Amkor, det är så nära vilddjur, man kan komma. De föder i normala fall sin lilla kalv, och tar med stort allvar hand om den, inkräktare kan normalt sett få en rejäl flygtur, bara de försöker sätta öronmärken på deras kalv, om de inte lyckas lura till sig kalven på andra sidan en grind eller så, vilket inte är lätt.
Har man inte fått i öronmärkena innan kalven lärt sig springa, dvs. efter några timmar, är det ännu svårare.
Vi har trots det en otroligt tam och snäll amko, som i år skulle kalva för tredje gången. Men tiden gick för Lisa, hon blev bara större och större, för var dag som gick. Vi började bli oroliga att hon endera bar tvillingar, eller hade en monsterkalv i sig.
Hellre tvillingar i så fall, för då kan man ju få ut dem. Så en dag, 23 mars, var det dags. Det stack ut något i bak på Lisa. Men när vi kom fram och tittade, blev vi helt förstörda! Framklövarna hade passat bättre på en tremånaders kalv, än på en nyfödd, och det kan jag säga, att småkalvar med stora fötter, det finns inte!
Vi fick hjälpa Lisa. Lukas föddes med enorm ansträngning, jättestor, klövarna invikta så att han inte skulle kunna stå. Tungan var tjock som en fläskfile. Lisa gick förmodligen över tiden och det blev en långdragen förlossning, och alldeles för stor, nästan livlös kalv. Hans tunga var svullen så han skulle inte kunna dia. Jag masserade honom, länge, länge, och till sist rosslade han lite, och blinkade med ena ögat. Hoppet att lura döden på denna kalv, var inte högt.
Vi har nästan bosatt oss hos Lisa och handmjölkat henne, i drygt en vecka, och försökt mata Lukas med napphink. Det gick inte så bra, för han förstod inte att han skulle suga. Man kunde ju för all del bara låtit dem försöka själva, mor och son, och struntat i att lägga flera timmar där, men då hade Lukas dött.
Efter ett par dagar kom min underbare lille Nils, 11 år, på idén att han kanske kan dricka ur hinken direkt? Nils mjölkade ett par liter på kossan, och tog kalvhinken och provade att ge honom direkt ur hinken, och HAN DRACK! Han kan ju dricka i alla fall!
Men hur dum man känner sig när man mjölkar en ko i en hink, och ger den mjölken till hennes kalv som står bredvid, det kan ni nog inte föreställa er.
I en veckas tid, har vi hela familjen, ägnat oss åt att försöka lura döden! Vi har försökt visa honom hur han ska göra, med napphink, och ur spene direkt. Nils har lagt ner mest arbete på detta, gått upp fem på morgonen, för att mata Lukas, men även de andra barnen och deras kompisar, har kunnat prova att mjölka denna gudasnälla ko, som inte ens behöver bindas! Det räcker med lite havrekross, så står hon helt still.
Så igår, tog Nils cykeln till snällaste tant Alice från Australien, som vi köpt amkor av, och hon pilade iväg efter en kalvnappflaska.
”Den här löser alla dine problem, because den har jag och Peter räddat många kalvar med!”
Vi bestämde oss för att testa när han vaknade i morse, pigg och hungrig. Han fick inget i hinken, utan bara nappflaskan. Johan och Nils hjälptes åt. Lukas tuggade en stund på nappen, och började sedan suga! Han förstod! Så plötsligt kopplade hjärnan, han släppte nappflaskan, rusade till sin mamma, och började dia!
Foto: Otroligt stolt Nils
När jag i morse kom ner till korna, kom Nils rusande och ropade,
”Mamma, mamma, kom och titta!”
Där stod Lukas, och diade sin mamma, precis som det ska vara, åtta dagar gammal, klarade han det han skulle klarat dag ett.
”Hur känns det Nils, du som lagt ner sådant arbete på detta?”
”Jag känner mig som en superhjälte, mamma!”
”Vad bra, för du är en superhjälte!”
Foto: Lukas, en vecka gammal
Kommentera (4)
I går pratade jag med en vän som kom och kom och hämtade sitt barn, som var här och lekte. Vi hade förresten två ytterligare barn som var här och lekte igår. Jo, han frågade mig om jag var hemma på gården på heltid nuförtiden, och det svarade jag förstås ”ja” på.
”Vilket underbart liv, att komma hem med skolbussen, och mamma och pappa är hemma, det är så tragiskt med statusjakten på folk nuförtiden, jag vet många som knappt träffar sina barn!”
Han berättade vidare att de också prioriterade att vara hemma mycket med sina barn, men han sa att det är få som förstår, varför han inte jobbar 100%. Han sa till dem, ”Jag har ingen ny bil, har visserligen hus och husvagn, men det räcker så! Resten kan jag skaffa eller göra när ungarna flyttat hemifrån, bättre att jag hinner med dem nu!”
Allt är inte pengar!
Ja, men varför är det kul att åka ut till leriga Halsäng då?
Jo, igår, fick barnen vara med om följande:
Gödselkörning
Takläggning
Mjölkning av amko, vars kalv inte kan dia
Matning av denna kalv, med napphink
Provsmakning av kalvdans, på det som kalven inte orkade dricka själv
Skoning av hästar
Mindre ridtur
Grillning av korv på barnens hopsvetsade trefot
Detta är inget planerade aktiviteter, utan sådant som kan inträffa på en vanlig sketen tisdag…jag anser att vi har väldigt hög standard…
Att barn vill komma till vår gård, är härligt! Man måste inte säga nej, bara för att man kan…
Vi kan ge dem minnen för livet.
Att få gå och lägga sig i en underbart skön säng, bredvid mannen i mitt liv.
Att höra honom läsa sagor för de tre minsta små barnen, och prata med dem om vad som är det bästa som hänt idag. Då somnar de med glada tankar.
Trött av en dag då vi barkat och burit plank till klockan sex, in och fika, ut till djuren två timmar senare än vanligt, så iväg och hämta ett barn hos en vän, och sedan äta kvällsmat. Jag längtar till min säng…
Till slut får man rulla ihop sig till en boll, i makens famn, och sova som en stock, det är kärlek!
Tack för mitt underbara liv!
Det är hetsjakt på de få svenska bönder som är kvar, både i TV4s förnedringsteve och Dagens Nyheter. Antingen avlivar man svaga djur, eller så får de självdö, vilket är rent djurplågeri. Hur man sig i världen vänder, har man dock sin rumpa bak. Med en skillnad, den svenske bonden kan inte göra rätt. Aldrig någonsin. Man kan läsa mer om det i Jordbruksaktuellts utmärkta ledare denna vecka.
http://www.ja.se/?p=46883&m=3433&pt=105
Men jag kan tycka att det är lite lätt naivt att hugga den hand som föder en. För ofta fälls dessa uttalanden av folk som lever långt från djur och natur. Jag kan bara gå till mig själv, hade jag inte vetat något om det jag skriver om, så hade jag tagit reda på fakta eller låtit bli att publicera.
Någonstans läste jag följande tänkvärsda berättelse:
En känd konstnär, höll årligen vernissage, och konstkritikerna hade varje gång åsikter om hur vissa verk kunde blivit bättre.
Ett år ledsnade konstnären, tog med lämplig palett med färg och dito penslar.
Han gav konstkritikerna möjlighet att redigera verken på plats, när de ändå var där!
Gissa om det blev tyst!?
Gnälla går bra, men att göra något, det är värre!
Nästa intelligenta påstående:
Det är bättre att bo i staden, det minskar miljöpåverkan! Det går åt mängder med koldioxid, för att lantisarna ska kunna bo ute i spenaten, men det begriper de inte! Det är inte lätt att tala till bönder på bönders vis…
Jag bedömer inte andras sätt att sköta sina arbeten heller. Jag förmodar, att de gör sitt bästa, det har de nämligen mest nytta av själva, för då får de bättre betalt.
Känner jag personen i fråga, som gör något jag anser vara helt uppåt väggarna, kanske jag ödmjukt frågar,
”Varför gör du så?”
Annars får folk i min värld göra det de tycker passar dem.
Sedan kan jag ju bara be er alla, att verka där ni står. Jag vet faktiskt inte på vilket sätt det är klimatsmart att bo i staden, ”vad tillför en stadsbo, och vad kostar denne”, om ni förstår hur jag menar.
Allt är ju relativt, men man kan ju yvas över de hiskeliga mängder bränsle jag gör åt per år, som dum bonde. Sedan kan man undra, vad blev det av det bränslet?
Åkte jag på semester? Är det flygbränsle, eller fjällsemester?
Eller var det så, att det bränsle jag gjorde åt, gick till markbearbetning mot ogräs, tillvaratagande av slåtter, eller har vi bara för skojs skull suttit och gasat upp en massa bränsle, timme efter timme på en åker?
Det är ju bara frågan, om man nu inte vet vad bönder gör…
Mitt tips är, våga fråga, och bit inte den hand som föder dig!
Och ni som flyger, (hoppas verkligen inte att det stämmer), men en kille skrev att om det vid starten av ett vanligt passagerarplan EN gång går åt mer drivmedel än vad en svensk medelstor gård gör av med på ett helt år, då kanske ni också ska tänka till lite till…
Om man går in på ”Flygtorget”, kan man läsa följande:
Hur mycket drar ett flygplan?
En B747-200 drar ca 13-14.000 L/h
En B747-400 drar ca 8-9.000 L/h
(http://www.flygtorget.se/Forum/Detaljer.aspx?ID=79201 )
Allt är ju relativt, men det ”lilla” planet kan ta EN flygresa på tre timmar, så är de uppe i mer bränsle än vad vi gör åt på vår gård, på ett år…och då lejer inte vi bort någon körning över huvud taget!
Här är en annan som skrivit om det: http://www.ecoprofile.se/thread-2210-Att-flyga-eller-inte-flyga-%96-det-ar-fragan.html
”Att flyga till Australien ska vi väl knappt ens tala om, eftersom det handlar om att göra av med mer än fyra och en halv gånger den genomsnittliga bilkörningen för ett enda år.”
-Lars Sönnebo
Ska vi nu återgå till maten, vore det nog bra om vi hade en inhemsk livsmedelsproduktion. Vi kan mycket väl odla själva, det är kul och man vet varifrån maten kommer. Om man av olika anledningar inte vill eller kan odla, är det bara en sak som gäller. Det kräver bönder, för er som inte riktigt hänger med. Det är inte brasilianska bönder vi behöver, de har en egen befolkning att mätta!
Jag får citera en mycket klok man;
”Om vi vill ha hållbart ekologiskt framställd mat som räcker till hela Sveriges befolkning så behöver vi ha ytterligare 1 miljon människor i landet som är engagerade i matproduktionen. Vill vi sen att hela Sverige skall få ha en levande landsbygd så måste jordbruksmark återerövras över hela landet. Kanske är det också så att vi har en skyldighet, både mot oss själva och mot övriga världen, att verkligen utnyttja all vår tillgängliga jordbruksmark. Att inte förutsätta att andra länder skall producera vår mat.”
-Jonas Wangsten
Kommentera (2)
Utan att vara särskilt insatt i Sveriges försvar, vågar jag säga att det nedrustats under så lång tid, att vi knappast kan påstå oss ha ett svenskt försvar. Men en sak vet jag med säkerhet. Beredskapslagret av bränsle i Jönköping, finns inte kvar, vi fick 2005 köpa bränslerören att använda som nackbom i vårt ena djurstall. Lagret var tömt, och skulle gjutas igen. Livsmedelslager har vi heller inga, på några dagar är det tomt i butikerna, i krisläge.
Visst kan vi börja odla mer, men vem har sagt att detta händer i månaden maj? Det kan lika gärna hända i 30 graders köld i december, vad ska vi odla då?
Civilförsvaret har varnat oss för detta gång på gång, men det tycks inte vara politiskt korrekt att se till sitt eget lilla land. Vi är ju en del av EU, så de förväntas hjälpa oss i kris. Men vet ni vad, de andra länderna i EU, lär ha fullt upp med att mätta sin egen befolkning, de lär inte tänka på oss i första hand!
Det är inte Nån Annan, som ansvarar för att du och din familj har mat på bordet, det är DU!
Jag skrev mer om det häromdagen: http://blogg.alltforforaldrar.se/bondfia/2015/03/03/ekologi/
Nu talas det i stället i media om vikten av att vi har ett försvar i Sverige. Tanken är god. Försvaret skulle aldrig försvagats på det här viset, det genererade mängder med arbeten, och ungdomar gjorde lumpen och växte upp på ett helt annat sätt än idag.
Men en liten tanke bara…
…fast det gäller bara er som äter, ni andra, behöver inte bry er om det, som vanligt…
