Det vet jag inget om, än så länge, men igår…ojojoj…
Först morgonutfodringen och sedan var vi och gjorde SAM-ansökan hos vår konsult. Det tog hela förmiddagen, att bestämma om vi ska ha havre eller korn, blandsäd eller gräs, på alla åkerbitar, för det vill Statens Jordbruksverk veta. Så flygfotar de landet var tredje månad, så deras kontrollanter kan sitta på kontoret och kolla kartorna så att vi sköter oss. Kontroll-Sverige…
Hämta barnen på hemvägen, och iväg och plocka sten och ringvälta ”Kalle-i-Snicken”s alla åkerbitar, innan det var dags för djurens kvällsmat. Johan var i Skärvum och plockade sten till mörkrets inbrott, så den är inte till nytta hemma. Snälla barnen hjälpte mig, men jag hann då inte till körövningen precis, utan kom mer än en timma för sent. Men jag skulle ändå köra hem ett extra barn, så det var värt att åka i alla fall, trevlig avslutning på kvällen efter en rätt jobbig dag, tänkte jag.
Vi ska sjunga på Valborg, och behöver på så vis öva mitt i vårbruket, men det är kul att sjunga! ”Alla fåglar kommit ren”, och ”Vintern rasat” som egentligen heter ”Längtan till landet”, blir det bland annat. Trött och nöjd far jag hem, 9-åringen som ska på kalas dagen därpå funderar på om jag kan ta ner presentlådorna (räddaren i nöden, lådor fyllda med lämpliga barnkalaspresenter, så man slipper panik-åka extra till staden) och kolla om där finns något lämpligt, vilket det tursamt nog gjorde. Nöjd med att nu kunna få gå och ta en dusch och gå och lägga mig, går jag ner för trappan…och möts av Elon med stora ögon.
”PLATIK ÄR HÄR, HAN VILL NÅT MAMMA!!!”
”Platik? PATRIK!”
Det är då det kommer…skojar han, vår underbara granne? Nej…han skojade inte, det ÄR fullt med tjurar ute och springer i Carins trädgård!
På med kläderna, ropa till sig hunden, och få småbarnen att stanna hemma med stängda dörrar…
De hoppade som kaniner, i Carins trädgård, några hade redan färgat håret rosa, genom att försöka välta den falurödfärgade djurhallen…och där står Anna-Karin med ogräshackan i högsta hugg, och Patrik, riddaren med piassavakvasten for runt och motade dem!
De sprang väl hit och dit på mer än stöveldjupa marker, innan de begrep var vallhund innebar, men till slut fick vi in dem igen – puh! Tack gode Gud för sådana grannar! Vilket mod!
Anna-Karin:
”Egentligen vågade jag ju inte, de var ju så vilda och skuttiga, men ni klarade det ju inte utan mig, så jag fick strunta i att vara rädd…”
Jag sov gott i natt, i alla fall…så nu har jag legat på laddning så pass att jag kan ta mig an mossen vid Lidan i Skärvum…de mest stenrika marker vi har!
Gör er en bra dag, så går jag ut och gör våren, så ni har att äta i vinter – TJING!
Kommentera