Vårt hus har sen i måndags varit invaderat av 25 st Byggare Bob: Snickare, golvläggare, elektriker, inredare, gips-nissar och alla sorters händiga män. På morron kl 7 har dom travat in i prydliga rader och gått direkt till sin station och hamrat och slamrat till långt in på småtimmarna. Jag lovar, det har varit värsta myrstacksdisciplinen, inga fikaraster här inte! Helt otroligt har det varit att se vårt hus växa fram bit för bit för att igår stå så färdigt och fint att det riktigt glänste! 🙂
Underbar utsikt från vår camping…
En liten, liten, mikroliten hake finns dock när man drar igång ett sånt här jätteprojekt; Var ska man bo?? I tre dagar har följaktligen familjen Karlsson bott i husvagn på grannens gårdsplan! Det är sånt som kallas budget-camping. Gratis vatten i kranen i stallet och gratis el från garaget! Sann lycka för Klas. 😀
Och tro det eller ej, riktigt mysigt har vi haft det. Så mysigt att vi nu äntligen bestämt oss för att inviga husvagnen ”på riktigt” och fara iväg i slutet på juli med väskorna packade med matchande träningsoveraller, förtält som vi aldrig i livet kommer klara att sätta upp, portabel grill som definitivt kommer förvandla den läckra korven till kolbitar, en dunk myggmedel och lite gott och blandat. 🙂 Tills dess tänker vi stanna hemma och njuta av vårt nya hus! Har ni tur får också ni se det i rutan nästa år. 😉
Jag tror jag har snuddat vid det förut, jag kan va gräääsligt enerverande!
Jag har nämligen den dåliga smaken att ha åsikter. Åsikter som kanske inte alltid är politiskt korrekta, åsikter som gör att man kan få en tomat i skallen (välförtjänt eller oförtjänt), åsikter som är som en liten men ack så förbannat irriterande stenjävel i dojjan! 😉
Jag har funderat på politik ända sen jag som vetgirig gymnasist satt tyst i skolans aula och lyssnade på dåvarande statsminister Göran Persson som skickligt slingrade sig igenom elevernas frågebombardemang under en 30 minuter lång session. Jag hade nämligen dåvarande moderata kommunalråd Engellaus son i parallellklassen (som fått med sig ett helt ark sluga frågor av farsgubben) men Guran vägrade envist gå i fällan! Jag har tänkt hit och dit och kan villigt erkänna att jag snudd på röstat på olika partier i vartenda riksdagsval sen jag fyllde myndig. Ändå var jag alltid ganska säker på att oavsett utgång så skulle Sverige va i ganska goda händer i alla fall.
Men, nu tycker jag att det börjar likna mer och mer pannkaka i den politiska stekpannan. Alla kastar sten på alla, Löfvén knuffar Annie Lööf i direktsänd TV-debatt, vice statsministern föregår med rysligt dåligt exempel och vägrar ta annan riksdagsledamot i kardan och som grädde på moset (eller snarare motorolja på oxfilen, en särdeles urkass kombo) så har vi fått decemberuppgörelsen på halsen som i praktiken innebär att man kan rösta på vilket parti som helst och ändå få Miljöpartiets politik. För mig liknar det mer Stalins bokbål än den svenska demokrati vi sedan Vasas tid (okej, just Vasa var väl iofs hyfsat despotisk och ett inte odelat optimalt exempel) kunnat stoltsera med. Man behöver inte hålla med men för mig känns det som att partiprestige och bibehållen makt i många fall är viktigare än sakfrågorna i sig och att ta hänsyn till de människor som i slutändan faktiskt påverkas av besluten.
Därför blev jag så förbannat glad när jag idag faktiskt fann mig på samma sida som både en Vänsterpartist och en Miljöpartist. Partiideologiskt borde vi kasta pil på varann men just idag lät vi pilbågen stanna i ryggsäcken och stretade mot samma mål. Sånt får mig att se på på framtiden med hopp! 🙂
Det är ingen idé att låtsas längre; den svenska sjukvården är inte vad den har varit.
Människor får vänta, blir felbehandlade eller helt enkelt inte behandlade alls, inte för att personalen blivit sämre eller mer nonchalant utan för att de inte hinner hur fort de än springer mellan patienterna. När det för mig är självklart att vårdavdelningarna ska få en undersköterska extra för att klara belastningen, då anställs istället en samordnare för att kartlägga varför de behövande inte får tillräcklig vård. Inte sällan kommer denna nyutexaminerade samordnare fram till att vad som behövs är nya möbler för ex antal hundra tusen, (en årslön för en extra person som skulle haft tid att sitta en stund extra på sängkanten, bre en smörgås efter kl 18 eller avlasta redan hårt pressad personal så att dessa slipper gå in i väggen)! Vågar befintlig personal ifrågasätta så får dom höra att dom inte förstår helhetsperspektivet eller blir t.o.m utfrysta. Alltför ofta går samordnaren vidare på karriärstegen efter mindre än ett år och ersätts av en ny…som börjar med att köpa in nya möbler för flera hundra tusen.
För mig är det något att skaka på huvudet och skratta lite ironiskt åt men för dem i beroendeställning är det allt annat än ett dåligt skämt. 18 minuter läste jag härom dagen att barnmorskorna har att lägga på varje förlossning, därefter måste de kila vidare till nästa behövande. Vem kan längre hävda med gott samvete att i Sverige erbjuds medborgarna den bästa vården?
Just därför önskade jag, nej, krävde, planerat kejsarsnitt när det var dags för Alfred att komma till världen. Jag ville helt enkelt inte råka ut för felbehandling p.g.a stress och slutkörd, ouppmärksam personal. Det är sorgligt men tyvärr måste jag säga att jag blev väldigt tråkigt behandlad när jag stod på mig i mitt val. Jag fick träffa doktorer, kuratorer och Aurora-barnmorskor som skulle fungera som rådgivande och vägledande. Pyttsan! Deras enda jobb var att övertala mig till en billig förlossning, först med mild övertalning men sedan, när de märkte att jag inte gav med mig, med tjat, hån, hot och lögner för att till slut mer eller mindre idiotförklara mig och konstatera att det inte var någon idé för fortsatta samtal eftersom jag hade mentala låsningar!! Hade jag inte varit 37 år, väl medveten om statistik, siffror och mina rättigheter som vårdtagare så hade jag utan tvekan vikt mig för för den kombinerade skrämselpropaganda/nedtryckning som jag blev utsatt för. För jag förstår ju också att med dagens svarta ofyllbara budgethål så finns det pengar att tjäna på att undvika snittfödslar…
Men när det inte finns vård till alla så är det den som skriker högst som får vård och jag skrek som en mistlur. Så kom det sig att medan andra förstföderskor fick 18 minuter med en splittrad barnmorska så fick jag första morgontiden tillsammans med ett utvilat operationsteam bestående av 5 st läkare och 3 assistenter. Rättvist, nej, en fin och trygg upplevelse för mig, ja.
Väl inne på avdelningen efteråt fick jag dock 3 dagar med min beskärda del av Landstingets nedskärningar. Sköterskorna gjorde vad dom kunde, inte tal om annat, men det märktes så förtvivlat tydligt att de var chanslösa mot klockan. Jag hade en bortglömd kanyl i armen i 2 dygn, jag fick dubbel medicindos (som jag som tur var märkte själv) eftersom sköterska 1 inte haft tid att anteckna i journalen att jag fått medicin innan sköterska 2 började sitt pass, min säng slog ihop som en sandwich (som tur är var jag uppe och gick just då) och gick inte att bända isär och fick skrotas på stubben och på bebiskorgen funkade bara 2 hjul så Klas fick bära den istället för att rulla.
För mig gick det bra denna gång men jag vill helst inte tänka på nästa gång någon i min familj behöver läkarvård. För jag känner en smygande oro att Sverige är på väg att sälla sig till de länder där de som inte haft råd att skaffa privat sjukförsäkring får förlita sig på böner och nässelomslag istället för allmänna sjukvården!
Nån mer än jag som är laktosintollerant? Som vet hur kul det är när det känns som att ett lass spik ska passera var gång man går på toa och man helst inte vill gå utanför den egna husdörren på en vecka efter att än en gång ha fått kommentaren ”Jo, jag bakade laktosfritt men använde bara 1 deciliter vanlig fil, det kan du väl äta?” när man redan ätit opp kakan… 🙁
Jag är inte född laktoskänslig utan jag tillhörde också dom där okunniga satarna som tycker att ”det kan du väl för fan äta bara nån gång, jag tänker minsann inte fixa nåt särskilt till dig” i ungefär 35 år. Ungefär tills jag lyckades bli matförgiftad 2 ggr samma månad och magen bröt ihop fullständigt och gick i storstrejk. Första gången skulle stackars Klas slå på stort och bjuda sitt hjärtas nyfunna dam på läcker Kinamat och nyss återhämtad från en vecka som krävde ett helt tidningsställ med skvallerblaskor i badrummet så kom jag på den lysande iden att bjuda hem mamma på laxburgare…bingo igen.
I mitt fall så fattade jag inte ens vad som hade hänt, bara att jag hade extremt ont i magen jämt. Så här i efterhand kan jag ju räkna ut med tänderna att det inte heller direkt blev bättre av att jag körde värsta kom-igång-halvåret på gymmet med pass nästan varje dag i veckan med efterföljande kvarg, proteinpulver och annat vasslebaserat. Och värre blev det…
Ungefär 1 år senare efter diverse läkarbesök, fibertabletter, Inolaxol, Aloe Vera-dryck och rätt stor uppgivenhet för funkar inte magen så funkar ingenting så gick jag till vårdcentralen i byn till en helt vanlig doktor som lyssnade på mig med pannan i djupa veck och sen sa; Hmm, har du varit matförgiftad? Ät laktosfritt 1 vecka och ring mig sen! Och vips, fortare än en gris blinkar så var magen bra igen!
Numera är jag en sån som blir rätt tjurig när jag går på restaurang och betalar samma pris för en dagens lunch som Klas fastän han förutom varmrätten får bröd, smör, kan äta hela salladsbuffén och dessutom bjuds kaka eller tårta efteråt medan jag får titta på. Jag blir även lätt upprörd när vi betalar samma pris för en 3-rätters och Klas dessert består av chokladmousse med hembakat knäckflarn och tofféepaté och jag får en skål cocktailbär på burk. Inte heller blir jag övermåttan förtjust när jag serveras en skål laktosfri glass för 65 spänn och vaknar upp med jordbävning i magen, ringer restaurangen och upplyser om detta bistra faktum och får responsen att ”Nejdå, det var garanterat rätt”. Fast HALLÅ, jag såg faktiskt när jag var inne i köket och knackade på (Klas beställde nämligen rabarberpaj och fick jordgubbspaj vilket han är sjukt allergisk mot) att kocken och servitrisen grovhånglade i köket bland kastrullerna så jag är inte svinförvånad om de råkade ta fel!! Suck.
Just därför blir jag så glad när jag kommer till ett ställe som Villa Fridhem i Åby för att inta Afternoon Tea för 395 riksdaler och möts av nybakad kycklingpaj speciellt för bara mig samt snittar och sommarfräsch sallad som jag kan äta. Dessutom får jag som på sin höjd är van vid ett halvmjukt Mariekex till dessert ett eget genomtänkt upplagt tårtfat fullt med godsaker och färska bär! Att jag ändå var tvungen att gå en lov runt de andra gästernas buffébord och smygsmaka en liten pistagebiskvi och en sked citronmarängpaj så att jag i alla fall har ont i magen idag, det har jag endast mig själv att skylla för… 😉
