Vår ”väg” upp till Kinnarp är under reparation, som jag skrev om i mitt förra inlägg.

 
http://blogg.alltforforaldrar.se/bondfia/2013/05/12/en-kvall-med-herr-dumper/

Det spelar inte så stor roll, för vi kan välja en något längre väg, utan problem.
Jag roar mig dock av outgrundlig anledning att glömma detta, med jämna mellanrum. Det tar på vägarbetarnas tid, om de ska flytta sig ideligen, så jag skäms verkligen när jag glömmer det, men då är man redan nästan i byn, och omvägen blir i så fall drygt en mil.

Jag var lite sen på väg upp till förskolan, och hade alltså totalt glömt bort detta. Kön med bilar från andra hållet var lång. Bah!

Vad gör då en vanlig, lydig svensk medborgare? Ansluter sig till kön på min sida, suckar och väntar på att få förstöra vägarbetarnas tid? Det vore inte riktigt likt mig. Då tändes ett hopp! På högersidan om vägen har vi en böljande, backig, åker med vall (Lilla Bondeskolan informerar: GRÄS!) på. Den hade jag harvat någorlunda i fjol, så jag visste att det skulle kunna fungera.

 
Denna åker har två infarter, och den första var precis i början av vägarbetet. Där hade vägarbetarna lagt en massa redskap och stora markduksrullen. Dock fanns det plats om man trixade lite, att kryssa mellan sakerna upp på åkern. Den andra infarten, bedömde jag vara efter kön av folk från andra hållet på den smala vägen.

I med tvåans växel, ned på åkern mellan redskap och rulle, full fart upp för backen – och där tappade grävmaskinisten hakan! En vinkande, skrattande, glad tant med två småbarn som vinkar glatt, humpar upp i det daggvåta gräset med den silverfärgade Volvon – hon har löst problemet! 

Foto: Maria i blåsväder

Maskinisten pekade åt sin kontrollantvän, som vände sig om och skakade på huvudet. Men jag menar, det måste ju hända lite också, man kan ju inte stå där hela dagen!? (Jo, jag kom ut vid andra infarten, till de andra bilisternas stora förvåning!)

Så fick vägarbetarna något att tala om på kafferasten!

Foto: Så pass harvade jag Långebacken i fjol i alla fall!

Vägen från Kinnarp till Floby är egentligen inte en väg, så här års. Häpnadsväckande nog har de faktiskt börjat laga den! Inte lika häpnadsväckande, frågade Johan om vi kunde få materialet de grävde ur. Det kunde vi. Då slapp de fara till staden och deponera det.

Det går ju fortare att tippa det på våra marker utmed vägen. För att visa tacksamhet, och för att det är farbart nu, så ägnade vi ett par kvällar åt att laga småvägar med materialet, så de skulle se att vi verkligen inte tiggde till oss det i onödan.

Om man tar det lite snabbt…Herr Dumper är förhistorisk, är till för fullvuxna
(karlar på drygt två meter) och har skyltar av typen:

”Styrförmågan minskar när varvtalet minskar, håll varven uppe i kurvorna!”

Vän av ordning frågar sig då, VILL man öka varvtalet i kurvan?

Några andra detaljer;

Släpper man gasen, så dör motorn.

Dör motorn, upphör styrförmågan, och maskinen drar lite åt höger.

Fotbromsen är ”sådär”, och om man använder den ganska kraftigt dör motorn.

Dör motorn, fungerar fotbromsen inte alls.

Handbromsen fungerar dock utmärkt…men befinner sig ända nere på golvet, nästan
under sitsen. Ska den användas, måste man stå dubbelvikt.

Föreställ er nu, att lilla tanten Maria med stora gruslasset sitter uppflugen på sitsen och dinglar med benen.

Vägen, som är under reparation, är aningen skumpig. Detta medför att tanten kliver av sitsen och står i ”fältsits”, på väg fram mot åkern som ska passeras innan  lasset ska tippas vid skogsvägen.

Närmare åkern, har tantens hjärna glidit in i ”bil-läge”, så hon släpper gasen, eftersom det är stenigt och ojämnt i kurvan där åkern tar vid. Det är då det händer. Det förhistoriska monstret dör ögonblickligen, varpå tanten minns vad det stod på skylten;

”Styrförmågan minskar när varvtalet minskar, håll varven uppe i kurvorna!”

Någonstans där, inser tanten att styrförmågan inte minskat, utan upphört. Det har dock inte farten gjort…maskinen drar åt höger, vilket i och för sig var bra, eftersom det var ditåt jag skulle, men kanske inte just den vinkeln, och inte heller i den farten.

Bara att ställa sig upp, vika sig dubbel, och dra handbromsen. Tvärnit, och den lilla tanten kan pusta ut och börja om. Läskigt!

Nu kan man ju tänka sig att man lär sig med tiden, men ”bil-läget” i hjärnan är djupt rotat, så en gång till under kvällen hände det. Tyvärr var det när jag skulle svänga ner vänster vid Nolgården för att få ett nytt lass. Det var nära brevlådan, kan jag säga!

Trots sin ålder, har Herr Dumper en enorm kontrollpanel med oerhört många lampor och knappar. Tråkigt nog ingen som berättar att handbromsen är dragen…så nu vet jag hur varma bromsbelägg luktar också.

Av någon underlig anledning fungerade den nästan lika utmärkt i alla fall. Men på vägen, vill jag helst inte köra dumpern igen.

Med önskvärd tydlighet, berättade jag detta för Husse, och så körde jag hjullastaren hem, med en skopa material till Johannas trädgård. Nu blir inte min vän så förvånad över att någon med full arbetsbelysning dånar in i trädgården med ett lass grus när hon sitter och fredagsmyser vid brasan vid halv tio. Raskt och flinkt studsar hon ut för att rädda tvättlinan i stället. Så kan det gå om man har en vän som jag!

Foto: Herr Dumper som senare byttes mot…

Foto: Hjullastaren

– att tvätta en grävmaskin…

Jag for ner med Antons lille John Deere till mossen för att hämta hem lilla
grävmaskinen på trailern. Husse bad mig att tvätta den, så den hinner torka
till lite innan han smörjer den och far upp med den till sin bror ikväll.

Nu ska jag bara berätta att:

Allt jag vet om biltvätt, utom att man blöter upp allt först, är oanvändbart på
en grävmaskin.

Börjar man uppifrån och tvättar sig neråt, är man bortom all hjälp, och får börja om.

När man har tvättat bandvagnen på ena sidan, är nästa sida ohjälpligt full med môsajord, och jag med! Då går man runt, och spolar av motstående sida, status que!

Skopan, den ska vi bara inte tala om! Jag fick gräva ur den sista kletiga jorden med händerna! Dålig konstruktion, det vore bra om jorden kan släppa skopan..man får mer uträttat med grävmaskinen då.

Hytten, den blir smutsig vad du än gör, ta den sist!

Det tog säkert en halvtimma att få den någorlunda, men tanten, tog trots sin i
förhållande ringa storlek, minst lika lång tid att få rent!

Foto: Maria ska in i duschen…

Foto: På grund av den här!