Jag besökte en leksaksaffär igår.
Helt själv.
Det är enkelt.
Det kan vara betydligt värre att gå dit med barnen.
Fast mina brukar sköta sig hyfsat. Särskilt om man förberett dem på att bara titta, och önska.
Först tittade jag på utbudet och konstaterade att det är ren materialförstörelse, att tillverka så meningslösa, klumpiga, klena, fula och underdimensionerade saker till barn. Om man nu bortser från det, fann jag inte en enda sak, hållbar och bra, som fick mig att tänka,
”Åhhh, en sådan, skulle mitt barn verkligen behöva/bli glad för”
Nåja, färdiggnällt om det.
Mitt inne i affären, högt uppe på väggen, hängde förpackningar med meningslösa, fyrkantiga plastbitar. Där stod en dam, med sitt barnbarn i 7-årsåldern.
”Jag vill ha en sån!”
”Jaha, vad är det?”
”Jag VILL HA en sån!”
”Vad har man dem till?”
”Inget, men JAG VILL HA EN SÅN, NU!!!”
”Den här?” säger damen, och pekar på en av de olika förpackningarna.
”NEJ! Din dumming, inte DEN!”
”Den här då?”
”Nej, dumming!”
”Den här då?”
”Nej, dumming!”
”Den här då?”
”Nej, dumming, den har jag också, FATTA!”
”Är det den här du vill ha?”
”JAAAA!, och den där borta!”
säger gossen och pekar på en större förpackning plastfyrkanter i grönt och grått, för ca 500 kr. (Minecraft-gubbar)
Då gick jag.
Det borde jag inte ha gjort, jag borde sagt något, men just den här gången, orkade jag inte.
Men jag funderade länge på VAD är det som gör att vuxna människor låter små barn trampa på dem fullständigt?
Varför försöker de köpa kärlek med pengar?
Hur lätt är det för lärarna i skolan med dem? Hur ska dessa små rara barn, kunna vara trevliga mot andra barn?
Jag kan av egen erfarenhet berätta att det är en ständig kamp, för de har inga idéer om att någon har rätt att bestämma över dem!
Så tänker man kanske nu som läsare, att då får man väl kontakta deras föräldrar?
Då ska jag berätta nästa skrämmande detalj…det är ju deras föräldrar som har gett dem uppväxten, som gjort att de har denna attityd mot andra, så troligen kommer de försvara barnet in absurdum. Annars kommer det ju fram, att den ”fostran” de gett barnen, inte fungerar. Nederlag. Räkna alltså inte med backup från föräldrarna. Jättesvårt.
Hurdana tror ni att de här barnen kommer att bli? Som vuxna alltså, kommer de kunna få, och behålla ett arbete, kommer de kunna behålla sina vänner, kommer de klara att hålla ihop en familj, dessa superegoister? Högst osannolikt.
Har föräldrarna gjort sitt jobb?
Nej.
De abdikerar från tronen så fort ungen kommit ur magen, och degraderar sig till betjänter, i resten av livet. Djupt tragiskt. Men jag undrar fortfarande varför denna missriktade snällhet används? Kan någon förklara det för mig?
Jag är hemsk, jag har sagt detta till en odräglig ungdom förut en gång, det är viktigt, och jag säger det igen:
Om bara dina föräldrar kan tycka om dig, så räcker inte det. De tycker förhoppningsvis om dig oavsett hur du beter dig, för du är deras barn. En dag, så har du inte dem kvar, men har du kvar det beteendet, då finns det nog faktiskt ingen som kan tycka om dig!
Det blir ett ensamt liv…utan vänner och familj.
Nu har du två val. Antingen fortsätter du med ditt koncept, eller också gör du de förändringar, som du behöver, för att ge dig ett bättre liv.
Du bestämmer själv, vilket liv du vill ha.
Inte lätt, men det är ditt ansvar.
Kommentera
Gnällkeps på.
Vi har en del vänner.
Underbart härliga människor, som förgyller livet, både till vardag och fest! Jag är så glad för mina vänner, som jag vet att jag kan lita på, vad som än händer. Somliga vänner träffar jag inte så ofta, men det känns som om det vore igår vi träffades, när jag pratar med dem.
Jag blir glad av att bara tänka på mina vänner!
Ibland gör man nya bekantskaper, som utvecklas till vänskap, och ibland fasar jag faktiskt ut de som vill ta mer energi än de ger glädje.
Det är de som jag kallar ”vänner”.
De som egentligen inte är det minsta intresserade av oss, bara vad de kan låna av oss, eller vad vi kan göra för dem, gärna saker som tar tid och kostar oss bränsle, dvs pengar. Varför ska vi ställa upp på det?
Sådant är jag riktigt mätt på, folk som inte har vett på att både ge och ta.
Har du inget att erbjuda, kan du som andra ta och betala för dig!
Nästa gång vi drar upp en fastkörd bil, skickar jag räkning.
Hos bärgaren kan man inte betala med ”Tack ska du ha!”
Känner du, att du kanske hör till den gruppen ”vänner”, kan du läsa och begrunda det här:
Gnällkeps av.
Ni andra, underbara fina vänner, jag är så lyckligt lottad som har er, och vill verkligen att ni ska veta vad jag uppskattar er!
Ni som står ut med mig, när jag är som sämst, och förtjänar mig när jag är som bäst 😀
Och så när jag tänker på dig…
Kommentera
…istället för fel.
Jantelagen har tutat i oss att om någon säger något smickrande, så ska vi genast förringa det.
Exempel:
”Vilken snygg tröja!”
”Ja, fast jag köpte den på rea…”
”Vad fint det blev när du tapetserat!”
”Fast kolla, här blev inte mönsterpassningen helt hundra, och här är det en liten luftbubbla…”
Alltså, varför gör folk så här? Ingen hade sett bubblan, eller missen i mönsterpass, om det inte påpekats. Ingen skillnad i kvalitet på tröjan, bara för att den var på rea.
Försök våga vara stolt och nöjd med dig själv, ingen är bättre på att vara du, än du är!
Visst, ibland när an misslyckats, finns det inte mycket saker man är stolt över, men då är det ju saker just, som man inte är nöjd med.
Skilj på sak och person!
Jag menar, om jag går till kylen och tar fram ost, kaviar, mjölk och korv på samma gång, och tappar mjölken, då är det ju den saken som inte blev bra, det är inte jag som är totalt värdelös, utan jag hade bara otur när jag tänkte, och förmodligen håller jag bättre i mjölken nästa gång.
Vad andra tycker, har inte så stor betydelse.
Tänk så liten del av sin tid, de lägger på att bry sig om vad du gör!
Varför ska du då oroa dig för vad de ska tycka?
Låt inte andras tyckande, komma i vägen för ditt liv, för att…
Och när du kommit så långt, att du inser det, släpp taget, sluta bry dig och bli fri:
Kommentera