Tyvärr blev fina hunden Sara inte så gammal, hon blev påkörd och vi for tillbaka till hennes uppfödare efter någon vecka. Av en lycklig slump hade de kvar hennes bror Gino, som de inte hann med så som de hade tänkt, så vi fick köpa honom. Det lustiga var att våra katter som alltid rullade ihop sig hos Sara i hennes hörn, genast gjorde likadant med Gino. Han blev ganska besvärad till en början, för så kattvan var inte han!
Han hade överlag mycket att lära, en fullvuxen hund som aldrig gått i trappor, eller varit i staden, det blev ett annat liv! Han var faktiskt inte lika smart som Sara, för att uttrycka det snällt var han ganska korkad, och förarvek. Dock var det en fantastisk familjehund, så snäll och trevlig att hälften hade räckt! 😉
Vi fick lägga ner en del tid på att ”lära” honom skälla när det kom folk, till exempel. Det är praktiskt med gårdshundar om de berättar att någon kommer. Hur gör man det då?
Vi övade i mörker. Jag bad någon komma gåendes ”konstigt”, dvs haltandes eller med armarna rakt upp som ett spöke eller så. Så frågade jag Gino viskande;
”KOMMER det nån?”
När han fick syn på den mystiska skuggfiguren i mörkret, blev han lite rädd och skällde, och då fick han beröm. Vi övade några gånger, och sedan sa jag meningen varje gång innan denna ”någon” knackade på dörren, och sedan satt det!
Apropå dörrar och hundar, så kan man lätt skapa en vettig ledarskapsövning vid dörren.
Släpp ALDRIG in eller ut hunden innan den frågat om den får passera!
Hur frågar en hund? Jo den tittar på dig, och väntar på ditt ”Varsågod”
Hur man kommer dit? Jo, du har hunden kopplad vid dörren de första gångerna, säger åt hunden att stanna, sitta eller ligga vid dörren, vilket du tycker passar bäst. Lättast att få hunden att vara kvar är väl att lägga den, men det gör man som man vill. Stående hundar ”smyger” framåt lättare och ”plockar ledarskapspoäng” från dig. Där får man ha koll!
Du öppnar dörren, påminner; ”Stanna”! Och håller emot vid behov.
När hunden är lugn, och tittar på dig, säger du ”Varsågod”, och så får den gå ut! Detta övas också in och ut ur bilen.
Vad man i övrigt har för nytta av detta, ska jag nu berätta.
En bekant till mig, hade en rottweilertik med sig, sittandes kopplad på golvet på passagerarsidan i bilen. Hon öppnar dörren för att gå ut, hunden får syn på en katt, och kastar sig ur bilen med all kraft. Kopplet hade på något vis snott sig runt mattes fot, och knäet hoppade ur led.
Nu behöver det ju inte sluta på det viset, men överlag vill man ju att det ska vara roligt att ha hund, men det blir inte roligt, om man inte fostrat den! Då blir den
bara ett besvärligt påhäng!
Egentligen räcker det ju att man står med ungarna i hallen och ska iväg, någon som fått på skorna öppnar dörren, och blir totalt nedplattad av en hund som ser möjligheten att respektlöst rusa ut.
Foto: Gino
Gino var som sagt världens snällaste hund, men det var när det gällde människor och katter. En februaridag släppte jag ut honom i den inhägnade trädgården och han rusade iväg bort mot bikuporna. Där låg ett stackars rådjur och sov. Han tog nacksving på det, och dängde det i närmsta bikupa, innan jag hann se vad som hade hänt! Jag hojtade på honom, och som den förarveka hund han var, släppte han genast taget, och rådjuret hoppade över staketet och försvann. Det gjorde de nyväckta bina också…det var den kupan det! Bin ute i februari, det är ”sådär” om man vill vara positiv 😉
En annan gång var min svärfar ute och gick med alla hundarna, och då drog Gino iväg efter en grävling! Sten trodde att det var ute fullständigt med hunden, men han kom tillbaka med den döda grävlingen i stället. Tur att han var snäll mot folk, som sagt.
Av misstag eller kanske snarare med hjälp av svärfars hund som kunde öppna
dörrar, blev det valpar efter Gino och min första bordercollie Sally. Först tänkte jag att vi skulle ta bort dem, men eftersom Johans syskon ville ha varsin, lät vi bli. Fyra av de fem valparna vet jag lever och har det bra, efter en omplacering.
Det var lite det jag tänkte på när jag funderade på att ta bort dem. Det är ”för mycket” hund för många, men det kan vara svårt att inse. Omplaceringen kom tillbaka till Halsängs Uppfostringsanstalt en månad, vartefter han såldes till byns lokale Ica-handlare, där han lever ett gott liv idag han med.
Vadå ”för mycket” hund? Jo, det blev således 62,5% bordercollie i valparna, resten schäfer. En bordercollie ordnar eget arbete, om man inte ger den något. Det brukar inte bli bra.
Räknar man med en gullig Fiat Uno, och tar hem en Ferrari, blir det ganska
svårt, liksom… 😀
Nästa gång jag skriver om hundar, förklarar jag mer hur en bordercollie fungerar.
VOV
Kommentera