Månadsarkiv: mars 2015

Annons

I gråzonen.

Igår var man i gråzonen. Närmare bestämt på bio i Norrköping och spanade på Mr Grey. 😛
50 shades of Grey, en film som sågats längs med fotknölarna av alla korrekta tyckare och som kallats för sexistisk, mansgrisig, klichéernas kliché, förutsägbar, ett slag i arslet på hela samlade feministkåren och lite sånt.
Och inte fan var filmen nåt bidrag till HBTQ-debatten och inte en enda kommunist flashade förbi i rutan i knälång, urtvättad bomullskjol och fotriktiga skor. Men vem bryr sig egentligen, Zlatan är inte heller nåt ovärderligt bidrag i just den debatten (”Riktiga män får bara pojkar” samt ”Fotbollstjejerna borde få cyklar istället för bilar, damfotboll kan inte mäta sig med herrfotboll” är bara några av de bevingade ord som denne skarping myntat) och han hyllas som nationalhjälte i alla fall. Utan att skämmas ett dugg mer än Zlatan lutade vi oss alltså tillbaka  vi 5 medelålders fruntimmer, putsade glasögonen omsorgsfullt och mumsade popcorn till synen av Mr Greys välsvarvade rumpa & prydligt upphängda pisksamling.

Och även om det inte var en film jag skulle ta med svärmor på så var den nog ganska söt mer än snuskig. Inte i närheten av porrfilmerna på luckan på Wendes Artilleriregemente 1996 och inte ens hälften så osmaklig som Paradise Hotel och övriga dokusåpor som visas för barn på bästa sändningstid i svensk TV!

Alla har vi en liten Grey inom oss... Jag & kollega Dennis showdansar i Lund 2012!

Alla har vi en liten Grey inom oss… Jag & kollega Dennis showdansar i Lund 2012!

 

 

Annons

Det här med att sälja häst.

Vi håller på att sälja våran Rökkvi. Inte för att vi inte gillar honom utan för att han inte trivs hos oss. Han och vår andra häst Peppe är helt enkelt inte ett dugg goda vänner utan är mest olyckliga i varandras sällskap. Och egentligen är det ju inte så konstigt att man inte klickar med alla även om man är av samma sort, det är ungefär som att jag skulle vara tvungen att bo med Gustav Fridolin resten av livet, hujedamej!

Så var det då det här med att sälja häst. När man säljer en relativt billigt häst får man tyvärr kontakt med en jävla massa människor, varav de flesta inte ens skulle få köpa min guldhamster.

Först har vi alla dom som inte har läst annonsen. Jaså, ska han ridas också? Jaså, får han bara bära 70 kg? Nämen har han exem, kliar det? Jaså det har han, kliar han sig (kliar du dig när det kliar, din åsna??)?

Sen har vi snubben från Finland som vill köpa honom men inte betala något. Jojo, den ska jag köra nästa gång jag ärpå Kappahl och handlar byxor.

Det blir även ett samtal från Den Rädde som egentligen inte borde ha häst utan lära sig rida först och som försöker skylla allt på hästen: Är han nervös? Nej. Men du skrev att han är ängslig. Det är inte samma sak men han behöver en stabil ryttare, är du det? Nää, jag är nervös, blir han nervös då? Nej, men om ryttaren sitter och darrar som ett asplöv lär han känna det genom sadeln och kanske undra vad som står på. Jaså, är han nervös?

Sen har vi ett helt gäng som inte vågar prata i telefon. Man får ett mail eller ännu värre ett sms (gärna också utan namn) ”Hej, jag är intresserad av din häst, ring om det är intressant”. Men ljushuven små, tänk lite, jag har ju satt ut en annons, med andra ord är det intressant för mig att hitta en köpare. Men många är idag, ursäkta uttrycket, sociala analfabeter och gömmer sig bakom tangentbordet. Men det finns faktiskt tillfällen när man bör lyfta luren och presentera sig för att göra ett gott intryck. Och aldrig i helvetet att jag säljer min häst till den tjomme som nästa gång hästen behöver akut veterinärvård, drar ett sms till veterinären.

Dom som vill byta grejer finns ju också. Kan du tänka dig att byta mot en cykel/hund/motorvärmare osv.

Det finns också några som man helst skulle vilja skrika åt att du borde ju för fan få djurhållningsförbud!
– Hej, jag har köpt en häst den kommer på lördag och jag måste absolut akut ha en häst till för den kan ju inte stå själv så va bra att din finns kvar (sägs med andfådd röst)!!
Jag: Hmm, och det tänkte du inte på  innan? Hur mycket har du förresten tid att rida?
– Inte så mycket, tänkte han skulle hålla sällskap lixom.
Jag: Det står i annonsen att hästen ska ridas 4-5 ggr i veckan.
– Va, jag trodde inte man kunde rida den? Men då kan min killes barn rida den!
Jag: Nej, det kan dom inte, det är ingen barnhäst.
– Men då kan min syster rida den (för jag bara måste ha en häst nuu!)!
Jag: Hmm, vill hon det (i mitt huvud: har din syster inget liv?)?
– Hon bor hos mig i veckorna. Och jag har massor med tid, jag är hemma hela dagarna! (i mitt huvud:  Jaså, är du arbetslös? Hor ska du då kunna betala veterinärvård?)
Har du förresten egna barn också?
– Nä, men det ska vi ha förstås! Jo men grattis, då kommer du inte ens ha tid fast du är arbetslös. Tack för visat intresse.

Efter att ha pratat med vad som känns som hela svenska puckomaffian har jag utkristalliserat 2(två!) människor som låter helt igenom vettiga. Dom ska få komma och hälsa på min gulliga häst och berätta om det fina hem de kan erbjuda honom. Är bara någon av dom rätt för Rökkvi så har det varit värt att åka lite puckoslalom i hästvärlden!

Fina Rökkvi!

Fina Rökkvi!

 

 

 

Annons

Jag är så trött, så trött….

Min man är förbaskat snäll.
Varje arla morronkvist när Alfred vaknar kl 05.30 pigg som hela mörtstimmet går pappa upp och leker med lillgrabben medan jag sover vidare i godan ro till minst kl 7 (Klas hävdar nämligen att frugan är mycket trevligare att umgås med under resten av dagen om hon får sova lite). :-) Stackars Klas har alltså inte fått en sovmorron sedan nyår och igår var han jäkligt trött. Så trött att jag fick dåligt samvete och storsint volonterade att ta hundpasset och lovade honom lördagssovmorron!

Vad jag lyckats förtränga var att vi för en gångs skull skulle gå ut och dansa på kvällen, ajajaj. Så vi fick inte näsan under filten förrän kl 1, en okristligt sen timma för småbarnsföräldrar. Men, nattsudd eller inte, i morse när marodören vaknade kl 5 var det bara att pallra sig upp. Så nu sitter jag här i soffan med tändstickor i ögonen och med världen piggaste bebis som rullar runt på en filt glatt käkandes på en blå bitring! Det finns dock något positivt i att bli uppjagad i ottan,Klas sover och jag kan i lugn och ro alldeles själv äta upp all pannkaka som blev över igår… 😉

Prins Piggelin!

Prins Piggelin!

Annons

Lillgrabben börjar bli stor…

Nu händer det grejer varje dag!

Alfred kan nästan sitta (fast han dråsar frekvent i backen så det gäller att ha mjukt runt omkring).
Det äts banan med god aptit!
2 små världens sötaste tänder har börjat kika fram.
Och igår åt Halvan gröt och drack äppeljuice för första gången och invigde sin nya tallrik med bilar på.
Han är så stor och duktig mitt 68 centimeters knyte och fjantiga mamma är stolt! :-)

Första tallriken!

Första tallriken!

Annons

Hänt i Veckan hos Karlssons

Det här med Kändisskap är en delikat fråga. Absolut är vissa människor onekligen kända på meriter; Moder Teresa, Nelson Mandela, Neil Armstrong och lite andra företagsamma filurer t.ex men bli känd för att man är känd??
Missförstå mig rätt, jag hade gärna blivit vansinnigt känd & berömd (och varför inte rik också) som dansare, fast det kommer inte hända för såå bra är jag inte. Men känd för att jag har visat nyllet i en såpa på TV en säsong, det känns konstigt som bara den!
Klas har tackat nej till Let´s Dance, Kändishoppet & Bästa Bonden samt diverse rätt tramsiga uppdrag.  Och i våras ville Nyhetsmorron att vi skulle sitta i soffan & synas enkom för att vi var gravida! Nä, hujedamej, jag skulle gärna sitta där och diskutera mänskliga rättigheter, kvinnligt företagande eller t.o.m mönsterstickning men varför skulle jag synas mer än någon annan bebisväntande mamma, allas bebisar är ju lika mycket mirakel! :-) Så, undertecknad blev taggig som en igelkott och inte blev det nån TV-soffa som gulliga familjen heller…

Och ”kändisskapet” har ju sina baksidor också. Vi har inte kunnat gå ut en enda gång och ha riktigt trevligt sen vi träffades. För när vi dyker upp på ett danshak så kommer vilt främmande brudar från 15-82 år springande och kastar sig om halsen på Klas och kletar ner honom med läppstift. Är jag i vägen så tränger dom sig utan vidare in mellan oss. Sen kommer kamerorna och så ska det tas bilder med en kändis och så avslutas hela baletten med att dom ska berätta sitt livs historia för oss. Ungefär 10 minuter per livshistoria får man räkna med och när vi har hört 12 st har det alltså gått 2 timmar av läppstiftsklet, kameror och livshistorier utan att vi har hunnit känna vad maten smakade eller äntrat dansgolvet. Kommer vi sedan mot förmodan upp på golvet ska jag vara attans glad om jag får dansa klart mina 2 låtar eftersom det alltför ofta precis som gubben i lådan studsar fram random fruntimmer, tittar anklagande på mig och säger ”Men jag vill ju också dansa med honom”. Suck. Efter 2 timmar och 12 livshistorier händer det faktiskt att vi svarar nej på frågan om de får ta en bild…”jävla stroppiga dom va då”… suck igen. 😛 Tänk om alla dessa som ”bara vill hälsa” och snacka en liten stund reflekterade över att när dom har snackat sin stund med oss så fortsätter dom festen men vi snackar en liten stund med nästa….och nästa. Och det konstigaste av allt är att vi är inte ens Madonna! Inte ens i närheten av Madonna! Inte ens i närheten av Madonnas skor! Eller hennes skoputsmedel för den delen. Vi är medel-Karlssons!

Men något som vi faktiskt gärna ställer upp på (även om vi är lite förvånade att dom vill skriva om just oss när det finns riktiga kändisar)) är när Hänt i Veckan ringer & skickar hem världens trevligaste reporter och fotograf som slår sig ner i köket, snackar vardagsgrejer och har med sig bullar! För vi är ju precis som alla andra, två personer som har bajsiga blöjor i sophinken (och vi kan lova att våra inte luktar mer blommor än nån annans!) ibland inte pallar tvätta håret på 3 dagar, tycker att släkten är värst & glömmer betala elräkningen. Och som ibland vill gå ut och mysa på stan tillsammans, bara vi två!

Oigenkännliga pirater på maskerad!

Oigenkännliga pirater på maskerad!