns alltid i mina tankar farfar…
Massor av kärlek
Kommentera