Nu kommer ett negativt blogginlägg, jag undrar, vill ni verkligen ha det så här?
Om inte, varför i herrans namn har ni då ordnat livet så?
Jag kom att tala med en man igår, som drev en maskinfirma. Han tyckte att vi bundit upp oss totalt, på senare år. Förut kom folk med 200.000 i kontanter och köpte en maskin. Till pension, hade de huset eller gården betald. Idag går inget, absolut inget, att köpa utan finansiering.
Det kallas frihet, att kunna köpa något man behöver, utan att ”behöva” betala det kontant. Men du äger det inte, och finansieringsbolaget tjänar ränta på dig. Har du inte möjlighet att betala, kan de hämta varan, även om du betalt det mesta. Jättebra. Men inte för kunden.
Detta gäller givetvis även TV, olika abonnemang, Spotify, ja allt. Då är frågan, hur många olika små löpande kostnader, som ”bara kostar 199 kr/månaden”, har folk? Är det frihet, eller kvävs ni av små fasta kostnader?
Vi lever liksom efter pengarna, inte före. Vi har ingen makt över ekonomin på så vis, och höjs räntorna är vi totalt körda! Folk får gå från gård och grund.
Det är som att alla ska ha rätt att handla, även om de inte har råd, och jag frågar mig varför.
Så läste jag en intressant artikel i Falköpings Tidning idag, det stod att pengar har ingenting med fattigdom att göra. Intressant. Men även där fanns poänger. Mannen som skrev artikeln, arbetade i Rumänien, i en romsk by, där han hjälpt dem att starta upp en fabrik som syr barnmössor. Behjärtansvärt, för många romer har av tradition ofta haft svårt att få tag på arbete. Nu var det bara det att en av de som arbetade på fabriken, kom på att han tjänar mer på att sitta med en pappmugg utanför Ica i Sverige, så han valde tiggeri framför arbete i landet han har sin framtid i, och då har det ju gått snett.
Hur fattig är en människa egentligen? Jag tänker på Dolly Partons sång, ”Coat of many colours”, en strof lyder:
”One is only poor, only if they choose to be…”
Inte hört låten? Går att ordna!
https://www.youtube.com/watch?v=h7I_9MMcWvk
(Med texten för att ni ska förstå vad jag menar)
Man behöver nog tänka på hur man har det, innan man gnäller!
Jag säger inte hur man ska göra, men hjälp till självhjälp, som mannen ägnade sig åt, känns bättre för mig! Sedan är det samtidigt svårt. Vi har gott om folk som behöver pengar, och vi har gott om arbetslösa som har gott om tid.
Tid och arbetskraft ja…tänk dig in i hur lata och bekväma folk är idag. Det är inte många som vill lägga tid och kröka rygg för pengar eller för att odla sig bättre mat. Tyvärr.
Det är som sagan o den lilla röda hönan…ingen vill hjälpa henne att plöja, harva, så eller skörda, än mindre mala mjöl eller baka. Äta kan de dock tänka sig.
Bad en släkting om hjälp att röja buskar en gång när vi verkligen, verkligen behövde hjälp för att vi inte hann allt själva, så skulle han få veden. Svaret?
”Nä. Jag har råd att köpa min ved.”
Tack ska du ha…
Kommentera
”Vid det här årets slut kommer enligt SCB, ca 50 000 barn i det här landet att ha upplevt en separation. Två vuxna i deras närhet har inte lyckats hålla samman. Är inte ute efter att skuldbelägga, utan presenterar fakta. Det finns anledningar till varför det kraschar.”
Citat: Michael Larsen ur bloggen:
http://separation.se/till-man-fa-kvinnor-lamnar-ett-levande-forhallande/
Jag har några idéer om varför det kraschar jag också…
Några förhållanden har jag haft genom livet, och till slut har jag lärt mig lite. 😉
Till exempel;
Om jag säger vad jag vill, är det troligare att jag får som jag vill.
Det var väl ändå det dummaste och mest självklara?
Nej, alltså tyvärr inte!
Ni har väl någon gång stött på den lilla ödmjuka kvinnan, som säger t.ex.
Vid matbordet;
”Är det något kaffe kvar?”
”Ja.” (mannen fortsätter prata med någon annan/läsa tidningen)
”Kan du räcka mig kaffet?” (hade fungerat mycket bättre)
”Blev inte såsen lite tjock?”
”Nädå.”
Vad hon egentligen menade, men inte ville verka skrytsam var;
”Smakade maten bra?” (för hon själv var nöjd)
”Jättegott!”, kunde mannen svarat då, om han förstått att det var en annan fråga som gällde.
på bilturen;
”De lär ska ha gott kaffe, på ett litet mysigt fik i slutet på denna byn!”
”Jaha…säger hennes man, och svischar förbi.”
Han har sedan seriöst inte en aning om varför tanten sedan inte är nöjd! 😀
Så gör han misstaget att fråga;
”Men varför sa du inte att du ville ha kaffe då!?”
Men den typen av kommunikation, kommer man ingenvart med en man, som lärt sig att tala med raka besked!
”Jag vill att vi stannar och tar kaffe, i andra ändan på byn!”, det lär fungera bättre.
Varför just kvinnor håller på med inlindningar och omskrivningar, det vet jag inte, men om det är en kvarleva från tiden då kvinnan skulle vara lågmäld och försynt, så är det väl dags att ändra på det?
Ta lite plats, mina kära vänner!
En annan sak är att en del män på grund av detta, totalt missförstår, vad deras kvinna vill. Då händer det att de försöker göra henne nöjd på något sätt de själva förstår sig på, genom prestation. Jobbar över längre, fixar med bilen lite till, ordnar i trädgården och kommer in först framåt kvällen, till vadå?
En missnöjd kvinna!
Och mannen förstår ingenting! Han som varit snäll och gjort så mycket, så hon fått vara inne!
Många män är vad de gör liksom…och gör man mer, så är man mer…och har förvisso mindre tid över till det som verkligen betyder något! (men det sista vet de inget om…)
Och så barnen:
För nu inte över eländet på ungarna också!
Gasta inte på dem och säg;
”Om inte du lägger din smutstvätt i tvättkorgen, och parar ihop sockarna, så tvättar jag inte dina kläder!”
Och så suckar du, sorterar och plockar upp när de gått ut, för att du inte orkar se det…hur ska de lära sig då?
När du inte menar det du säger?
Så är då frågan, hur kommer man ur sina invanda mönster? Enkelt.
Man bestämmer sig, och gör det bara!
Det KAN ju hända att kvinnan inte ville vara inne, hon kanske varit inne hela dagen, på arbetet också. Det KAN ju hända att någon bör tvätta, städa eller laga mat, och då faller det på den som är inne, och det KAN ju vara så att hon inte vill göra det alla dagar året om…
Då är det bara att gå ut och strunta i det! För det gör ju mannen! Tar sockarna slut, så märker han skillnad. Låt honom tvätta, om han behöver få sina kläder tvättade! När han ändå går in och drar igång tvättmaskinen, säg till honom att tänka ut någon vettig kvällsmat, och förbereda den.
Nänä, stopp nu, inget;
”Vad vill du ha till kvällsmat?” utan rakt och koncist;
”Fixa kvällsmat, när du ändå går in!”
Häromdagen sa tonåringen;
”Morsan, jag har inga rena sockar!”
”Nähä?”
”Ja, men var har du lagt dem?”
”Jag? Det är ju dina sockar! Titta i ditt rum!”
”Men de är ju smutsiga!”
”Då borde du lagt dem i tvätten! Och du vet att jag inte tvättar vrängda sockar, även om de ligger i tvätten!”
En suck hördes. Nästa gång jag gick in i badrummet, satt en gänglig individ på barnpallen och vrängde ett 10-tal svarta sockar…
Kom ihåg nu…
Kommentera