Grisar är av naturen alltid hungriga. Jättehungriga. Förbannat jävla skithungriga.
Våra marodörer Puh Pastej och Ängslige Nalle är inga undantag, varje morron kl 7 står dom punktligt och häckar vid staketet med snålvattnet rinnande och försöker se smala och undernärda ut! Sen börjar den eländiga väntan; Husse/matte ska hämta skålarna, lägga pellets i blöt och hacka färska grönsaker, MÅNGA minuter tar det. Det är helt enkelt ett elände att vara gris!
Häromdagen satt husse så på förstutrappen i sina egna tankar och skar gurka ner i matskålarna då han väcktes av ett smaskande vid fötterna. Jodå, Nalle hade tröttnat på att vänta, rymt genom elstaketet med iskallt dödsförakt och stod sålunda vid Klas fötter och glufsade glatt i sig allt som ramlade ner i hínken. I den efterföljande jakten på grisen passade Nalle-skrället på att dra en runda i trädgården och provsmaka gräsmattan innan han lockades in med en morot. Eftersom han inte verkar ett dugg ångerfull har vi nu dragit på elen på full kräm för att rädda årets framtida potatisskörd!
