När man är snart fyra år, kan det vara lite svårt med ordens betydelse ibland.
Skillnaden på cowboy och clown är till exempel inte solklar för Ida.
När vi går ut ur den lokala matbutiken, får vi möte med en enormt stor, överförfriskad man, med rödvitrandig tröja, hatt och stor röd näsa. Hans gång påminde dock om Zeb Macahan´s, så till viss del stämde det ändå…
Ida hojtar glatt till Elon;
”Titta, Elon, vilken stor cowboy!”
Mamman skyndar ur butiken, innan det blir allt för pinsamt. Elon hojtar;
”Nää titta Ida, det är ingen cowboy, det är en CLOWN!!!”
Ida igen:
”Nej! Jag ska INTE bli prinsessa, jag ska bli en stor POLIS!”
Igår när vi var ute, skrattade hon och sa;
”Snippan var busig, hon kissade ner sig, hon får inte göra så mamma!”
Foto: Ida i full fart förbi hönshuset
Kommentera
Hos oss brukar vi kyla t.ex. brännskador genom att vira in en kylklamp eller ärtpåse i en kökshandduk, och hålla emot det onda. Barnen har uppenbarligen sett detta.
Igår kväll låg jag på mage på golvet, mannen skulle komma och massera min stela rygg.
Precis när han kommit, kommer även Ida fram med något hon lade på min rygg – en KYLKLAMP!!!
”Du sa ju att du hade ont i ryggen, mamma!”
Johan skrattade så han skrek! 😀
Hon behöver nog bättra på sina sjukvårdskunskaper en aning…
Foto: Lömska lilla Ida
Kommentera
Då menar jag både långa och korta barn! (läs naiva vuxna)
Jag har ingen pedagogisk utbildning, det vet jag med mig. För säkerhets skull
har jag fått det påtalat några gånger också, när en av gossarna krånglat i skolan. Han var hackkyckling, och började spela pajas. De redde helt enkelt inte upp honom, han låg under bänken, ritade på väggen osv. Jag sa då att de har sin fulla rätt att ge honom konsekvenser av hans agerande. En gång sa jag helt enkelt
”Prova att bli arg, och ställ krav!”
”Men så arbetar inte vi pedagoger!”
Det slutade med att jag bad att få mail om det varit en ”dålig dag”, då fick jag bli
”Häxan Surtant” och ta ifrån barnet privilegier hemma istället. Det fungerade,
och allt som fungerar är bra. Sedan bad jag dem att låta honom städa upp,
tvätta bort färg/blyerts på rasten, så det skulle kosta lite även i skolan, om
man beter sig oacceptabelt. Det fungerade också, opedagogiskt eller ej…
För det mesta försöker vi fokusera på det som är positivt. Som regel får man uppmärksamhet om man gör något positivt, men somliga tenderar att ge mer uppmärksamhet åt negativt beteende. Husse brukar säga att;
”Den som inget gör, gör heller inga fel…” samt;
”Har man gjort något och det är tyst, då är det bra, annars klagar och gnäller folk!”
Ett exempel på det sista är att jag som relativt nyinflyttad, hörsägnes fått till mig att
det är larvigt att tro att man kan ha nytta av ett par bordercollies vid vallning av tjurar. Så en höstdag fick Husse för sig att flytta hem kanske drygt 30 tjurar från tre olika hagar på utmarkerna. Dessa skulle vallas några kilometer på vägen förbi hagar med amkor på båda sidor vägen, och vi skulle gå till fots, tre personer och två hundar. Byborna gick man ur huse för att titta på när detta skulle gå fullständigt åt fanders! Bara en liten detalj…det gjorde inte det.
Sickan och Sally passade dem fint på sidorna, ingen gick igenom staketet bestående av EN eltråd. Det blev tyst. Väldigt tyst. Sedan talades det i folkmun om att det nog
egentligen är praktiskt med fungerande vallhund…
Om vuxna beter sig så, är det inte konstigt att barnen hakar på!
Det är roligare med beröm! Men det där är faktiskt en subtil form av beröm! Man ska bara inse det och tolka allt till det bästa! Vad gäller barn är det extra viktigt att det är ett tydligt beröm. De ”läser inte mellan raderna” ännu.
Beröm ska vara specifikt, inte bara ”Vad duktig du är” utan ”vad stolt du kan vara över att du fick på byxorna SJÄLV!”
Kommandoran: Hota inte med något du inte kan/vill fullfölja! Jag vet en som var på djurparken och sa; ”Kan du inte sköta dig, så åker vi hem allihop!”
Kul för alla andra då…
En annan sak som inte fungerar här är följande:
Ett barn, inte något av våra, som räcker fram handen till mig med en äppelskrott/bananskal/glasspapper/klubbpinne-You name it, och säger:
”Här!”
Barnet tycker då att jag ska gå och slänga den, annars släpper han den där han står. Jag som vägrar degradera mig till soptunna, och blir SKITARG när det händer, säger då följande:
”Ser det verkligen ut som om jag behöver den!?”
*Ungen uppvisar korkad uppsyn*
”Ehh…nää, men TA den då!!”
”Varför? Jag vill inte ha den!”
”Inte jag heller!”
”Då kan du som använt den, slänga den!”
*Ungen som antagligen stod närmast papperskorgen, går fundersamt och kastar den*
Arma unge som gör sådant i min närhet…de gör aldrig om det med mig i alla fall! 😉
Här läser vi saga på SAMMA vis varje kväll för småbarnen, Husse lägger de stora. Igår lade han även Elon och Ida (3 år), men det liksom dög inte riktigt…jag ville inte gå in och ”göra om det”, för det förminskar ju Husses nattning, men efter ½ timme sa han, gå in och fråga vad de vill. Då ville de berätta att även pappa kunde läsa
”Gissa djungeldjuren”
😀
Carl 6 år är värst. Är inte pappa inne, vill han inte sova, ibland får jag bli riktigt arg…jag kan faktiskt också läsa! Men de är vanedjur, de små vildsvinen…
Ibland kan det periodvis fungera med belöningssystem.
T.ex en glaskula får du i din synliga genomskinliga burk på hyllan i köket, när du plockat ur diskmaskinen/dukat fram till middagen e.dyl. Sedan kan kulorna ev. bytas ut mot enkronor, eller att X antal kulor ger möjlighet att åka till badet med pappa eller något…
Annat tips: Diskutera inget med arga barn! (eller vuxna) De lyssnar ändå inte, och då minskar orden i värde även nästa gång du tar fram dem. Ta det då de lugnat ner sig, gärna någon timme senare eller så.
Jag brukar fysiskt ta undan barnet från ”vad det nu gäller” och deklarera ”Så GÖR vi inte!”, och så tar vi diskussionen senare. FÖRSÖK låtsas att du är hans chef, och
han är din anställde. Vad säger man till sina anställda? Inte att man ringer lönekontoret, så de drar in lönen när han spottar på golvet…det blir snarare
tal om risk för omplacering va? 😀
Ibland tror jag att vi så förtvivlat gärna vill vara bästa vän med vårt barn, att vi slår knut på oss själva, så det inte blir bra. ”Han får ju inte bli LEDSEN!”
Nähä? Varför? Att vara ledsen och känna att det man gör påverkar andra, är en del av livet. Hur ska man kunna vara så där sprudlande glad och lycklig hela livet, om man inte hemifrån lärt sig vad som är acceptabelt och inte? Om bara jag och möjligen min man tycker om våra barn, så har de INGEN nytta av det i livet, när vi är borta!
Ingen gillar människor som inte kan uppvisa ett normalt beteende och visa hänsyn till andra, vare sig det är barn eller vuxna. Jag tror att bästa sättet att förbereda dem för vuxenlivet ÄR att ställa krav på dem. De behöver känna att de behövs, att de har ett syfte i familjen. Hos oss hör man ofta, ”Visst kan jag skjutsa dig till din vän, men jag hade tänkt XXX nu, så då får du hjälpa mig med det först!” Det brukar inte vara några problem, man får ge och ta.
Det finns alltför många unga vuxna som inte ens kan kommunicera med sina medmänniskor, de har inte lärt sig vanligt sunt bondförnuft, det är visst ganska ovanligt med vanligt sunt bondförnuft nuförtiden…
Kommentera (4)
…som småbarnsförälder, kokerska, städerska, barnskötare, gränspolis och bondmora, är inte alltid lätt. Då menar jag kanske inte att jag inget får gjort, utan mer att jag vill få något gjort utöver det vanliga.
Det finns de som tycker att mycket av det jag gör, kunde gjorts av min man. Det
kunde det förvisso, men jag har det huvudsakliga ansvaret för allt innanför
trädgårdsstaketet, och han utanför. Då bör det inses lätt, varför jag inte vill
byta.
Nu är han inte någon slö person, utan en som har ett bra tillvaratagande av arbetstiden. Igår tog han med båda småbarnen och hade i hjullastaren hela förmiddagen. De hämtade halm med den likadant funtade farfadern på eftermiddagen, och kors vad jag fick mycket gjort då jag fick vara ifred!
Vikit och sorterat in 2 maskiner tvätt
hängt upp en
lagt i en ny
börjat röja i Carls blivande rum
tänt i pannan
slagit sönder och eldat upp ett skrivbort i dito panna
skurat panel, lister och dörr i Carls blivande rum
Paus för matlagning. Sablar vad man hinner när man får vara ifred!
Efter middagen har jag:
hängt en maskin tvätt,
satt målarfog i hörnen
skruvat ner eluttag, lamputtag, klättersteg mm.
strukit väggpanelen en gång och börjat med några brädor i taket.
Husse ordnade eftermiddagste och sedan gav vi djuren mat
hämtade Nils i Naglarp
åt kvällsmat
startat en ny maskin tvätt
Sedan tog vi kvällsfika och såg på filmen om John Lennons uppväxt.
NATTI!
Foto: Huliganerna som vanligen håller mig mer än sysselsatt…här får de bannor för att ha rivit upp kökslandet, syns på tröjan va??
Kommentera
Jag vet inte om man kan påstå att det är hållfasthetsprovning modell Vickers eller Brinell. I vilket fall som helst kan Elon kanske få arbete på SP i Borås.
IKEA-pallarna köpte jag som barnstolar för att de är stadiga, lätta att klättra upp på, är bra till annat och dessutom kan även vuxna sitta på dem. Men om man som vuxen ska sitta på dem, är det trevligt med dyna.
Dyna + småbarn = ohygieniskt
Vad göra åt detta? Jag lade på två skikt liggunderlag på ovansidan, så sydde jag
överdrag med resår i kanterna av vaxduk. Det blev jättebra! Ända tills Elon fick tag i en stjärnskruvmejsel och gick bärsärk, det lilla vildsvinet perforerade vaxduken totalt!
Det var bara att bege sig till pysslets och tygets Mecka; GeÅs Träslöjd, Gula Huset i Kinnarp för att köpa ny vaxduk. Retligt nog fanns inte den färgen kvar, som jag hade sist, men detta piggar upp i höstmörkret också!
