Jag är inte så mycket för bilar.
När vi inför försäljning skurat och fixat med VW Caravellen i ett par dagar så jag var nöjd, kom de som köpte den och sa, ”Jaja, det blir ju en del jobb att städa ur den, men…” Det skrattade vi gott åt, Husse som kört grisar i skuffen på den…
Rent generellt kanske någon tycker att jag behövt en tuttförstorande bil, men har bättre självkänsla än att jag bryr mig om det.
Jo, det klart att det är bra med en bil som går, och som familjen får plats att åka i, och helst ett par platser till, om ungarna vill ha med någon vän hem. Kanske inte alla som tänker på andras ungar, men då gör jag det då…
A-B-bil, det är vad vi har. Dvs. en bil som tar oss från A till B, utan kända finesser. Eller i det här fallet en buss, en Renault Trafic, som behöver en hel del kärlek. Det har stackaren inte fått på länge. Men Husse såg över den lite, bytte spolarmunstycke och ett rullager i sidodörren, för det är trots allt kul, med bilar man kan stänga, och rutor man kan se igenom…
Så igår, när jag plockat ur:
Diverse parkeringsbiljetter och annat kvarglömt krafs, fann jag även
3 st hovtänger samt
1 st rörtång
1 skiftnyckel och fast nyckel nr 13
Jag sopade ur det värsta bôset med en piassavakvast, svampade av den på sidorna, taket ser jag inte, så det får vara. Blåser så av den värsta geggan med hetvattentvätten.
Jag kör fram bilen till garaget, och 15-åringen som kommer hem från skolan utbrister:
”Morsan, ska du SÄLJA bussen eller?”
Hmmm…det är tydligt förvånande, att man kan vilja rätta till bussen lite…
KommenteraSkitkul…
Det finns många underliga och onödiga uppfinningar.
Nödvändig kunde den ju för all del vara, för den som tänker använda en toalettdörr, men i de allra flesta fall, är det en fullkomligt onödig sak att ha!
När jag kommer in, frusen och kissnödig som tusan, kastar jag mig in på toa och stänger dörren. Varför? Ja, det kan man sannerligen undra, för den öppnas lika fort! En styck sexåring står och tittar på mig.
”STÄNG DÖRREN !!!” hojtar mamman genast. Det gör barnet.
En liten, liten stund senare, så rycks dörren åter upp av en längre individ, född på detta årtusende. Med ett ”Jaha…” stänger han dörren efter en dolsk blick från morsan.
Vi har försökt med nästan allt, vi hade nyckel till den gamla dörren, men det höll på att sluta med förskräckelse, ett barn låste in sig med nyckeln på tvären, och kom sig inte för att öppna fönstret heller. Då bestämde vi oss för att skippa nyckel.
Så en dag, för en oherrans massa år sedan, sa jag till mannen,
”Den gamla spegeldörren behöver ju målas, men sådant tar tid, och den torkar långsamt, linoljefärgen, så när tusan ska jag måla den, så den hinner torka innan små fingrar är där och känner?!”
”Haka av dörren och måla den i skjulet!”
”Haka AV!? Det är ju en toalettdörr!”
”Ja? Den kommer ingen att sakna, ungarna rycker ju upp den så fort jag satt mig på skethusstolen!”
”Men…så kan vi väl inte…”
”Jodå, och du behöver förresten inte hänga dit den sedan heller, den står ju alltid på vid gavel…”
Men jag har löst problemet, om det nu respekteras eller ej, är en annan sak, men jag hängde på dörren och vi har en vändbar skylt, som givervis ser ut så här:
Ledigt
Upptaget
Nu citerar jag min framlidne kusin;
”Sitt i lugn och ro och skit, tills nån annan kmmer hit”
-Wilhelm Sänd
Ibland funderar jag på varför jag inte kommer ihåg saker jag behöver komma ihåg. Det är irriterande.
Igår, exempelvis, plockade jag fickorna på luvtröjan fulla av mogna, härliga, söta Opal-plommon! Det skulle bli min picknick under kvällen, när jag pressade halm bortanför Vartofta. Jo, just det, jag skulle nog ta med en fettpatron och en ny nätrulle, för säkerhets skull.
Jag knixade mig runt ladugården, med traktor och rundbalspress, tog vänster vid snedskjulet där nätrullarna ligger, och tänkte köra ut i andra änden vid gamla sågen, så jag kunde nappa till mig en fettpatron på vägen ut förbi verkstaden. Kunde varit bra tänkt…men om jag nu bara kom ihåg att Martin och Robert parkerat balkärror mellan garage-ladugård, så hade jag nog inte gjort så….
Nåja, på med en nätrulle då i alla fall, när jag ändå var där! De är rätt tunga, och ska upp i näshöjd på mig, upp på pressen. Man får ta i lite…och då minsann, kom jag faktiskt på att jag hade luvtröjan på mig! Den med de goda, söta mogna plommonen…bra minne.
Så skulle jag knixa mig ut då…tre gånger försökte jag, sedan gav jag upp och övade mig på ”backning runt hörn”. Det är ju nyttigt, har jag hört. Rätt enkelt jämfört med att vända på den ytan.
Så satt jag en stund på kvällen och tittade på Facebook, ”Du har minnen ihop med…”
Tänk att det minns jag som igår, GUD vad vi skrattade!
Barndomsminnen, det kommer senila tanten i alla fall ihåg! Jag och min kompis Veronica lånade mammas symaskin i källaren, vi skulle fålla upp jeans.
”Behöver jag zig-zaga kanterna, nertill?”
”Nä, inte om du viker fållen två varv.”
”Men jag gör det…”
”Jaha…ja det blir ju ännu bättre.”
”Ja, och titta, jag tog bak-och framsidan på samma gång, det gick fort!”
”Men då har du ju sytt ihop dem! ”
”Va? Näääääääää!!! ÅHHHHHHH!!!”
Här är hon, min gamla vän! Hon har också en blogg, om någon vill kika in där:
Kommentera
Elon räknar vattkoppor på Ida:
”En, två hu, många plickal!”
Bråk om två identiska legobitar.
Jag säger;
”Men Ida, du får ju dela med dig!”
”Ja, det var det ja…”
Farfar skojar med småbarnen vid middagen, och säger:
”Vill du också ha skabetti, Ida?”
”Du farfar…om du inte klarar att säga spagetti, så kan du ju säga maskar…”
Apropå mat, så hade jag stekt falukorv, som jag snittat, så de inte skulle välva sig i stekpannan.
Elon: ”Skynda er och kom! Mamma steker gristofflor!!”
Gör er en fin dag!
Kommentera
Förra året gick det felfritt när vi släppte djur. Inget konstigt, alla höll sig där det var tänkt.
Så blev det inte i år. Inte alls. Man tänker sig att efter vårbruket frear man (fredar, dvs stängslar om sina beten) och sedan är det dags att släppa ut dem, så det blir färre djur att fodra inne. Passar en bonde som är trött efter vårbruket. Men.
Nu innebär det inte att man bara häver ut dem och säger ”Glad sommar!”, och hämtar välväxta runda djur i höst. Nej, det är faktiskt ganska tidsödande, även om det går bra med betessläppet. Man måste ju se till dem i alla olika hagar, och somliga har vattenkar som ska hållas fyllda med fint vatten, andra har betespumpar som man kontrollerar funktionen på.
När vi släppte ut kalvar på Nolgårdsbetet för några dagar sedan, gick det lugnt och fint tillväga, sedan plötsligt, skrämde de upp sig själva och försvann åt alla håll, likt en påse nötter uttappade på ett köksgolv. Stängsel då? Nja, stängsel är mest som en rekommendation, skulle jag vilja säga. Dummast av alla dessa nötter var de som faktiskt var ute i fjol! Mycket förvånande, för de vet precis hur stängsel fungerar och ser ut.
Foto: Ännu ett djur på fel ställe, mitt i natten. Sånt är livet, som bonde…
Nu skulle jag kunna berätta om alla turer bort och fram, och hur många gånger vi faktiskt fick in dem i hagen, men de smet igen. Till er lycka har jag dåligt minne, så jag redogör inte för det…men tack vare rådiga grannar som gillrat ”fällor” genom att binda rep i logdörrar och stänga in djur utan att gå nära dem, så lyckades vi efter många timmars arbete och extremt mycket om och men, att få in den sista amkalven. Den är nu i arrest hemma. Där trivs han.
Så är det en kvar. Igår ringde en kille och sa att han släppt ut sina tama och trevliga köttraskvigor, och fått besök av vår lille röde tjur. Pinsammaste scenariot man kan tänka sig, vårt djur skrämmer upp dem också, och tar med dem in i djupaste skogen. Hela eftermiddagen ägnades åt att klättra över stenmurar, hoppa eller vada genom träsk och kärr, ta sig igenom täta buskage och granplanteringar, krypa under stockar, och plocka blommor och kottar.
Blommor och kottar? Jo, jag hade ju ingen barnvakt, så Elon och Ida, tvillingar som snart fyller fem, var med. Strax efter sex gav jag och barnen upp, det är lite jobbigt att i stålhättestövlar bära småbarn och hoppa på tuvor över träsk. Särskilt när det är två, och man bara orkar gå en gång…
Kvällen kom och någon måste ju mata djuren, så vi for hem och gjorde det. Store sonen hjälpte till, så det gick bra. Jag ringde en vän, som hämtade hem ett barn från byn, han var och lekte, så sparade jag lite tid. Kvigorna som vår tjur skrämt iväg, hade Husse och grannen till hagen lyckats få in i en ladugård på denna sida skogen. Vår röde tjur, står väl i någon glänta och fnissar fortfarande, för den såg de inte till.
Vi tog en kvällsrunda och såg till alla betesdjuren, varpå vi åkte och tittade lite efter vår röde tjur. Inget napp, men vi såg en kille med stegräknare och lurar i öronen. Han har ett stillasittande jobb och behöver röra på sig, så han hann inte stanna och prata. Det gjorde dock hans fru. Vi skrattade gått åt att han missade göken och annat fågelkvitter, och hon sa;
”Jag vill inte göra narr av min man, men tänker på gamle Gunnar, som sa,
”Tur att en har å göra, så ingen behöver ge sig ut å ränna te kvälla!”
Mmmm…tänkte jag. Om man inte har vare sig motions-app eller stegräknare, har man verkligen fått någon motion då? Jag menar, om det inte syns på Facebook, så har det väl egentligen inte hänt? 😉
