Hösten närmar sig med stormsteg. Dimman lättar från den vackra skogen och kullarna som omger Norra Lian. Vi tog beslutade att Justus Waylon Olof ska få ett kyrkligt dop under den värmländska hösten. I många familjer finns det en dopklänning som går i arv. Nils-Olofs mamma har tappat bort sin och jag har naturligtvis ingen. Så jag kollade runt lite, men det känns så tråkigt att köpa en. Bättre att det blir en med lite historia bakom. Jag frågade min extra-mamma, min fostermor Pia om hon kunde sticka en till Justus…ja bara om hon vill och har tid. Hon blev jätteglad och här har vi den lilla klänningen nedanför. I just loooove <3
Vilken fin dopklänning.Lite kul med något annorlunda- inte som alla andra.
Ha nu en bra lördag/ kram från en som gillar din blogg. ♥♥