Det hörs på namnet, vilka som tämligen bör åka dit.
Man kan till och med säga att det framstår med önskvärd tydlighet…
Jag är så glad, att rektorn på vår skola ordnat, så att det är möjligt för alla föräldrar att åka på alla möten. Jag tycker att det är roligt och meningsfullt att få åka på föräldramöte, hinna se och tala med barnens lärare, och höra vad de gör och hur det går, om det är något vi ska tänka på, eller något vi behöver bli bättre på. Hur menar jag nu? Jo, förr om åren hade de ett allmänt informationsmöte för förskoleklass till år tre, sedan delar de årsvis upp sig i olika klassrum. Det fungerar utmärkt om man har ett skolbarn. Nu finns det de som har fler barn. Det är inte säkert att det hjälper om båda föräldrarna kommer heller, om man har en i förskoleklass, en i tvåan och en i trean. Till exempel. Och sedan finns det de som har två barn, och båda föräldrarna vill deltaga vid båda mötena. Men det har de alltså tidigare inte kunnat.
Nu har de ordnat så att alla föräldrar har möjlighet att gå på alla föräldramöten. Väldigt bra för oss, då båda inte kan åka hemifrån kvällstid på samma gång. Vi har dessutom fem skolbarn. Jag och många med mig är helnöjda.
Så långt är allt väl. I klasserna där mina barn går, kom de flesta på föräldramötena, jag skulle vilja säga att det är god uppslutning. Roligt för mig och lärarna som förberett och har information att ge. Som kassör i Föräldraföreningen, informerar jag om vad vi gör för våra barn, lovaktiviteter i form av disco, film, mm, och ser om någon mer vill vara med. Om några vill vara klassföräldrar och representera klassen i fråga om aktiviteter mm.
Det är däremot svårt. Riktigt svårt.
Så svårt att i store sonens klass, har jag och en vän tagit på oss rollen tre år i rad, eftersom de andra verkar ha fått någon slags ludd i öronen när frågan om handuppräckning för klassföräldrar kommer upp. Vännen som också har en son i den klassen sa iskallt i fjol, ”Ja du Maria, det är väl inte så betungande, att vi inte kan ta den posten i år igen?” Varpå en försiktig lättnadens suck går genom klassrummet, och de som nyss mest varit intresserade av att beskåda sina egna tår, de tittar nu lättade upp igen, luddet tycks ha fallit ur öronen – PUH, vi klarade oss i år igen!
Makalöst mycket arbete att vara klassförälder…hålla i att hitta på några aktiviteter med klassen, och samla in pengar till lärarnas avslutningsgåva…på ETT ÅR !!! I år 6 tältade jag och min vän med dem, efter en kanotpaddling. Vi fick beröm för att vi kunde tänka oss att göra detta på två personer, men för fridens namn – DET ÄR JU JÄTTEKUL !!!
Semester liksom, med goa glada ungar, sista natten med gänget, innan de splittrades för att börja sjuan. Ett minne för livet.
Jag skulle önska att fler ville engagera sig mer i sina barn, och hur det fungerar i klassen, de ska ju för fridens namn gå tio år av sitt liv i denna skola i vårt fall, då är det väl vettigt att engagera sig?
Häromdagen talade jag med en förälder som kom hem från ett liknande möte, i en klass där det varit ganska struligt, där endast ca 30 % av föräldrarna dök upp. De hade tagit in rektor och all inblandad personal, för att kunna tala med föräldrarna om hur de tillsammans skulle kunna reda ut detta. Det föll ganska platt. Otroligt dåligt. Alltså, om jag absolut inte skulle kunnat klara att ta mig, till alla mina fem skolbarns föräldramöten, då får jag väl be en vän åka dit en av gångerna i mitt ställe!? En farmor, faster eller vad för pålitligt som helst? Hur svårt kan det vara?
I mitt fall, har jag ju tidigare berättat att jag liksom är den enda som kan åka härifrån, eftersom vi har samma arbete, maken och jag, och någon måste sköta det även kvällstid. Så jag vet att det kan vara lite knivigt, även om man är ensamstående, men alla är faktiskt inte det heller…
Nej, skärpning, föräldrar! Det är ingen större idé att ni klagar på skolan, när ni inte ens orkar hasa er dit och se vem och vad det är ni klagar på!
Så, nu tar jag av gnällmössan…
Fast det klart…
Ibland funderar jag på varför jag inte kommer ihåg saker jag behöver komma ihåg. Det är irriterande.
Igår, exempelvis, plockade jag fickorna på luvtröjan fulla av mogna, härliga, söta Opal-plommon! Det skulle bli min picknick under kvällen, när jag pressade halm bortanför Vartofta. Jo, just det, jag skulle nog ta med en fettpatron och en ny nätrulle, för säkerhets skull.
Jag knixade mig runt ladugården, med traktor och rundbalspress, tog vänster vid snedskjulet där nätrullarna ligger, och tänkte köra ut i andra änden vid gamla sågen, så jag kunde nappa till mig en fettpatron på vägen ut förbi verkstaden. Kunde varit bra tänkt…men om jag nu bara kom ihåg att Martin och Robert parkerat balkärror mellan garage-ladugård, så hade jag nog inte gjort så….
Nåja, på med en nätrulle då i alla fall, när jag ändå var där! De är rätt tunga, och ska upp i näshöjd på mig, upp på pressen. Man får ta i lite…och då minsann, kom jag faktiskt på att jag hade luvtröjan på mig! Den med de goda, söta mogna plommonen…bra minne.
Så skulle jag knixa mig ut då…tre gånger försökte jag, sedan gav jag upp och övade mig på ”backning runt hörn”. Det är ju nyttigt, har jag hört. Rätt enkelt jämfört med att vända på den ytan.
Så satt jag en stund på kvällen och tittade på Facebook, ”Du har minnen ihop med…”
Tänk att det minns jag som igår, GUD vad vi skrattade!
Barndomsminnen, det kommer senila tanten i alla fall ihåg! Jag och min kompis Veronica lånade mammas symaskin i källaren, vi skulle fålla upp jeans.
”Behöver jag zig-zaga kanterna, nertill?”
”Nä, inte om du viker fållen två varv.”
”Men jag gör det…”
”Jaha…ja det blir ju ännu bättre.”
”Ja, och titta, jag tog bak-och framsidan på samma gång, det gick fort!”
”Men då har du ju sytt ihop dem! ”
”Va? Näääääääää!!! ÅHHHHHHH!!!”
Här är hon, min gamla vän! Hon har också en blogg, om någon vill kika in där:
Kommentera